Söder Själar 34

20. g e n g å n g a r e fortsätter

Medan han pratar betraktar han olika punkter i rummet. Mäter avståndet mellan dem med blicken: "Han låtsades att han bara var familjeförsörjare. Gick till bruket i sin löjliga keps och med en löjlig unikabox i högerhanden. Gick och gick: han cyklade de femton kilometrarna till Åsensbruk och tillbaka. Mitt i vintern också. Han var sån. Kom hem framåt eftermiddagen, seg, tvättade av sig. Åt av middan som alltid stod framdukad av min livrädda morsa. Gick och la sig. Sa några ord till mig då och då. En tråkig, vanlig farsa. Men han var, någonstans, utrotare, med bestämda åsikter om folk och folk. Eller hade varit. Jag fick aldrig veta, förstår du, aldrig veta vem han var."
"Nu vet du."
"Av honom!" Fadern slår handflatan i bordet. "Det här handlar inte om sanning och osanning. Han ljög. Ljög genom att inte berätta. Han berättade inte, han, han, han berättade inte! Jag fick aldrig veta om han ångrade något. Eller om han skulle utrota igen, fan vet vilka, om han fick chansen. Han lämnade spår efter sig, överallt, och han begrep att jag skulle upptäcka. Fegt lämnade han mig ensam med alla obesvarade frågor. Jag fick aldrig veta! Var jag kanske också en Untermensch som han inte behövde ta mänskliga hänsyn till? Var jag det? Var hans tystnad feghet? Ville han inte riskera att jag skulle hata honom? Fördöma honom? Förråda honom? Trodde han inte att jag skulle älska honom om han var uppriktig? Trodde han att han inte var värd att älska? Att kärlek, tillit, vänskap måste bygga på lögn? Trodde han det? Att den man älskar måste vara vit som snö?"
"Du ställer så många frågor. Som inte kan få svar. Han sa ju det dendär kommunisten att det är historia."
"Det är historia, är historia, är historia. Begriper vi inte den så blir vi dumma. Om man kan förlåta blir man klokare. Sund sa, kommunisten, att glömskan gör en dum. Man ska inte glömma, men man ska förlåta. Då växer man. Det sa han Sund. Det betyder nog något. Den där kommunisten. Han är den ende som jag känner som har försökt få mig att förstå någonting."

Lars ser förfärad på fadern. Säger han sådär för att provocera? Han vill hämnas. Vad är det jag har gjort? Vad vet han? Han hostar uppgivet bakom armen och ser att Magnus iakttar honom. "Det är Erik han ska vara förbannad på, inte mig", tänker Lars och säger: "Vad vill du med allt detta? Ingen av oss kan göra något åt det."
Magnus tiger och ser med tomma ögon på sin son. "Hur ska jag få dig att förstå? Du har kanske också något att berätta. Jag har just berättat. Eller hur? Jag har just gjort ett avslöjande. Men du verkar ta det ganska lätt. Kanske gör jag det också. Eller håller du bara masken?"
Lars ser ner på mattans fransar som inte ligger riktigt som de borde, lite för anarkistiskt spretar de hit och dit: "Avslöjande. Är det så viktigt att avslöja? För en journalist kanske. Vad är det för mening med att vi utbyter förtroligheter med varandra? Vi känner knappt varandra. Du har själv sagt det. Bara för att vi är far och son har vi inga förpliktelser mot varandra." Lars ser fadern i ögonen. "Mitt erbjudande står fast. Att du kan bo här tills du, tills du känner för att flytta, om du skulle vilja det."
"Tills jag dör, menar du? Jag kanske inte dör. Jag ville bara att du skulle få veta av mig. Inte av någon annan. Inte att du skulle behöva känna samma som jag. Att också jag var en såndär svikare. En såndär som inte pratar, inte säger som det är. Det var det jag ville. Bara det. På något sätt känns det som om jag har gjort mitt. Jag kanske ska åka hem. Det är nog bäst." Han säger det som om han inte menade det, som om han bara väntar på bekräftelse. Lars hör det och säger inget. Magnus fortsätter, lite högre: "Vad är det som gör att du inte vill släppa in mig."
"Du kan bo här. Jag sa ju det."
Magnus skrattar. Han hostar och för handen, för sent, till munnen: "Jag kan bo här. Som inneboende. Som man inte behöver umgås med. Om man inte vill. Du vill helt enkelt inte lära känna mig. Jag får inte lära känna dig. Du var alltid någon annanstans. Du är någon annanstans. Jag kan ta på dig, men jag når dig inte."

