Söder Själar 25

17. g u d v ä l s i g n e fortsätter

"Nej! Jag vill se. Att du har. Vuxit! Till insikt! Om livet. Livets mening! Du vet. Hur det är för de rika. Och himmelriket." Amos flämtar och uttalar r-ljuden som han gjorde som nybyggare med ach-ljud som tysken. Simon ser att något har tagit slut.
Simon vill svara att han redan är i himmelriket, men hejdar sig och blir sittande med halvöppen mun och hängande haka. Hans mor kramar ömt hans axlar: "Han menar bara väl."
Senare hjälper Simon henne plocka undan och Eva frågar, ja, nästan anklagar honom, "Varför har du inte gift dig? Det är inte naturligt för en man att vara ensam, förstamoseboktvåartonamen." Han förklarar att det inte är lätt att hitta sådana rejäla kvinnor som det fanns så gott om förr i tiden.
Eva ser nöjd på sin son.

Medan fadern tittar på ett naturprogram och somnar, förklarar Eva viskande att Sven-Gösta är sjuk, mycket sjuk, mycket sjuk. Simon ser storögt på henne: hon berättar! Så brukade det inte vara. För första gången berättar hon något som annars bara angick vuxna. Barn ska hålla sig till sitt, vuxna till sitt. Det hade han alltid fått höra. Vuxnas angelägenheter är inget för barn. Han ser rörd på sin mor. Tänker att antingen ser hon mig som vuxen, men det brukar mödrar inte göra i första taget, eller så är hon bara förvirrad, livrädd, nära ett sammanbrott. Hon har ingen att tala med! Gubben är inte sjuk. Det är ett personligt misslyckande. Alla motgångar är prövningar eller straff; när livet leker älskar Han dig. Motgångarna talade man inte om: det förfärligaste som kunde hända är att Han straffar. Simon minns rödhunden som Herren hade skänk honom till påminnelse om Hans makt och varje dag måste han rannsaka sig själv för att se hur han skulle kunna tjäna Honom för att bli frisk. Han hade inte begripit något av vad de talade om och blev frisk utan att ha gjort något av detdär som han inte visste vad det var. Men han måste tacka Gud.
"Han vill inte ha hjälp av någon. Han sätter sin lit till Herren. Det är lungcancern. Och han som inte röker. Som inte dricker. Eller är omåttlig på något vis. Det är inte rättvist. Han har inte fyllt femtifem! Men jag vet att Herren har en tanke. Någon tanke måste Han ha. Du vet hur Sven-Gösta är. Han har bara Gud." Hennes ögon vidgas av förtvivlan: "Gud har gett oss en underbar läkare, men Sven-Gösta envisas: Gud ska hjälpa mig, Gud ska rädda mig! Bön i tro ska rädda mig. Jag tror att han vill dö! Vill dö! Kan du inte komma hem. Kan du inte stanna hemma. Vi skulle bli så glada. Jag skulle det. Det vore en stor tröst."
"Har han ont?" Eva ser upp på sin son som om hon inte har tänkt tanken, eller bara förvånad över en så okänslig fråga: "Jag vet inte. Det är klart att han har ont! Men han säger inget. Han har slutat ta pillren. Varför vill han dö? Vad gör jag för fel?"
Hon blir allt mer uppriven medan hon talar och Simon omfamnar henne för att lugna och hon slappnar av. "Inte kan jag göra något. Inget mer än att ge dig dethär." Han lösgör sig och räknar upp fyrtio femhundringar. "Du vet hur du skall använda dem på bästa sätt. Du behöver inte berätta för honom. Det är väl du, som vanligt", ler han in i moderns rödhäpna ansikte, "som sköter finanserna; han brydde sig aldrig om pengar, förstod aldrig pengars värde. Se till att hans sista tid blir så lätt för er båda som möjligt." Eva ler ett blygt leende. "Om du, alltså ni, behöver mer så hör av dig. Ring mig. Skriv. Mejla. Men du har väl ingen burk, dator menar jag? Så ordnar jag allt. Lova mig det. Allt kommer att ordna sig. Var inte rädd." Eva ser ner på de hemvävda, lugna trasmattorna på köksgolvet och nickar försiktigt. "Gudvälsignedigamen", mumlar hon och betraktar bunten med välcirkulerade femhundrakronorssedlar, sedlar som har växlat ägare många gånger på Bergsåkers travbana.

När Simon frågar om han ska väcka far för att ta farväl tvekar Eva och han avstår. Det är sista gången han ser Amos i livet, tänker han. Han känner inget speciellt. Far dör. Ingenting. Faktiskt ingenting alls. Det skrämmer honom bara lite. Inte döden i sig. Bara att det blir en oförutsedd ändring. Det förvånar honom inte att han tar det så lätt. Tanken att far ska dö en dag, har aldrig funnits levande i honom. Mor och far har alltid funnits. Och nu när det är så påtagligt att det håller på att ta slut finns inget som kan väcka naturliga - om det är så naturligt - känslor av sorg och saknad. Fadern hade bara Jesus. Alla andra var bara möjliga Jesu barn. Något annat värde hade de inte. För de allra flesta betyder det inte ett någonting alls att Sven-Gösta, alias Amos Jönsson dör. Några kommer att sörja; någon blir glad, kanske; för de allra flesta betyder det ingenting.

Amos väldiga kalufs, välkammad, är det enda hos förkunnaren som inte har vittrat. Simon kan se hans skarpa profil, idag sylvass och hård. Han sover med tunna, tunna flämtande andetag som får fågelkroppen att dra ihop sig som i kramper. Amos är en av dessa tallösa, namnlösa som dör varje dag, osörjda, ett av de anonyma dödsoffer som kan få en sekund eller två i teve. Oftast ingen alls.
"Lova mig!", säger han uppfordrande till Eva som inte vill släppa honom. Han startar bilen så tyst han kan och rullar knastrande ut på stora vägen. Han känner att det kommer att gå bra. Eva vågar tala om gubben som Sven-Gösta.

"Nu måste hon kratta gången", säger Simon till sin roadster.

Av Staffan Nilsson 08 okt 2012 11:42