Söder Själar 27

18. l y c k a fortsätter

"Vetenskap har en positiv laddning därför att den är bra. Så vill vi tro. Men hör här." Jonathan bläddrar och medan han letar säger han liksom frånvarande: "Alla läkare under nazitiden, det fanns läkare under nazitiden som utan att blinka, utan intellektuell eller moralisk tvekan - verkar det som - gjorde vidriga experiment på levande människor. I Vetenskapens namn. Hörde du att jag använde stor bokstav? För att inte tala om de briljanta, lysande, enastående begåvningar som utvecklade de allra mest sofistikerade, makalösa, smarta och mördande mördande prylar, som dödar så många som möjligt på så kort tid som möjligt, eller så många som möjligt så plågsamt som möjligt så långsamt som möjligt i sjukdomar som man trodde bara hörde hemma i den mörkaste av medeltider. De var intelligenta, ingen tvekan om det, smarta och jätteglada över att ha löst ett kinkigt problem, ett kinkigt teoretiskt eller tekniskt problem. Utan att tänka på andra konsekvenser än den självtillfredsställelse som kommer av ett lysande genomfört problemlösningsarbete. Problemlösningsarbete. Intelligenta, smarta, men långt ifrån kloka. Man ska vara klok. Människan var klok långt innan vetenskapen var uppfunnen. Släktet har överlevt tack vare kloka - jag vill understryka det, kloka - män och kvinnor. Och de var det utan vår avancerade vetenskap. Vi har chans att bli klokare nu, tack vare vetenskapen. Blir vi det?"
Jonathan har bläddrat färdigt. Han ser på Wilhelm som iakttar honom. "Lyssnar du?"
"Alltid."

Det fanns något hos Wilhelm som gjorde Jonathan osäker. Sensualism, omedelbarhet, en fascination för det ovidkommande, allt detta parat med likgiltighet för sammanhang, var oerhört attraktivt. Det gjorde inte saken sämre att han var bibliskt hårig i kontrast till sin egen nästan genant hårlösa kropp.
"Vad gjorde din gubbe? Då?"
"Han var så ung. Hitlerjugend, tror jag, som alla andra. Alla var det. Jag tror det. Vi pratar inte så mycket med varann."
"Gör inget att han var Hitlerjugend?"
"Njä. Det hörde till. Hörde bara till." Wilhelm stryker över armarna så håren reser sig: "Det är hans historia. Inte min. Noneofmybusiness."
"Det var mobbing organiserad. Wolfgang hette han? Din farfar."
Wilhelm tittar förvånad: "Wolfi. Ja. Det är vad gubben kallar honom. Jag minns inte något av honom. Han dog vahettere för tusen år sen."
"Han var läkare?"
"Ja. Societetens. Noneofmybusiness. Rik som ett troll. Gubben ärvde rubbet. Enda barnet." Wilhelm ser förvånat på Jonathan som andas ut och liksom lättad fortsätter:

"Alltså. Ta Goebbels. Akademiker. Doktor Goebbels. Blev doktor på en avhandling om det romantiska dramat. Det romantiska dramat. Så stillsamt. Rörande. Romantiskt. Vill du veta mer om honom så kan man gå till volym 7, Nationalencyklopedin: volym 7: FREDL - GRAAL; bläddrar, bläddrar fram till sidan 545 och där, på mittenspalten finns allt väsentligt, kanske, vad vet jag, om denne mördare, jag menar bildade doktor: Paul Joseph Goebbels, men de kallar honom bara Joseph här i boken." Jonathan håller upp uppslaget åt Wilhelms håll och går fram och tillbaka framför sängen.
"Så! Ja! Då kan vi honom. Så ögnar vi vidare, förbi Goeben, tysk slagkryssare, Goeldis apa, en kloapa, stannar till lite, ryggar kanske till och med inför den tysk-amerikanska fysikern Maria Goeppert-Meyer som tillsammans med några andra intellektuella giganter fick Nobels fysikpris minsann för arbeten som de hade gjort i samband med Bomben." Han gör en paus och ser Wilhelm som inte vill ta ögonen från honom.
"Och så ögnar vi vidare: Goerdeler Carl Friedrich som var en av hjärnorna bakom attentatet mot Hitler, det misslyckade 1944, Goering - Reinhard, de var inte släkt, expressionistisk dramatiker - Goeritz Mathias, arkitekt och skulptör, Goertz se Görtz, Goes Albrecht, tysk författare och präst, van der Goes Hugo, nederländsk konstnär, Goethals Georges Washington, amerikansk ingenjör och arméofficer, och till slut," säger han triumferande, "slutligen Goethe Johan Wolfgang von." Jonathan betonar von-et med foten och sätter definitivt punkt genom att med bara ena handen kraftfullt smälla igen bandet, gör halt framför sängen och säger med eftertryck men inte helt allvarligt: "Så kort är avståndet mellan Goebbels och Goethe. Du vänder bara blad."
Wilhelm ser att han ler samma leende som efter kärlek och säger uttråkad att han i fortsättningen inte ska lita för mycket på vetenskapen: "Men hallucinationer är hallucinationer. Jag, mitt medvetande, framkallar dem."

