Söder Själar 30

20. g e n g å n g a r e

LARS ALM, TUNG OCH förvirrad, vaknar när Werner och Bert bullrar sig igenom frukosten. I ett förvirrat, nyvaknat tillstånd minns han inte alldeles klart vad som hade hänt kvällen, eller rättare sagt, natten innan. Förlägen drar han sig till minnes att han hade fått för mycket och för starkt, förbannat förlusten mot Bertha, nog glömt sina plikter som värd och lämnat sällskapet åt sig självt. Minnet sviktar, men ingen tog nog illa vara.
Sanningen var att ingen längre förvånade sig över Ladys försummelser, men oroade sig något, för något stod inte rätt till. Git Gay hade i ett anfall av svart humor påstått att Greta Garbo är olyckligt kär: "Jag känner igen symptomen. Så sant som jag är Git Gay! Kan ingen få henne att prata!?" Ingen antog utmaningen, särskilt inte Bertha som till sin egen förfäran kände ett styng av glädje över Lars olyckliga kärlek - om det var sant! - nu får han känna hur det är!
Lars var aldrig lätt att tas med i personliga angelägenheter, och absolut inte Lady. Ingen ville väcka henne. Hon hade somnat i vippfåtöljen i en onaturlig pose.
Hur han hade hamnat i säng minns han inte. Ingen peruk, men han känner att sminket sitter kvar och de högra ögonfransarna. Kudden är kladdig. Han har bara trosorna på. Vem klädde av mig? Hur? Hände något? Bullrar de för att de vill ha sällskap? För att de har så förbannat roligt tillsammans? Eller har haft. Hela natten. Lars vet inte, orkar inte tänka igenom alternativ, pro- och contra-argument, värdera dem efter sannolikhet och angelägenhet/önskvärdhet.

Han låtsas sova när Werner och Bert tisslande och fnittrande tittar till honom innan de lämnar våningen. Hjärtklappning. Han hör deras kvävda skratt. Måste vara åt honom. Vad annars.
Dagen efter blir bara värre och värre för var gång.
Det står ett glas vatten på nattygsbordet. Ett Gravfströmsglas. Bubblorna lösgör sig när han knackar på glaset med läckerröda naglar. Han knackar tre korta, tre långa, tre korta. Ingen svarar. Etern är tom. Han gör det igen och den sista bubblan lösgör sig, frigör sig och förenas med sitt rätta element. Lars Alm vänder sig på rygg: "Jag blir gammal", kastar av sig täcket; "Jag har blivit gammal", drar upp knäna och sträcker benen mot taket; "Jag är gammal", spretar med tårna och sträcker upp armarna så långt det går, spretar med fingrarna och reser överkroppen så långt det går, slappnar av och rullar ner på bäddmattan, gör sina tre armhävningar, reser sig och tömmer glaset: "Fy fan!"
I speglarna ser han en bild som spretar åt olika håll, det kraftfullt maskulina och det mjuka, kvinnliga. Någonstans mitt emellan känner han igen sin egen bild. Han känner den inte.
Trosorna är läckra, konstaterar han. "Jag konstaterar, alltså är jag nykter. Jag ser mig och ändå inte, alltså är jag nykter." Insikten att han åter har tagit kommandot styr hans steg mot sminkbordet, kvinnligt stökigt, vilket han med tillfredsställelse noterar: "Alltså är jag nykter!"
Omsorgsfullt sminkar han av sig. Kvar blir något grått, en skuggfigur, inte den som kastar skugga, en statist.
Till slut blir han tvungen att uppsöka toaletten. En av hans njutningar är att vänta så länge som möjligt med att uträtta behoven, att bygga upp en spänning, skruva upp den till bristningsgränsen för att låta kroppen få sitt i en lång, frigörande och välkontrollerad eruption.

