Söder Själar 28

19. k o r g a d

BARA HALVTIMMEN efter Jonathan stiger Simon med tät, svart skäggstubb in genom Villans port. Han hade åkt hem, hem till Söder med nattåget från Sundsvall. För första gången, han erinrade sig att det var på mycket länge, bröt han lördagens sköna mönster av meditativ morgon, vinstgivande trav och välförtjänt erotik. Han hade precis hunnit till tåget kvällen innan. Det var verkligen på håret. Han hade haft tur igen.
Någonstans hade han läst, eller kanske sett på teve, att när någon så flagrant bryter ett invant mönster så är han en misstänkt mördare. "Jag mördar ingen!", protesterade han i sovkupéns dunkel. "Visserligen: jag låter honom dö; känner ingen saknad; önskar inte honom livet, inte heller döden; men baneman? Nej!" Natten blev orolig. Inte för att tåget kunde störa hans sömn - han kunde sova varsomhelst, närsomhelst: det var en lärdom från lumpen, den enda goda. Men han hörde visslande, skramlande röster som hängde över honom; händer som ruskade, fingrar som pekade åt flera håll samtidigt: "Dit! Dit! Nej dit! Se dig för! Inte där!"
Morgonens neutrala konduktörsröst kom som befriaren med torra upplysningar och "Jag önskar er en god morgon!" Simon låg så länge han kunde. Detta var inte den morgon han hade vant sig vid.
Han kontrollerade att alla vinstbongar finns kvar och kastade på sig kläderna när tåget rullade förbi Karlberg. Sara ville alltid se på när han klädde sig: "Ingen, absolut ingen klär på sig så sexigt som du!"
Morgonen var sömnig på Centralen. Han köpte DN och läste med glada läppar loppresultaten från gårdagen. Tunnelbanan var glest befolkad. Turister. Innebandyspelare.

Klockan är halv sju när han svänger in på öde Östgötagatan och skyndar ner till Villan på den lilla tysta stumpen.
Ur hissen kliver två män bärande väldiga trunkar. De bor inte här. Han har aldrig sett dem förr. Lite orakade, glada och bleka som efter en tuff match. Den ene har ett skinande blankt huvud och är lika reslig som hästsvansbäraren. Och det doftar gott om dem. De hälsar glatt och betraktar honom med öppna, uppskattande ögon. Simon kan höra dem fnittra om att han kunde passa som kavaljer: "En helt enkelt strååålande idé!"
På fyra trappor är det tyst. Han rotar i posten och skiljer ut räkningar, Solvallaprogrammet, Travronden, blå Guiden, gröna Guiden, kontobesked, kontobesked, kontobesked och ett brev från Birgit, "Vafan!?", från reklamen som han dumpar i korgen för pappersåtervinning och räddar i sista stund ett vikt A4-ark underskrivet av ordförande Alm själv: "Vad vill han denhär gången!?" Ordföranden undrar om han har besvär med tilluft och frånluft. Simon tänker att Lars Alm hittar på vad som helst för att få "förvalta" hans travmiljoner. På årsmötet, minns han, hade Lars "du kan kalla mig Lasse" med simmiga ögon, whiskyglas och förförisk röst sagt att "vi måste bli vänner du och jag; vi har så exceptionellt mycket att ge varandra." Simon hade bestämt sagt ifrån: han spelar inte på aktier. "Du kan kalla mig Lasse" hade inte gett upp. Med Simons dataexpertis och Lars kontakter, "jag känner alla som det är värt att känna, tänk på det", så skulle de bli ett oslagbart team: "Vi kommer att erövra världen. I alla fall Stor-Stockholm, kanske till och med Svealand, Götaland, hela Norrland, varför inte Norden, Europa: det är bara vi, du och jag, ett oslagbart team som sätter gränserna: möjligheterna är exceptionella, o-änd-liga." Simon hade svarat att han inte var erövrare, bara livsnjutare, dessutom arbetsskygg och rädd om pengar.

