Söder Själar 26

Söndag

Upp genom luften bort över haven
Hän över jorden i stormande färd!



18. l y c k a

VAD ÄR EN söndagsmorgon? Allt ifrån baksmälla till nystart, minnesförlust till genialitet, smärta till salighet. Jonathan stiger lugn ut på Götgatan upp från T-banan. En frisk, tyst, tidig söndagsmorgon. Klockan är bara lite över sex, men hans billiga Casio digitalur - lugnast med ett enkelt ur - visar ännu Mexico-tid. Han hade åkt med fadern från Arlanda till hemmet vid Karlaplan i Europas avlägsnaste miljonstad - som ser så häpnadsväckande ren, idyllisk, lyrisk, ljus ut ovanifrån - och bara ställt in bagaget i sin egen våning i våningen och gett sig av igen.
Söder ligger ljus. Och mild. Så långt från Mexico Citys kvalm, dån och dunster som bara tänkas kan. Nattens korta, stränga frontregn har skurat rent. Himlen är skör och len. Solen skiner för högtryck och när Jonathan lugn viker in på stumpen som leder ner till Greta Garbos torg möter solen med en hisnande värme och intensivt ljus som tar andan ur honom. Nordens egen sol, helt egen, under skarp himmel, genomlysande, avklädande, smärtsamt avklädande. Under kastanjerna silar ljuset ner till ett rus, genomträngande, bländande. Gulblå lyser Villans fasad på håll. Ett tidningsbud kommer ut ur en port, sträcker på sig, gäspar, värjer sig och Jonathan skyndar över till honom och mutar sig till en DN för en guldtia. De är lika långa, jämnåriga och lika generade; Jonathan för återfallet i kolonialbeteendet och tidningsbudet för att han ger efter för en peng. De ler skamsna in i varandras ögon. Jonathan önskar honom en bra dag.

Ekporten stinker piss och han öppnar med koden 12121, löjligt enkel, och kontrollerar för sista gången att han har nyckeln till våningen i byxfickan.
"Bor du här?", frågar en gammal dam med tre bågnande soppåsar på marmorgolvet vid sopnedkastet alldeles innanför porten och ser strängt på honom. "Lena Gravfström! Jag bor här." Hon konstaterar att den unge, nästan skinnskallige unge mannen ser ut att inte ha sovit på mycket länge. Nykter och prydlig är han dock om man bortser från ryggsäcken som hänger från högeraxeln, backpacken säger man väl i dessa dagar och man måste, alldeles måste, bortse från irregulariteter när det gäller de unga. "Jag tror inte att vi har träffats!"
Jonathan ler och säger att han ska hälsa på en god vän och Lena hör att han låter både bildad och självsäker, men säger ändå förebrående: "Så här dags!?"
"Magnus heter han. Det var trevligt att råkas. Jag heter Jonathan, Jonathan Vischer." Han bugar lätt och tar trapporna för han inser att hon kommer att använda hissen.
Lena gör stora ögon då hon varsnar att ryggen på Jonathans ljusbruna flanellkostym pryds av en lång hästsvans som utgår från bakhuvudet, nej en hårpiska, smal, svartglänsande. Vem designar dessa unga? Så fulla av kontraster sprakar de mot betraktaren i omöjliga former och färger. Hon inser att hon genast måste tala med dendär Alm om att ändra portkoden. Det får bli något riktigt eget.

Jonathan känner henne bazooka bakhuvudet. Hans steg klingar mjukt, som den avlägsna, spröda kyrkklockan genom Amazonas fraktala grenverk från den lilla byn någonstans på gränsen mellan Colombia och Brasilien nära Río Negro.
Kalkstenstrapporna från brottet i Kinnekulle gömmer minnen från en 400 miljoner år avlägsen forntid. En cefalopod, en cystoidé, en meteorit lockas ut ur sitt mjukgrå fängelse byggt av små kalkspatkorn och minimala skalfragment från trilobiter och tagghudingar, lockas av mjuka sulors outtröttliga, tankelösa och försynta erosion, som raderar allt det där som gömmer, döljer allt det där som är uppenbart för den som söker.
Jugendväggarnas förkonstling vill inte kännas vid natur, men han varsnar att fukten här och var har krackelerat putsen, fräckt, och han drar med tumnageln ner ett sjok, lätt, som ljuder som tassande fötter när det splittras mot ortocerkalkstenen, som klättermöss i pålhusen på Río Negros strand. Han hör att hissdörrarna dras igen med skarpa smällar och hissens ilskna sumrande när den bär den tvära damen.

