Söder Själar 32

20. g e n g å n g a r e fortsätter

"Är du inte trött? Efter allt?"
"Varför tror du det?"
"Jag bara undrar."
"Tacka fan för att jag är trött. Men du säger Hållkäften! Jodå. Jag vill att du hör på. Du har väl inget möte idag? Har du något att dricka? Kaffet var gott. Fint. Fast jag hade tagit en fika redan, som du vet. Där borta. Centralstation."

Lars lyder och försvinner till baren i rummet intill. Tänker intensivt att han måste få ut en artikel om det här, snarast. Av någon anledning har han god hand med kvinnliga journalister, och avskriver en efter en tills bara Charlotta Särding återstår, en av de pålitligare. Hon kan absolut göra något av att han tar hand om sin döende far, vet han. Utan pjunk. Det förstår hon. Självfallet gör hon det. Han slår i ett glas av den billiga whiskyn, den han brukar bjuda på när folk inte längre är i stånd att använda smaksinnet diskriminerand. Åt sig själv ordnar han ett stort glas friskt vatten med tre centiliter, eller så, limejuice och tre iskuber. Han öser krossad is i whiskyn: "allt har ställts på ända, något vettigt måsta jag få ut av dethär."

"Han sa alltid att mänskligheten består av överordnade och underordnade, bundsförvanter och fiender. Så sa han alltid. Min far. Din farfar. Och likasinnade. Likasinnade, sa han. Dom ska man hålla sig till. Likasinnade. Aldrig sa han något om vad han gjorde under kriget. Han var så ung. Så mycket begrep jag att han måste ha gjort något. Alla hade det. Och din farmor, min mor, sa alltid att jag inte skulle oroa honom. När tiden var inne skulle han berätta, sa hon. När tiden var inne? Mina dåliga betyg - dåliga var de inte; inga att vara stolt över - fick jag inte visa. Hon skulle tala med honom om det behövdes. När vi var ute och slogs, jag och grabbarna, med drängarna från Åmål, vi gillade dem inte, vi var ju så unga, vi hade ju inget emot dem, inte alls, de var ju ingen annan ras eller något så idiotiskt som folk kan tänka, det spelar ju ingen roll var man bor, eller kommer ifrån eller ser ut, och jag åkte fast - bara otur - så fick jag inget säga till pappa. Han skulle bara bli förbannad. Upprörd, som du skulle sagt. Man fick inte göra honom förbannad. Allt skulle vara så bra. Allt måste det."
"Vad är det du berättar? Egentligen."
"Jag har inte pratat färdigt. Du är så otålig. Ingen brådska. Eller anar du obehag? Besvär? Du var alltid sån. Ingenting, svarade du alltid när jag frågade dig om någonting. Var hade du varit. Vad hade du gjort. Varför blöder du. Hur går det i skolan? Ingenting var det alltid. Sådär. Ingenting. Sådär. Om jag berättade något som kunde vara lite oroande så stack du alltid. Det angick dig inte."
"Det minns jag inte."
"Nä. Det angick inte dig. Jag vet inte vad du gjorde. Jag vet inte vad du gör. Jag visste aldrig vad du hade för planer. Jag fick aldrig vara far. Han kallade sig på den tiden för Leif Alf. Farsan. I Tyskland. Det var dit han brukade åka på affärsresor. Under kriget. Så sa hon. Du får höra av honom själv, sa hon. Ge dig till tåls. Morsan. Min, alltså. Men inget mer. Affärer. Det kunde vara vad som helst. Jag fantiserade, minns jag, att han var spion, agent med rätt att döda. Han dog i en olycka när jag var sjutton. Så sa hon. Att det var en olycka. Men jag har läst alla papper. Långt senare. Det blev polisutredning. Ingenting som tyder på brott. Döden var självförvållad. Morsan fick inte ut försäkringspengen. Han tog bara livet av sig. Jag hade fyllt sjutton. Stor och blond och finnig - jag har sett fotot - stod jag med morsan där vid graven och såg förvånad på mystiska män, gubbar som tog i hand och sa att jag kunde vara stolt över en sådan far. Som hade kämpat för en god sak. Jag var alltid välkommen. Jag hade aldrig sett någon av dem. Utom en. Men han var den ende som inte gratulerade. Han var ökänd kommunist. Kunde varit min farfar. Men han och far hade varit arbetskamrater."
"Umgicks han med kommunister?" Lars sätter sig.
Magnus skrattar för första gången och tar en rejäl klunk av whiskyn. Hostande säger han: "Du oroar dig för allt." Han skrattar igen, torkar en tår, synar glaset och tömmer det: "Var det där whisky? Hemma brydde du aldrig om whisky. Hade du bara gett mig chansen så hade jag lärt dig allt, allt om whisky. Det här är inte whisky. Men det värmer." Han ställer det menande framför sin son som fattar vinken, men Lars hejdar sig när han förstår att Magnus vill fortsätta klaga.
"Det är en tråkig ovana att förstöra smaken med is. Ovanligt dumt. Men det där var inget att förstöra. Var det där whisky?! Whisky, riktig whisky, ska vara rumsvarm, gärna lite till, och spädas, späda - ett vackert ord - spädas med en femtedel vatten, eller lite mer, lika rumsvarm, eller lite till. Då ljuvlar sig aromerna. Då blir allt förklarat, allt blir uppenbarat. Alltså, om man dricker för njutningen. Dricker man för fyllan kan man dricka vad som helst hur som helst. Till och med dethär. Men varför förstöra whisky med is?! Kyla, häda, döva hundratals år av kärleksfullt erövrat vetande om hur en sjungande mångfald av smaker ska skapas och avnjutas?! Varför detta förakt för sekelgammal visdom? Det finns bara en whisky. The Macallan. The Macallan. Sherryfat. Maskulin. Alltså kraftfull, snygg, elegant. Olika tappningar har olika sötma och rökighet. Kan smaka svenska äpplen. Någonstans, lite, i allt det andra. Alltså äpple som fått mogna på kvist. I egen takt. Vatten från borrad brunn. 18 år. Jag hade en årgång 62. Jag glömmer den aldrig."

