Söder Själar 35

20. g e n g å n g a r e fortsätter

Magnus tar misstänksamt emot whiskyglaset. "Du förstår inte. Du ska inte tro att det var lätt för mig att åka hit. Att det var lätt för mig att ringa dig. Jag vågade inte. Det blev precis som jag hade trott, lika illa som jag trodde att det skulle bli." Han skrattar till: "Livet bjuder inte på särskilt många överraskningar, glada." Huvudet sjunker ner mot bröstet men han drar in andan och rätar på ryggen: "Kan du förstå: man trodde att jag vara bara tokig, och det var jag väl också, är, så man skickade mig till en psykiater i Göteborg, remiss, en klok kvinna som skickade mig vidare till hjärnröntgen, en såndär modern som inte går att uttala, remiss, och där, kan du tänka dig, hittade man fanskapet. Små korvar fastknutna vid varandra. Såg fanskapet ut, sa läkaren. I alla fall så ordnade man så att jag fick tala med en psykolog varje vecka. Det var, blev, fiasko. Kan du förstå: jag hamnade hos en såndär överklasskärring, en såndär som inte går till jobbet för att uträtta något. Det är dit dom går för att sitta av tiden så att dom får betalt. Och så sneglar dom på varandra och hatar henne i rummet bredvid som inte har så mycket att göra, så varför ska just jag behöva arbeta ihop till lönen och inte hon. Hon hade verkligen förverkligat drömmen om den arbetsfria inkomsten. Hon ville inte arbeta. Inte arbeta. Hon var bara … förbannad på mig för att jag kom och störde, förbannad för att hon förstod att den andra överklasskärringen satt och skrattade åt henne för att hon måste jobba för lönen."
Magnus sjunker ihop igen när luften går ur honom.

Lars som har hållit blicken på äkta mattans oborstade fransar, lyfter blicken, sätter sig försiktigt på kanten av soffbordet och ser på fadern. Han försöker komma på vad det är han ser. En förlorare. Definitivt en förlorare. Alla som ska dö, håller på att dö, är förlorare. En far? Hans ser inte sin far, bara en förlorare. Instinktivt har han alltid dragit sig undan dem. Alltid. Alltid dragit sig undan de som är på väg ut, vare sig ut ur gemenskapen eller bort från de levandes skara. De har ett sug runt sig, en farlig malström, som måste skys: "Jag har ett gästrum, egentligen en liten gästlägenhet högst upp. Ett rum och pentry, telefon, teve, dusch, men du måste, självfallet, gå genom hela våningen för att komma ut. Du kan bo där, här."
Magnus sitter orörlig. Det finns något sövande i Lars röst, och han rycker till i en antydan till skratt när det slår honom att så låter alla politiker.
"Jag ville inte att det skulle bli så här. Jag ville inte gå i grav innan du fick veta. Jag tror inte att jag har mer här att göra. Jag tror att jag åker hem. Det behöver städas. Måste måla. Se till potatisen." Magnus talar inte till någon och verkar överraskad när han varsnar Lars: "Är du kvar?" Han tar en liten klunk whisky, lutar sig bak och sluter ögonen.
"Ska du inte följa med upp och se hur det ser ut?"
"Vad?"
"Där du ska bo."
Magnus svarar inte. Lars ser honom dra ner mungiporna, precis så som han alltid gjorde för att uttrycka ogillande. Och tiga. Lars väntar, tänker att det självfallet är synd om gubben men tänker att ömkan bara har ett öga. Magnus somnar. Det finns inget att göra. Huvudet sjunker ner mot bröstet. Lars lämpar honom tvekande och försiktigt ner på soffan och lägger pläden över. Han ser på klockan och bestämmer sig för att nu får det vara dags att ringa Charlotta Särding.
Lars Alm går bestämt ut i arbetsrummet, greppar telefonen men hejdar sig när han inser att hon självfallet vill växla några ord med Magnus och han självfallet kommer att pladdra. Och vem kan få stopp på honom. "Förbannat!", säger han in i Nokian. "Flerfaldigt förbannat." Han vill ruska liv i Magnus, ge honom regi, men inser att det är omöjligt. Kanske hinner han dö undan innan Lotta slår klorna i honom, eller han i henne. Kanske inte. Barmhärtighetsgärning. Hans förfäras och livas av tanken. Barmhärtighetsgärning. Magnus ska ändå dö. Förr eller senare. Snyggt måste det vara. Kudde för brutalt. Smärtstillande! Smärtstillande. För alla parter.
Lars sneglar mot fadern som sover tungt och letar försiktigt i väskan som står vid soffan. Ingenting. Ingenting. Är allt bara fars? Fars och elände. Hämnd. I kavajen? I den slitna kavajen? I bröstfickan skymtar han något som kunde vara en tablettkarta, två upptäcker han strax. Han pillar försiktigt upp dem. Mycket riktigt. Små vita piller. Han antecknar namnet, skyndar tillbaka till telefonen och ringer sin läkare.

"Ursäkta att jag ringer så här dags en dag som denna, Ulric, men har du möjligen tid och lägenhet att ge mig ett gott råd? Förbaskat hyggligt av dig, hördudu." Han andas ut, hör att den förträfflige Ulric visserligen låter både förbryllad och smått besvärad, men förstår att han kommer att få den hjälp han så väl behöver och letar efter ord: "Jag ringer inte för egen del. Frisk och kry, som du vet. Som alltid. Det gäller min far. Precis. Han dök upp här, kan du tänka, och med det tragiska beskedet att han är döende. Tack Ulric, beskedet var verkligen en svår chock." Han berättar allt han vet om fallet och att Magnus bara har ett fåtal tabletter kvar sedan han förlorat en väska på Centralen och får beskedet att tabletterna är ett morfinpreparat. "Din far får absolut inte ta fler än två om dagen. Hjärntumörer är mycket nyckfulla. Ställer till med oreda bland synapser; kan göra det, och om jag får tro din berättelse - och jag har verkligen ingen anledning att betvivla att du har rätt, broder - så kan morfinets effekt bli ganska slumpartat; förstärkas eller försvagas. Vi gör på följande vis; det är vad jag rekommenderar: jag skriver ut en omgång till din far som du kan hämta på apoteket i morgon. Jag beklagar verkligen. Det finns inte mycket vi kan göra. Mer än att se till att slutskedet blir så ljust som möjligt. Det vet jag att du kommer att göra."
"Men tabletterna måste väl smaka förfärligt. Hur får han i sig dem?"
Ulric blir lättad över en så naiv reaktion och säger som det är att de faktiskt inte smakar något alls, inte så det stör.

När Lars Alm har ringt av drar han en djup lättnadens suck. Barmhärtighetsgärning.

Av Staffan Nilsson 26 okt 2012 13:35