Hon är alltså granne med Wille, konstaterar han när han ser hissen på fyra trappor. Han vrider tyst om nyckel till dörren med mässingsskylten med de blyertsgrå tecknen "W von Muhral".
Det doftar friskt med en dragning åt gammal nikotin, gubbe skulle han säga, i hallen som bara går att vända sig i. Den grå mattan är grusig så han behåller skorna på. I sovrummet ligger Wilhelm intrasslad i lakanen för fladdrande gardiner. Jonathan klappar i händerna och Wilhelm rycker till. Ögonblicket senare ler Wilhelm med slutna ögon och hostar: "Jona. Cool. Berätta allt!"
Jonathan ser på sin rufsige, skäggstubbige vän och glaskolvarna. "Hur var trippen, Wille?" Wilhelm sträcker på sig, stönar, gäspar, reser sig i sin manliga och morgonstyva nakenhet och ger Jonathan en fast kram: "Nytt hår. Snuskbra. Du, Jona: du fixar kaffet. Är du snäll." Jonathan känner, känner igen hans varmfasta hud och suckar överdrivet och de går skrattande åt var sitt håll.
Köket är odiskat med snusklukt från soppåsen. Ingen mjölk till kaffet. Men kaffe, doftlöst finns i ett illa stängt paket. Jonathan rotar fram burken med kardemumma som han gav Wilhelm senast han var här för 101 dagar sedan - inte använd sedan dess - och krossar några korn för att sätta fart på aromen. Kylfackets glasspaket är inte tomt men han lägger i ännu några tablettpåsar.
"Du skulle inte tro mig om jag berättade allt jag har varit med om!" skriker han in i duschen: "Andar. Transcendens." Wilhelm avslutar de vassa, heta strålarna och hör: "Jag har suttit tillsammans med vegetalistas, örtdoktorer, curanderos som dricker sig euforiska. Tätt, runt små tysta eldar. De väcker örtläraren i växterna. Och samtidigt gör de sig mottagliga för hans undervisning. Suger åt sig. Lär sig en sång. Eller flera stycken. Hjälper dem att hitta rätt. Förstå mening och sammanhang. Och jag önskade varje dag att du var med. Varje dag. Femtio olika stammar i Amazonas, nej fler känner till drogen, hur den används och hur den ska beredas, vilka växter som ska samlas in, lakas, kokas. Trots att de lever åtskilda både geografiskt, språkligt och kulturellt. Det är väl egendomligt. Den är känd före vår tideräkning, långt före. Kan inte vara en tillfällighet, helt uteslutet. Dessutom finns det allaredan, sen åttio år tillbaka, flera kyrkor i Brasilien, i alla fall två, som frodas till och med i de stora städerna. Ayahuasca kallar de sig, Ayahuascakyrkor kan man väl säga. Eller Santo Daime. Legala. Och de finns i Europa också. Amsterdam. Var annars."

Wilhelm kommer ut ur duschrummet, nypissad och nyduschad, kastar sig på sängen och dricker ur kaffet medan Jonathan duschar av sig resdammet. När duschen slutat väsnas ropar Wilhelm: "Kyrkan, allihop, gör folk dumma och ofarliga. Jag är för vahettere downtoearth. Är det inte bara så simple att shamanerna har en stor gåva att förstå mänskliga relationer och förhållanden i största allmänhet. Men behöver ett sorts leg för att vahettere kunna säga och göra också obehagliga saker."
Jonathan kommer oklädd in i sovrummet, skrattar och säger till vännen som ligger utsträckt på sängen: "Som ett läkarleg. Legitimerad shaman."
Wilhelm ser att han är lite smalare men fortfarande skönt knubbigt muskulös: "Varför inte. Legitimerade terapeuter är väl hokuspokusar."
"Glöm det! Ge dig hän! Låt dig förföras! Släpp allt! Öppna alla sinnen! Det är ny, okänd, otrampad kontinent. Step right in! Ge den en fair chans!"
Han ger Wilhelm en rejäl kram, en hård, känner hans muskler spännas i maskulint gensvar och slappna av i trygghet och ser honom djupt in i ögonen: "Varför skulle det bara handla om hjärnspöken? Se det som ingång till en alternativ rymd, parallell med vårt universum och bebott av", han tänker en stund och smeker Wilhelms håriga bröst "jag skulle vilja säga - om man sammanfattar alla erfarenheter - av självständiga, av oss oberoende, intelligenta varelser, fast kanske entiteter mer än varelser, det är nog fel att tala om varelser; men i alla fall något som ger sig till känna på, manifesterar sig på alla möjliga vis, överraskande vis."
Han hämtar andan och betraktar sin vän som njuter av hans händer: "Men jag tror inte att det har så mycket med religion att göra. Men det är inte min sak att ha åsikter om det. Religion begriper jag mig inte på. Något svar på tillvarons gåta borde man få. Fast egentligen inte, bara nya frågor, mer förvirring. Vad gör det? Att våra invanda idéer provoceras, våra inbillade sanningar ogiltiggörs, töms på all relevans? Vad gör det? Varför bry sig? Bara om man - och det gör inte du väl? - älskar sina tankar, skräms av nytt och ovant behöver man oroa sig."

"För mig är det bara hallucinationer. I alla fall", säger Wilhelm och drar lekfullt i Jonathans våta hårpiska, "Coola, helt klart, min egen speedade hjärnas speedade fantasier. Fantasier. Men du är verklig. Och skönare än någonsin. Jag har vahettere saknat dig, jag också. Vad kan vi göra annat än lita på vetenskapen."
Jonathan ler med hela ansiktet och kysser hans panna: "Vetenskap är politik. Och kultur är politik. Vetenskap och kultur och kollektiv idioti är syskon, snubblar nära varandra, omöjliga att skilja från varandra klart och koncist." Han reser sig hastigt, så hastigt att Wilhelm tappar andan och ser vännen skönt upphetsad skynda ut till bokhyllorna och återkomma, lite mindre upphetsad men lika skön, med en volym av Nationalencyklopedin, födelsedagspresenten både på CD och på papper av hans äldre syskon.
lycka fortsätter

Av Staffan Nilsson 09 okt 2012 11:52