Söder Själar 33

20. g e n g å n g a r e fortsätter

"De blev rövslickare allihop! Rövslickare. Visade sin fula tunga som de inte stoppar upp i röda rövar. Nej, riktiga högerrövar ska det vara."
Lars tänker att det var nog redan då som han stod under inflytande av den där kommunisten.

Fadern vänder sitt ansikte mot Lars. "Han var stilig. Dyster. Drack gjorde han. Hans ögon, bleka som döden, blev blåröda under den blonda kalufsen. Smala, ödsliga. Och som han svamlade. Gick på med visdomsord. Sentimental: skulle ge mig råd. Vara far, riktig far. Världen är ond, var på din vakt. Håll dig till de dina, glöm inte vad du är. Glöm aldrig det. Och annat sånt."
Hur ska man få en ung man som Lars att förstår hur det känns att ha förlorat en far? Inte att han har dött, det gör alla, fäder eller inte, utan att han svek. Magnus betraktar sin son som sitter med blicken på mattan: precis så minns han honom från tonåren, bortvänd.
"Jag glömmer aldrig, inte, hur det kändes - här inne, inombords - när det gick upp för mig vem han var, vad han var. Min egen far. Vem det var som jag längtade så mycket efter. När jag var liten grabb, vill säga. När han var på jobbet på Håfreström." Magnus mor småsprang hela dagarna för att få allt gjort, för att inte Erik skulle bli störd, kammade unge Magnus, borstade sonens kläder rena så att far inte skulle ta illa vid sig. "Allt gjordes för hans skull. Och han la inte märke till ett skit."
Magnus tar en klunk av vad hans son kallade whiskyn, vänder blicken mot taket och försöker fixera alabasterkronan. Den har en aura som förvånar honom. Sonens hjässa har det också. Han mumlar att det är svulsten.
"Sund sa bara att allt det där är historia. Det är inte ditt bekymmer. Sa han, Sund. Men det är det ju. Han var min far! Sund sa att man måste försöka förstå. Men inte gräva ner sig. Han var min far! Som jag, jag vet inte, tyckte om, saknade, ville vara duktig för. Allt det där man gör som barn. Inte du kanske. Du var aldrig sån. Det var mitt bekymmer. Att far min var utrotare. Han lärde mig, törs jag säga, aldrig något. Jag fick bli man på egen hand. Han skämdes. Eller? Nä, du vet inte. Eller så begrep han, när han såg mig, tänkte på mig, att jag skulle få veta. En dag skulle ungen få veta. Och då skulle jag bli hans fiende. Tänkte han. Tror jag."
Lars ser på sin far, märker den beslöjade blicken som inte fanns där när de satte sig ner. Han ser honom vagga, fästa blicken än här, än där.
"Han sa, det var det andra han lärde mig, eller om det var det tredje, eller det fjärde, han sa att jag inte skulle tro på allt jag får höra. Det är klart att man inte ska göra det. Tro på allt man får höra. Han kunde säga såntdär. Som om det var djupt, visdom. Då begrep jag inte vad han menade. Han försökte släta över! Så var det. Han försökte smita! Han försökte och försökte. Och försökte. Jag tror inte på allt. Jag tror på Sund. Han forskade. Han ville veta. Det konstiga var att han inte ville jävlas. Sund."

