Söder Själar 31

20. g e n g å n g a r e fortsätter

"Vaktrummet. På Centralstationen. De vill inte släppa mig. Det är inte långt hit."
"Jag vet det. Stanna där! Gå ingenstans! Förstår du! Ingenstans!" Fadern svarar irriterad och förnärmad att han mycket väl förstår. "Om en timme är jag där. Förr kan jag inte. Hos dig. Förstår du?"
"Jag begriper inte hur det har kunnat bli så här."
"Bara stanna där du är."
"Du behöver inte tjata!"
"Du ska se att det ordnar sig. Det här. Hej så länge."

Lars sliter åt sig trosorna och skyndar till sminkbordet. Rödsprängd frigör han sig från de sista resterna av Greta Garbo. Han ringer efter en bil och ger order om att den inte får vara försenad. Troligen är han för onykter för att köra själv. Objektivt sett. Vill inte riskera någonting: förbannade murvlar! Gör vad som helst för ett lösnummer. I duschen upptäcker han svärande att naglarna fortfarande är för läckerröda, i alla fall fläckvis. Avfärgar naglarna, städar undan alla Greta-kläder, låser klädskåpen, kontrollerar att allt är avstädat och tackar tacksam sina medsystrar: allt ser perfekt ut.
Han väljer en korrekt men avspänd kostym.
Vad har flugit i gamlingen? Förstår inte. 60 år och redan dement? Det klokaste är att få in honom på ett hem.
Hallspegelns glåmiga ansikte - här och där flammigt för han tål inte, tror han, allt förbannat smink - ser strängt tillbaka på honom: nu måste han kliva in i Lars Alm, bara Lars Alm, han som har befälet. Han hade behövt söndagens retreat för att bli sig själv igen. Det är en förbannelse att ha familj. Han kontrollerar slipsknuten, plånboken i innerfickan och gylfen. Bilen måste vara här nu.

MAGNUS ALM HADE inte kunnat, velat betala frukosten på Centralen. Lars hade självfallet betalat kaféet både för förtäring och obehag. Förklaringen att fadern var dement viftade den medelålders kassörskan vresigt bort: det springer så mycket konstigt folk omkring här hela dagarna och säger allt möjligt.
"Kom du hit tomhänt!?" Magnus hade uppgivet skakat på huvudet: "Jag vet inte vart det tog vägen. Alltihop. Jag gör inte det. Jag hade det och sedan var det borta."
Det var genant alltihop. Han tackade väktarna för att de hade tagit hand om fadern så väl. De såg bara artigt sura ut.
Taxin som väntat kör dem tillbaka till Villan genom ett stilla Stockholm. De sitter tysta, generade, fadern rak, sonen samlad. Hemma doftar det friskt, med en dragning åt damer. Lars hjälper Magnus med det lilla, lilla bagaget som Magnus svor på att det inte kunde var det enda, men var fanns resten, hur skulle han kunna veta det, det är en gåta, ett mysterium alltihop, jag kan bara inte förstå.
"Jaha. Här bor jag. Vi går in hit."
Magnus ser sig omkring och nickar. "Jag ser det, jag kan se det", och de stiger in i nedre salongen och Lars placerar fadern i soffan. Magnus ser sig omkring, andas tungt, flackar med blicken och letar efter en fast punkt och stannar slutligen på sonens nedåtvända ansikte.
"Det är såhär. Det är så att. Det är faktiskt så att jag är illa däran", säger Magnus tvekande som om har glömt hur han ska säga, glömt allt som han repeterat in så noga, så noga.
"Demens?"
"Demens!" Magnus tillrättavisar och Lars känner igen hållning och tonfall: sådär säger man inte!, sådär gör man inte!, vad är det för dumheter! "Vem har sagt något om demens?! Jag vet väl att jag inte är dement. Det har ingenting med det att göra." Han tystnar, försöker minnas replikerna. "Jag har en obotlig sjukdom."
"Vetenskapen har gått framåt."
"Inte för mig!"
"Du ska se att det ordnar sig."
"Jag säger inte detta för att bli tröstad. Sluta upp med det." Han ser strängt, fast mer ansträngt på sonen som undviker honom: "Som vanligt rädd för det oväntade och obehagliga? Det blir aldrig karl av dig!" Han hämtar andan, ser sig omkring och fäster blicken på Lars perfekta, röda slipsknut: "Jag har en obotlig sjukdom."
"Det är klart att du ska bo här." Lars säger det med samma tonfall som en far säger till sonen, eller som han föreställer sig att en förstående far uttrycker sig när odågan sonen har hamnat i en tillfälligt ohjälplig situation.
Magnus ser hjälplöst på Lars: "Kan du inte bara lyssna." Han pekar på sitt rakade huvud en bit ovanför höger öra och för långsamt fingret högst upp på hjässan med ett skrapande ljud: "Här, någonstans här, sitter ett fanskap och gör sig större och större. Och större. Det finns inget att göra. Jag har papper på det." Han plockar upp ett vältummat dokument med stämplar och oläslig underskrift, maskinskrivet, i små, små bokstäver.

