Söder Själar 29

19. k o r g a d fortsätter

Under Årstabron är det som en annan värld. Tunga, dystra valv som i den väldiga jordkällaren under församlingshuset. Och ingenstans slipper man hundägare, som misstänker en för att vara en skum typ, och hundskit som gör allt för att sabotera. Under valvet joggar han ikapp ett par i pastell som är på skitpromenad med sina två hundar av dendär sorten som gärna tuggar i sig barn och gamla tanter men är "så snälla, så snälla". Matte vänder sig om när ljudet från Simons mjuka steg når henne. Först ser hon skrämd ut men följer honom sedan förtjust med blicken. Han hör hur hon drar in luft genom näsan som för att sluka honom den vägen också.
Hennes man som håller henne stadigt i armkrok känner igen blicken efter femtielva års äktenskap: "Sådär tittar du aldrig på mig." Hustrun fnyser: "Jag vet väl hur du tittar på dina joggarinnor."
Simon hör bara ett mummel som dör bort, ovetande om att han med sin blotta uppenbarelse har katalyserat en irreparabel äktenskaplig kris.

Sothönorna nickar, koltrastarna river och sliter i fjolårslöven och hittar väl en gråsugga eller två. Vid bangolfbanan stannar han ett ögonblick och stretchar, men flickorna, helt i svart, som passerar ger honom inte ens en ointresserad blick, de har bara ögon för varann.

Han ökar farten igen längs Zinkens vägs svaga uppförslut mot solen, saktar ner i det svaga utförslutet under Ringvägen, i det gamla spårdiket i Ånghästparken längs den vackra stödmuren i kallmurad, huggen sten under Maria Bangatas Gamla Tobaksmonopolet, tar i igen när det går uppför under Rosenlundsgatan, andas lugnare i löpan ner mot Stockholm Södra, över Fatbursparkens fuktiga gräs och när han når Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång, där han klev upp för nästan nittio minuter sedan, tar han i allt vad som går längs Folkungagatan, Nytorgsgatan och är rejält andfådd när han når Villans ekport. "Jag kan än!", säger han till sina Adidas medan han sträcker ut muskler framåtlutad mot den skrovliga, varma väggen undan för stanken.

Åter hemma klär han av sig och lägger allt bland allt annat smutsigt. Tömmer ett glas friskt vatten. Väntar på att svettningen ska avta. Han duschar länge, svalt, torkar sig omsorgsfullt, smörjer in kroppen med en välgörande olja påstår Sara, hittar rena kalsonger. Från köksfönstret mot den svala gården hörs P2:s Adagio-musik.

När han svalt den sista äppelbiten, torkat av fingrarna mot boxershortsen och tömt ännu ett glas friskt vatten tar han itu med brevet. Kuvertet är vadderat och innehåller ett enda ark använt bara till hälften av ena sidan. Hon inleder med att kära honom.
DETTA ÄR SVÅRT FÖR MIG, DU FÅR INTE TRO NÅGOT ANNAT
JAG VET ATT DU REDER DIG
ELLEN BETYDER ALLT FÖR MIG
JAG ÄR HENNES ALLT
JAG SAKNAR DIG
Hon skriver under med hela namnet, slängigt och förläget. I gemener.
Birgit är inte den som säger ett och menar ett annat. Ändå är det svårt att riktigt tro på vad hon säger. Säger? Hon skriker! Versaler skriker. När såg han henne skriva i versaler? Aldrig. När hörde han henne skrika? Aldrig! Han tänder en trygg John Silver utan och medan röken slingrar ut på gården försöker han komma ihåg när han blev korgad senast. Det var Johanna - han kommer så småningom på hennes namn - som var under häl för en buse som överraskade dem i ett helt oskyldigt sammanhang. Sedan var det kört. Busen var den omogna, svartsjuka, ogina typen som inte unnade henne något roligt - han tror att hon var hans fru; han låg inte ens med henne, hade hon sagt. Egentligen hade inte hon korgat. Det var busen, en småfet, orakad och illa klädd, aggressiv ICA-handlare som förstod att det var lönlöst att ge sig på Simon som var huvudet längre och hade längre räckvidd; så pass begrep han.
"Varför väljer Birgit bort mig? För att jag inte alltid finns hos henne?", frågar han vaxduken - "Du behöver bara torka av den då och då. Den håller sig fin flera år," hade mor sagt. Han inser att han skulle gå Birgit på nerverna om de var tillsammans oftare. Hon är det perfekta ligget, ett av dem. En ovanligt saftig köttbit, lagom marmorerad. Hon skulle gå honom på nerverna om de tvingades dela mer tid.
"Hon vill ha mig ibland. Bara ibland. Och jag henne. Varför skulle det vara så omöjligt? Varför törs hon inte säga det mellan fyra ögon - hennes gröna och mina bruna? Har Ellen-ragatan tvingat henne? Hotat? Och väljer hon, så väljer hon tryggheten i stället för äventyret. Det låter inte som min Biggan." Vaxduken ligger rutig och tyst - det enda som påminner om stillheten i Söråker för länge sedan. Rökslingorna flyr John Silver i snirkliga fraktaler.
"Vad ska man svara? Ska jag?" Han dödar fimpen mot den tunga alabasteraskkoppen, och tömmer det tredje glaset friskt kranvatten - vätskebalansen är viktig! "Hon visste när hon skrev att jag skulle läsa brevet nästan en vecka efter. Men hon trodde att det tidigast skulle bli i morgon. Betyder det något? Ja, hon skulle vara oanträffbar i morgon. Hon hade hoppats på det. Säger hon inte i själva verket att hon vill fortsätta se mig? Säger hon inte i själva verket att hon har tvingats att skriva och posta brevet. Är det inte i själva verket ett rop på hjälp? Ett skri? Hon skriker åt mig, men skriver under med skrämda små, små bokstäver. Har Ellen-ragatan övervakat Parkerpennan i Birgits smala vänsterhand, den gudomliga tungan som fuktar gummeringen, hur Birgit slutgiltigt avslutar ett kapitel i sitt, i deras, i vårt liv? Har de följts åt till postlådan? Har de lagt på brevet tillsammans efter att ha kontrollerat att det är korrekt frankerat? Vad gjorde de sedan?" Vaxduken tiger.
Han häller i en påtår; har svårt att se sig som Riddar Simon. "Det vore att jävlas att ringa nu. Idag. Varför ska jag göra det? Det är slut. Är det väl? Eller hoppas hon att jag ska slåss om henne? Eller: hon går med på att skriva skiten bara för att lugna sin ragata och allt är i själva verket som vanligt? JAG ÄR HENNES ALLT. Men jag då? JAG SAKNAR DIG. Det är inte mig hon saknar utan min 18,5x14,5 - hon har själv mätt. Jag är en slut leksak. Ligg kan jag alltid fixa."
Travalmanackan på väggen ger besked om att han ska till Jägersro om tre veckor. "Då får vi se."

Simon plockar undan efter frukosten, tömmer ännu ett glas friskt vatten, ställer disken i hon bland det odiskade, tömmer askkoppen, sopar ner brödsmulorna på golvet och dödar dem, tänker att för vissa människor är han en gåva, för andra en plåga.
Nästa travdag är Solvalla onsdag. Innan dess finns inget att spela på.
Han ögnar igenom räkningar och kontobesked. Inget särskilt. Kontona växer.

Av Staffan Nilsson 14 okt 2012 19:48