"Har du sparat allt material? Alla resultat av hans forskning?"
Magnus gapskrattar bullrigt: "Du tänker då på allt. Finns det bevis för att min farfar var nasse? Svart på vitt? Skandal är det värsta du vet. Du är precis som din farfar. Allt obehagligt ska man knipa käft om. Gömma." Han tömmer sista whiskyklunken. "Han teg. Men i hemlighet var han stolt. Jag tror det. Jag gör det verkligen. Han var tamejfan stolt. Han ville nog berätta, men hann inte. Eller så brydde han sig inte. Han dog så plötsligt. Vad fanns det i allt - detdär? Vad var det som drog? Vad var det som lockade? Fast det blev så fel. Jag skämdes jag också. När jag förstod. Jag blev förbannad. Han hade ljugit - nej inte ljugit, men inte betrott mig med sitt liv."
Magnus skuggar ögonen, stryker sig över huvudet, trevar efter det onda som förtär där inne: "Dessutom. Sund, kommunisten, sa att han, Erik, min far, din farfar, alltså Erik bara var ett barn av sin tid. Det satt i ryggmärgen på honom. Att den som uppför sig så svinaktigt - att de som gör det - måste ha goda skäl, förbannat goda skäl för att göra det. Därför har de rätt. Jag får det inte att gå ihop. Sund sa det. Han sa att det är som när ens farsa ger en jävla dagsedel och man fattar inte ett dugg, bara att man har gjort något fel, så är det okej därför att ens egen farsa skulle aldrig göra något så svinaktigt som att lappa till en om han inte hade goda, förbannat goda skäl att göra det. Jag är inte säker på att jag begriper. Sund sa dethär. Det är precis det, sa Sund, som håller nere folk i förtryck, som gör att folk finner sig i förtryck. Om man såg till den psykologiska sidan av saken. Sa han Sund." Magnus stryker över stubbhåret. Lars avbryter inte, väntar in och studerar mattans fransar och undrar vart lösögonfransarna tog vägen.
"En del tänker så. Sa Sund. Eller känner. Man kan inte tänka så. En dunkel känsla måste det vara: att ingen skulle göra så här vidriga saker om det inte fanns väldigt, väldigt goda skäl för det. En del vill nog lyda, bara lyda, bara ha någon att lyda, bara ha någon att lita blint på vad som än händer. Vad som än händer. De vill det. Känner sig trygga. En del är nog bara rädda. Jag tror inte att Erik var det. Inte rädd. Han ville nog vara med om någonting stort. Vara med om att riva allt gammalt och skapa en ny värld. En bättre. Från grunden. På askan av den gamla. Och han tänkte nog - eller kände - att allt det där vidriga som han höll på med hade en mening."
Lars ser upp på fadern: "Det tror du väl ändå inte!?" Magnus vill inte samtala. En monolog.
"Överklassen har underdånigheten i ryggmärgen. Sa han, Sund. Har man någon som bestämmer över en, så får han göra det och man lyder, håller käft och lyder. Men, sa han, Sund, det som är så motbjudande för högern, alltså fina herrarna, är att de måste lyda någon som inte är av samma klass, av samma blod. Det är bara förnedrande. Att lyda någon från pöbeln. Usch och tvi! Motbjudande. Demokrati är en styggelse för dom. Som politiker i en demokrati är man ombud. Usch och tvi. Högern vill leda. Befalla. Överklassen tror att dom har ett uppdrag att leda, befalla oss, vi som ålar omkring här nere. Sund, Sund sa dethär. Antingen har man makten och befaller eller så lyder man. En av de egna, från den egna överklassen, kan man lyda, ska man lyda. Inte samtala. Inte komma överens. Inte kompromissa. Absolut inte med dom från underklassen. Det går inte. För den som befaller befaller. Som han vill. Och han som lyder gör det för att han vet sin plats. Sa Sund. För underdånigheten, i ryggmärgen, finns hos oss, vanliga människor också. Att Erik kanske tänkte, eller kände så. Det var därför som Erik blev utrotare. Han var ett offer själv. För honom fanns det bara överordnade och underordnade. Världen var sådan. Och nu, alltså då, var det så att nassarna hade makten. De gjorde som de ville. Man måste lyda eller gå under. Så enkelt var det. Han hade hela nazzeriet i ryggmärgen. På något vis. Är man väl insyltad finns ingen återvändo. Lyda eller försvinna, lyda eller gå under. Det var därför som Erik blev utrotare. Jag begriper mig inte på Sund. Jag begriper inte, hur jag än vänder och vrider, varför han inte berättade. Han måste ha förstått att han gjorde fel. Han var för feg att erkänna."
gengångare fortsätter

Av Staffan Nilsson 22 okt 2012 22:49