Det slår Lars att han inte hade rört vid fadern. Inte ens tagit i hand. Han vet inte hur han ska göra. Han velar. Med nedböjt huvud. Efter alla dessa år. Han brukar skaka hand. Bara officiellt. Kanske någon gång att han rör någon vid armen. För att visa vägen. För att låta någon gå före - Efter Er, Jag insisterar, efter Er, seså! Manlig, muskulös närhet har han ingen erfarenhet av, än mindre faderlig.

"Vad är du så tyst för?" Fadern förvånas över tystnaden, men ändå inte: det var alldeles omöjligt att komma sonen in på livet, har alltid varit. Var var han någonstans?
Lars spritter till, blir smärtsamt medveten om närheten till en man som var, är av hans kött och blod. Han ser på honom och erfar än en gång att det bara är i tanken som det är sant. Det finns ingenting, ingenting alls som förenar honom med Magnus. Det gör honom sentimental. Så nära och ändå så fjärran. Han trummar tre korta på bordet, men fortsätter inte. Om de lär känna varandra? Vad skulle det tjäna till? "Han är - trots allt - vem som helst. Han är någon som jag måste lära känna. Om jag vill. Alla som jag har känt press på mig att lära känna har varit nödvändiga." Lars rycker till när han blir osäker på om han sa det högt.
"Är jag tyst?"
"Du är lika fjärran som jag har lärt känna dig under alla år då du bodde hemma, kom och gick utan att avslöja något."
"Det finns inget, fanns inget att avslöja. Människor är inte hemligheter som måste avslöjas. Som man måste avslöja. Vi är möjligheter."
"Verktyg, menar du."

Åter får Lars drömkänslan av att vara dragen vid näsan, att Magnus gör något som inte får göras, men han förstår inte vad det är. Han vet bara att ingen talar till honom på det viset. Vad folk säger när han inte hör på kan han inte göra något åt. Det är vad de säger, och hur, i hans omedelbara närhet, som avgör om han har greppet eller inte. Han har greppet. Bara för att Magnus är far får han inte säga vad som helst. Ingen, inget har gett honom den rätten, privilegiet.
"Nej. Att det som är historia ska få vara ifred. Att det vi kan göra här, nu och imorgon är det som är viktigt. Att livet är det som ligger framför oss. Inte det som finns bakåt i tiden. Inte det som - kanske - ligger dolt, utan det som finns i öppen dager."
Magnus ler: "Nu håller du tal."
"Jag säger bara som det är. Det som är min livsprincip. Har du ingen del i den alls? Du har uppfostrat mig." Lars kan inte undvika att det låter fel och ångrar sig, men för sent. Och vad finns det att göra? Man rår inte för sina föräldrar, eller farföräldrar.
"Jag har inte uppfostrat dig att bli elak!", biter Magnus av. Han pekar menande på det tomma whiskyglaset. "Utan is." Lars lyder. Han inser att han inte kan. Son kan han inte vara. Vad som helst, men inte son. Det känns bara fel. Ändå springer han ärenden. Ändå ställer han upp: "Ett förfärligt uttryck. Vi gör varandra tjänster och gentjänster - så fungerar det hos oss", muttrar han åt den enkla whiskyn. Fadern sitter med händerna över huvudet. Lars får ett nekande svar när han frågar om han har ont.
gengångare fortsätter

Av Staffan Nilsson 25 okt 2012 10:48