Lars läser och förstår att fadern är dödssjuk. Resten är tomt. En situation som denna kräver improvisation eftersom den saknar motsvarighet, den tillhör inte stereotyperna och kan inte hanteras på ett självklart vis.
"Jag säger det igen: det är klart att du ska bo här."
"Vad tjänar du på att jag bor här?", kontrar han och ser sonen i ögonen.
Lars förbannar faderns klarsyn och säger att han givetvis kan välja - "om du är kapabel till det" - att bo här eller flytta tillbaka till Mellerud.
"Valfrihet. Du behöver inte låtsas. Jag kommer att dö. Bara så du vet. Snart, kanske. Bland de gamle som vet. Eller här hos dig bland han som inte bryr sig."
"Valet är ditt. Du har alltid gjort dina val."
"Jag är skyldig dig att stanna här."
"Du är inte skyldig."
"I dina ögon är jag det. För att jag har din historia. Jag kan den. Jag kan ställa till det för dig. Tror du. Jag är inte dum. Jag är inte elak. Jag är bara sjuk. Eller är jag? Du har inte kollat. Du tror på vad jag säger! Kanske är det inte bara plikten eller nyttan när allt kommer omkring."
"Du tvingar dig på. Förstår du det? Du ger inte mig något val. Antingen är du inte sjuk - men papperet här; skulle det inte vara äkta; det kan jag inte tro - och då måste jag fråga mig vad du ämnar med det…."
"Ämnar?"
"…eller så är det sant och då, ja då, måste jag fråga mig, i alla fall - om det du säger är sant - varför du efter alla dessa år blottar dig, berättar något för mig - och om det ligger någon sanning i vad du säger: du har aldrig medgett något i hela ditt liv."
"Du minns inte mycket: du gör inte det."
"Tillräckligt."
"Jag är gammal man. Du ska inte avbryta." I tystnaden som följer ser han sonens nedåtvända ansikte, hans prydliga frisyr. Vad har de gemensamt? Egentligen? Barnen begriper inte sina föräldrar om de inte får egna barn. Lars har ingenting. Lars har bara sin politik. Lars har bara sin rikedom, sin kontroll. "Var inte så förbannat skraj för tystnad. Jag måste tänka. Fanskapet gör att det blir kaos, bara ibland, bara ibland blir det kaos här uppe: jag måste tänka. Vill du inte att jag ska tänka innan jag pratar? Eller gör du bara som i politiken? Va? Att du drar nytta av en paus för att styra samtalen dit du vill? Så är det nog. Du tycker nog att det här är obehagligt. Jag vet det. Men nu ska vi inte tysta ner. Nu ska vi tala; i alla fall jag ska tala. Jag är inte politiker. Du har inte kläm på det. Du tänker för mycket. Beräknar. Kalkylerar. Jag tror inte att det är mitt fel. Din morsa stack. Gud vet varför. Och vart hon tog vägen, vart? Eller så är det den andre som vet. Det är klart att han vet, vemfandetnuvar som hon stack till. Jag sket i det. Det gjorde jag. Men jag, jag tog hand om dig. Kvinnor! Ett tag sörjde jag henne till och med. Letade. Det gjorde jag. Erkänner: det gjorde jag. Hennes gamla morsa, hon hatade mig, hon är död nu, sa med ljugrösten att Eva-Lena hade packat väskorna, tagit passet, bara gett sig av och nej hon visste inte adressen. Du kan inte minnas henne. Hon var vacker när hon ammade dig. Hon var kall. Du är så lik henne. Tänk att jag tog hand om dig. Du var en påminnelse, varje jävla dag, en påminnelse. Hur orkar du, fanns det dom som frågade: hur orkar du? Men det var aldrig tal om att orka eller inte. Det var ett jobb. Jag tog ansvar. Jag är sån. Ansvar har aldrig skrämt mig. Aldrig nånsin. Tvärtom. Klagat har jag aldrig gjort. Det vet du, det vet jag. Jag torkade skit, torkade snor, såg till att du hade rena och hela kläder, fick frukost innan skolan, kammade dig, ordnade middag, diskade, städade, la dig. Allt detdär. Som man gör. Du kan inte förstå det. Det är inte ditt fel. Har man inte barn begriper man inte. Det var ett jobb. Ett slit. Ansvar. Du är så lik henne. När jag såg dig såg jag henne. Samma, samma, jag vet inte riktigt, samma bara: exakt samma. Idag var det så. När du visade dig. Där borta. Har jag fel? Jag vet ju inte. Jag vet ju inte vad, vem du är. Nä, du vet inte heller. Pappa, alltså min, brukade berätta för mig, innan han dog, på fyllan, hur jag var som barn, som liten; och det var alltid lika pinsamt. Jag har inte sagt något än. Eller hur?"
gengångare fortsätter

Av Staffan Nilsson 19 okt 2012 10:21