Jonathan lägger ifrån sig boken på golvet och smyger sig inpå Wilhelm igen. "Medvetandet finns inte som självständig entitet. Medvetandet blir till. Blir till i våra handlingar, i våra gester, våra miner, våra rus. Försvinner i våra handlingar, i våra gester, i våra rus. Blir till. Skingras. Skapas. Pånyttföds. Falnar."
Wilhelm stryker över hans raspiga skalp med fasta, varma händer: "Talar du inte om identitet nu?", men Jonathan skakar avvärjande på huvudet så att piskan retas: "Identitet", säger han med ett låtsat förebrående tonfall, "det är nonsens. Den som säger sig ha en identitet, en viss identitet - dethär är jag - har låst sig, gjort sig onåbar för nya möjligheter. Identitet är ett fängsel. Och som folk själva gärna sätter på sig. För att fjättra livet. Dessutom är det en fråga om kontroll. Staten vill att alla ska ha identitet. En identitet, bara en. Bara för att medborgarna inte ska bli oförutsägbara, vara oförutsägbara. Det är farligt. Att var och en har en identitet är ett samhällsintresse. Det garanterar samhällets stabilitet. Stabilitet är det enda som räknas." Han ser att Wilhelm håller med - eller kanske bara är borttrollad av hans händer och ser fram mot vad som komma skall? - och säger nöjd: "Vi kan vara vem vi vill. Närsomhelst. Varsomhelst. Du kan vara trappsnigel, älskare, jude, idag. I morgon älskarinna, slaktare, hindu. Älskad, glömsk, intelligent. Hämnare, AIK-are, servitris. Eller mig. Vi kan vara varandra."
Wilhelm smeker hans varma ryggmuskler och skulderbladens mjukfasta, trygga linjer som påminner om ännu inte utsträckta vingar: "Du är svår idag."
"Liv", fortsätter Jonathan liksom på trots, "är ju inget annat än materia organiserad på ett speciellt sätt. Precis som lava är det, vatten, majs, sjögurka. Och medvetande är också bara materia organiserad på ett speciellt vis. Måste det vara. Och medvetanden kommunicerar, på alla möjliga vis, med varandra, i varandra, och så ser vi, hör vi, känner vi dem, hur konstiga de än kan te sig, höras, kännas. De som finns här och nu, då och där, sedan och vemfanvetvar. Tiden är linjär inbillar vi oss, en linjärt orienterad ordning som går härifrån och hit, från då till nu till sedan. Tror du det? Är inte det som var lika real som det som är och blir?" Men Jonathan får inget svar. Wilhelm är någon annanstans och rör sig efter Jonathans robusta händer.
"Varför är du så off?", frågar Jonathan.
"Resten är hallucinationer. Vi kan bara vara människa. Men medveten," säger Wilhelm förvirrat och måste erkänna att en mans händer säger mer än en kvinnas; de är aggressivare, men på ett skönt sätt, mera kraft och vet dessutom mycket bättre vad en man älskar - och inga vassa naglar.
"Jag har varit upptäcktsresande. Inte systematisk, petnoga vetenskapsman. Jag har sett, upplevt, funderat men inte sammanställt iakttagelserna, upplevelserna till teori. Varför skulle jag göra det? Teori är dött." Han ler när han hör Wilhelm skratta.
"Teorier döda?! Faktum är att det inte går att bevisa något, inte ett nothing om en vahettere värld out there, far, far away, ingenting från här till hädanefter."

"När är du född?"
"Det vet du väl." Wilhelm spärrar förvånad upp ögonen. Och ler: "Jaha. Nu ser du ut så där igen."
"Jag vet när jag föddes. Tolfte december. 24 år. Vi är lika gamla."
"Jag är fyra månader äldre, nästan fyra månader", suckar Wilhelm.
"Unga, menar jag", fortsätter Jonathan lycklig. "Jag var visserligen med när det hände, men inte minns jag något av det inte. Där litar jag på vad andra säger. Liksom: jag litar på vad andra säger, bland annat min far och morsan - när hon får lust att se mig - att de faktiskt är mina föräldrar. Det är så. Nästan allt vi vet, i alla fall väldigt mycket och väldigt mycket som är väldigt viktigt för oss är andrahandsuppgifter. Vi vet därför att vi är programmerade att veta. Om vi alla hade bevarat känsligheten för det dolda, vi har haft den precis som vegetalistas har ännu, så fanns inga problem. Allt, nästan allt vi vet är andrahandsuppgifter. Det är bara så. Vi måste lita på andra. Istället inbillar vi oss att riktig, den äkta kunskapen är självupplevd och medveten. Tänk så vi inbillar oss. Vi är med om allt möjligt, med vad, vad upplever vi; vi är så vakna så, så medvetna så, men bara för ögonblicket, bara just i nuet - sen måste vi lita till minnet som skruvar sig, kränger, vinglar, velar. Vi måste lita på andra, nej på de andra som finns i oss. Och vi gör det. Kanske mer än vad som är hälsosamt. För vi minns inte, eller minns fel, eller ljuger, eller döljer, vågar inte, vill inte."
"Jag litar på dig", säger Wilhelm uppgivet och grabbar tag i honom. Och de älskar som fria män.

Av Staffan Nilsson 11 okt 2012 12:13