När telefonen ringer är han oförberedd. Ingen ringer en söndagsförmiddag. Alla som vet, vet att den är helig. Säkert en felringning. Och det är inte mobilen. Han harklar sig och säger några ord, liksom på prov, som skådespelare gör inför sin entré. Efter tredje signalen svarar han och hör att rösten bär och gör den barsk.
"Alm!"
"Jag tänkte jag skulle ringa." Lars hör något bekant och efter en lite för lång paus - han kan höra ett ilsket "Hallå!" - känner han igen Magnus röst.
"Javisst", säger han överrumplad. Han brukar ju inte ringa. Han skriver inte heller. Han är så dålig på sånt, brukade han ursäkta sig med.
"Jag tänkte komma till Stockholm."
"Det är en bra idé. Stockholm är fint den här tiden på året."
"Ja. Jag är här. Nu." Lars tänker att Magnus inte har tappat sitt listiga drag, men han låter trött. Det är väl resan. Fast han har väl alltid låtit lite trött och uttråkad, det fanns alltid en suck i allt han sa och allt han gjorde.
"Varför har du inte sagt något förrän nu?!"
"Du har så mycket att göra."
"Var bor du?"
"Här?"
"Ja. Här i Stockholm. Eller har du precis kommit?"
Magnus dröjer med svaret. "Jag… Hur ska jag säga?"
"Ja?"
"Jag sitter i arrest. Eller vad det är. Buren."
"Buren?" Lars anar skandal.
"Jag väntar på polis. Jag har inte gjort något."
Lars tänker, tänker, tänker: "Var är mitt jag, mitt tänkeri, min logik!"
"Hallå! Lars? Är du kvar?"
"Varför ringer du först nu? Du kunde ha ringt tidigare. Jag hade kunnat komma och möta dig."
"Nej, det hade du inte."
Lars hör skärpan i rösten och vet att han har rätt. Det duger inte med attityd i detta läge, detta delikata läge; äntligen börjar han komma i form: "Var är du? Exakt!"
“Jag väntar. Bara sitter. På Centralstationen. Mitt i Stockholm. Jag fick ringa det här telefonsamtalet", och så lade han till med ett stänk av almsk elakhet: "Jag talade inte om till vem jag ringer. Ingen lyssnar."
Lars Alm håller andan. Känd politikers far gripen på Stockholms Central. Av alla ställen. Vilka gemena associationer kan inte det locka till. "Jag förstår. Jag kan vara på Centralen om tidigast en timme."
"Då kanske jag inte är kvar."
"Då kanske du inte är kvar? Var är du då?"
"Hur ska jag kunna veta det!"
"Har du inte frågat!?"
"Allt är ett missförstånd. Bara ett missförstånd! Jag kom hit för att vi måste prata. Det är viktigt. Det är bråttomt."
Lars tänker. Han känner att han vaknar. När hans liv står på spel blir hans kropp varm. Adrenalinet, eller vad det är, rinner till. Det är strid. En bättre återställare finns inte. Allt sväller på honom. Till och med könet som vill ut ur trosorna som gjort sitt för att gömma mannen i honom. Han krånglar sig ur sidenet som trängt ihop paketet och låter det svänga fritt. Befriad.
Gubben har kuppat igenom att sonen ska hämta honom. Listigt! Han visste att jag inte skulle komma om han bara hade ringt och varit artig. Förbannat! "Tala bara om var du är. Säg till att du ska vänta där tills jag kommer. Men jag behöver en timme", säger han som om han talade till ett auditorium.
"Jag vet inte var jag är om en timme. Jag vet inte var jag är just nu. Inga fönster. Nånstans i underjorden."
"Fråga!"
"Jag ska se…"

Han var tjugo år när han blev pappa, Magnus Alm, ja inte ens det, för Lars föddes den 13 mars och Magnus firade sin tjugoårsdag i början av maj. Lars kommer ihåg att fadern alltid mindes hans födelsedag: "Samma dag som vi tog hockey-guld i Colorado, VM-guld - den gliiider in i mål! Den gliiiider in i mål!" Han berättade det varje födelsedag. Sextioårsdagen firade han hemma i Mellerud och då kunde Lars inte närvara, precis som på femtioårsdagen. "Jag hade mycket viktiga angelägenheter med partiet just då så där i början av maj.“ Det var i alla fall vad Lars sa. Lite sanning låg det i det. Det gör det alltid. Och gubben hade surt undrat om han skulle delta i firandet av Första Maj. Båda gångerna. Givetvis hade han sänt både lyckönskningstelegram och presenter. Självfallet. Lars hör fadern ropa men det går inte att följa konversationen. "Varför måste det vara så? Att föräldrarna firar sina barns födelsedagar och de vuxna barnen sedan firar sina barns plus sina föräldrars födelsedagar? Är det detta som är arvsynden?", filosoferar han vidare. "Men viktigare är att se till att allt sköts så diskret som möjligt. Det är ju sommar. Det är ju nyhetstorka. Och det är ju bara så att tidningarna betalar tipsare för saftiga och mindre snygga nyheter om mer eller mindre kända personer. Min far är inte mer än en vän. Inte det ens en gång. En bekant, i sanning endast en bekant. Till och med en person som jag inte har valt att umgås med; jag får finna mig i honom. Och han i mig. Det är sanningen."

Magnus fumlar med luren och säger upphetsat: "Jag har visat mitt läkarintyg. Polisen är här. Jag har sagt att du, Lars Alm ska ordna upp det."
"Var är du!?" Lars står mycket rak och svänger höfterna fram och åter, ser rakt framför sig mot det inramade, signerade fotografiet av honom själv tillsammans med Gösta Bohman. Var stark! Ta kommandot! Det är precis det som det säger. Varken mer eller mindre. Åter hör han fadern prata med någon.
"De säger att du får skynda dig!"
"Var är du?!"
gengångare fortsätter

Av Staffan Nilsson 18 okt 2012 13:07