Lars reser sig, fyller på mer medan han funderar på hur han ska få Magnus att kliva in i duschen: han luktar gubbe, på riktigt, nästan som dendär outhärdlige Berg, hette han visst. Fadern sitter med händerna om det askgrå huvudet, men han försäkrar att han inte har ont: "Jag vet inte varför. Jag vet bara att svulsten äter sig in i hjärnan, pressar och kramar och gör mig alldeles borta. Bara ibland! Inte nu. Så försök ingenting. Men jag har inte ont. Det är konstigt. Är det inte? Du vet inte. Mot naturen. I väskan har jag smärtstillande. Bara ifallatt. Men jag mår illa ibland. Vill kräkas."

Han suckar: "Det är inte kommunister du ska vara rädd för. Leif Alf var nazist. En riktig en. Nasse. Erik Alm, min far, din farfar, var utrotare. En riktig en. En riktig en! Förstår du?! Men han förstod whisky! Du har inte hört vad jag har sagt. Du har inte brytt dig om vad jag har sagt. Det är samma glas. Ja, ja. Rund under fötterna blir jag. Är."

"Inburad på Centralen var han och son till en nazist är han och jag är ett förintarnas barnbarn", tänker Lars och kan inte ta ögonen från Magnus, källan till denna förfärliga dagenefterkänslan att minnen som borde gömmas, glömmas, överses med vältras över en som något skållhett, iskallt, vasst, stinkande, hånande: Se Dig!
Han känner hur det spänner i byxorna och ser de förbannade flinande murvlarna köra upp mikrofoner i nosen och ställa oförskämda frågor, insinuanta och skadeglada, fotoblixtar, strålkastare, rubriker.

Magnus dricker en klunk ur glaset utan is: "Samma sort. Sund, kommunisten, han är död nu, den enda av alla mina döda som jag sörjer på riktigt; han hade, förstår du, en massa dokument om min far, din farfar. Och han hade själv, Erik, far min, farfar din, sparat en hel del klipp från tyska tidningar, fotografier från SS dit han sökte sig som frivillig, kan man förstå det: frivilligt - han såg glad ut på dem, stolt, kaxig - förhörsprotokoll från SÄPO - han friades såklart; han var ingen spion - och han hade inte gjort något som kunde fördömas som krigsförbrytelse. I vilket fall var han så obetydlig att det inte var lönt att göra affär av det. Och vem vet - så sa i alla fall kommunist Sund - vem vet vilka fler som hade hamnat i skottgluggen om far, din farfar, hade synats mera noggrant. Några andra, större vilt, hade åkt dit. Allt är tillslut bara politik. Det vet du alltför väl. När mor dog och jag rensade upp bland allt: då hittade jag portföljen med alla papper, fotografier och en hårlock i ett gammalt, gammalt kuvert. Där fanns han. Nasseerik."
Lars rätar på ryggen, rättar till benen och ser att fadern åter stryker sig över huvudet. Hans hår börjar sakteliga växa ut igen, korta, vassa strån som krasar i handflatorna: han förstår, gubben begriper, han spelar med, han begriper hur han ska få mig på knä. Vad hämnas han för? Vad är det jag har gjort som gör så ont? Han kunde bli så oförsonlig, så drastisk.

Lars mindes hur fadern sårad hade slutat läsa alla huvudstadstidningar. Han var en flitig tidningsläsare, men bara knappa året efter den första borgerliga regeringen, det måste ha varit hösten 1977, skällde och gormade han på Expressen. Den, men inte bara den "hade svikit sina ideal och glömt att kritisera makten. På sossetiden hade Expressen varit den väldiga nageln i ögat på makten, den politiska alltså, sossarna, den ekonomiska makten sket dom i, hade alltid gjort, men när den blev regeringsorgan så var all kritik som bortblåst. Inte ett knyst! Den nya politiska makten fick vara ifred." Samma sak gjorde Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En dag rann bägaren över och han sa åt Kiosk-Rune att han inte behövde lägga undan huvudstadstidningar åt honom. "Dom har fanimej pravdafierats allihop! Skriver bara snällt om sin regering, sina ministrar, hyllningar till det nya Sverige och annat sånt skit som Pravda måste nedlåta sig att skriva i Sovjet. Nedlåta sig, förresten. Fan heller. Horor är dom allihop." Värst var det när "Expressen kräver AVSKAFFA BOSTADSBIDRAGET!" med förevändningen att det var några rika som hade fått bidrag och det borde de inte ha fått, skulle inte få och det var stört omöjligt att göra något åt själva systemet, alltså, med expressenlogik, måste hela systemet avskaffas.
gengångare fortsätter

Av Staffan Nilsson 22 okt 2012 12:06