Det är något särskilt med brev, riktiga brev, skrivna för hand. Elektroniska brev är varken sakliga eller personliga, intima eller distanserade. De är som allt annat på nätet: obestämbara. Birgits sakliga hand har strukit under Stockholm i versaler medan Simon och Jönsson är så där birgitskt slarvigt skrivna som om hans namn är så välbekant och självklart att det vore löjligt att vara tydlig på den punkten.
Han luktar på kuvertet, vitt och kraftigt, försett med ett blomsterkorgfrimärke och lägger det på köksbordets vaxduk. Ingenting som tyder på någonting. Han ser sig om. Här städar bara han själv, plockar undan och tömmer askkoppar. Eller borde. Men allt som behövs för en god frukost finns: knäcke, en bit vällagrad prästost, smör, två Royal Gala med mogen doft och kaffevattnet blir hett på hällen. Han påar Dellen, låter den varva upp, segt, loggar in, segt, konstaterar att han har fått post, massor, mest porr- och investeringsinviter, allt på engelska, två mejl från Helene, får vänta, brukar inte vara viktigt, bara hennes sätt att tala om att hon håller koll; som vanligt inget att bli upphetsad över.
"Först en springrunda! Sen en dusch! Sen en god frukost! Sist bingen!", säger han till cigarettpaketet. Det låter inte så peppigt som han hade hoppats. Han luktar på outfiten för springrundan. Inte alltför illa. Han sänker hällvärmen till ett minimum, byter om, slänger helgkläderna bland smutskläderna; en vämjelig, jättelik hög och medan han snörar skorna bestämmer han sig för att läsa brevet sedan: "Varför ge det större betydelse än det verkligen har?!", säger han till sina slitna Adidas. Han ser i hallspegeln, en sak som når från golv till tak, att tröttheten har gett honom slappa drag. Överallt. Allt hänger. Men annars ser det bra ut.
Han tar trapporna ner, stretchande. Spänner sig. Slappnar av. Krummar sig. Rätar ut. Andas djupa andetag. Känner att muskler, leder, ligament, lemmar är villiga, ivriga; förvånas över att han andas så lätt. "Gubben fick min lungpaj. Fadern offrar sig för sonen. Eller offras."
Trottoarens nylagda hundhögar väjer han vant för, tar av åt öster mot solen, uppför branta Vita Bergens fuktiga gräs nära, nära den sovande Sofia, sparkar undan en burk Norrlands III på nervägen på andra sidan så skrämmande skramligt att han genast ångrar sig när koltrasten avbryter morgonragan och hysteriskt skrattande kastar sig mellan snåren, undan för Simon, som fortsätter ner mot tomma gator och lugnt viker av vid Hammarby Sjö mot Danvikskanalen.
Han tänjer, spänner muskler vid Saltsjön, spanar bortöver vattnet mot en tyst Waldermarsudde, nickar åt en lojt joggande, vilt främmande, tightad, väldoftande kvinna som inte bryr sig, vänder och tar långa kliv i bättre tempo på Norra Hammarbyhamnens bohussten längs yrvakna och bleka husfasader, vinkar åt ett frukostsällskap som hejar på honom på en vädermärkt skuta vid kaj: "Du ligger elva sekunder före! Elva!", skriker en skäggig en, en landkrabba, det syns på lång väg, som har klätt ut sig till skutskeppare. Hans båda kvinnor lyfter också sina champagneglas och vill inte sluta skratta: "Heja! Heja!"
Solen värmer ryggen. För mycket. Vinden svalkar hans ansikte. Precis lagom. Han rusar på lite extra, blåser ur lungorna på den lagom långa uppförlöpan under de spända Skanstullsbroarnas buller av tunnelbanetåg, morgonpigga söndagsbilister, godstransporter och slappar på nervägen mot Årstavikens pilar som dämpar ljud och ljus. Promenadvägen är fuktmjuk, luften sval, blåmesarna kiknar i gungorna längst ut på de finaste kvistarna.
korgad fortsätter

Av Staffan Nilsson 12 okt 2012 11:36