Söder Själar 24

17. g u d v ä l s i g n e

ALLT VAR KLART. Drygt fyrtio tusen i kontanter har han i kavajfickorna, plus bongar värda nästan miljonen. Hyrbilen styr han mot Söråker, ett par mil norr om Sundsvall, en 55 SL AMG, Mercedes, silverglänsande, skinnsäten i oxblod, ett underverk som på 16 sekunder kan förvandlas från bekvämt lyxåk till häftig roadster - det stämmer, han har provat flera gånger - bara genom en knapptryckning: taket viker elegant ihop sig ner i bagageutrymmet. Så enkelt ömsar han från präktighet till lättsinne och tillbaka igen.
Han hade ringt föräldrahemmet vid sextiden. Mor Eva hade svarat och inte trott sina öron - "Min lilla pojk!" - och de hade sagt ditt och datt och han hade bjudit sig till barndomshemmet. För säkerhets skull hade hon rådfrågat Amos, Simons far, som på Herrens uppmaning hade bytt namn när han blev frälst. Det dröjde länge innan Simon fick veta att han hette Sven-Gösta innan den stora sanningens ljus hade bländat honom, sanningen att han var kallad att fördöma samtidens ogudaktighet och varna för Guds dom. Frivilligt hade han erbjudit församlingen i sin hemstad Helsingborg att bege sig till Norrland och missionera: "Jag har blivit kallad. Av Honom själv!", hade han sagt. Simon hörde hur hon liksom vädjade att Amos inte skulle vara så avvisande.

Amos hade aldrig kommit över att sonen, ende sonen, inte gick i faderns heliga fotspår och blev pastor. Simon hade läshuvud utan att vara särdeles smart, men kom efter gymnasiestudier i Sundsvall in på Stockholms universitet och läste systemvetenskap, data sa han till föräldrarna. Han tog examen, sökte håglöst arbete, accepterade en tjänst på Ericsson, slet, övertidade, tjänade grovt, sa upp sig efter ett drygt år, sökte åter håglöst arbete och såg till att anställningsintervjuerna blev fiaskon, för han hade fått smak för hästar och kvinnor.
"Simon, du är så välkommen. Så välkommen."

Gården ligger vackert, staketet är vittvitt, nymålat sedan han var här tre år tillbaka. Grinden står röd och öppen så han svänger upp på garagevägen, liksom oanvänd, ja, den måste vara krattad, den var alltid krattad, var det inte så han brukade komma ihåg den?, och det är svårt att se huset och farstubron i motljuset från kvällssolen.
När han stiger ur bilen står mor Eva där på trappen med huvudet på sned och ett skyggt leende på läpparna som vore hon rädd att visa för stor glädje. Han böjer sig ner och omfamnar henne. Hon vill krypa upp i hans famn, "Vad stilig du är!" Han känner att hon har blivit tunnare. Fadern kunde han ana bakom en vit tyllgardin vid köksbordet där han nog sitter med en from skrift.
I köket hälsar han på Amos som bara på tre år har åldrats skrämmande mycket. "Är allt väl?", frågar Simon och kan inte dölja att han känner ett visst obehag. Eller är det sorg? Rädsla?
"Den gudfruktige. Mår alltid bra", men hans röst saknar klangen från gamla dagar, då han kunde få vem som helst att lyssna. "Men du är frisk?", undrar Simon igen och fadern ser oberörd ner i Bibel 2000. Mor Eva går nervöst omkring, förbereder kaffe och ursäktar att hon inte har färskt kaffebröd, men "hade jag vetat så hade det stått nybakat på bordet. Nu får vi ta dehär tinade kardemummabullarna."
Simon säger att han inte har kommit hem för att fika, men att det alltid har funnits gott kaffe och tilltugg här, det blir alldeles utmärkt. Amos ser forskande på sin son, men blicken är inte längre genomträngande, bara en imitation av hans forna jag då "hans ansikte lyste som solen". Han väcker inte längre bävan. Eller så har Simon förändrats; han vet inte vilket. Han berättar att han arbetar med data, fortfarande, men sköter sig själv, gör i stort sett vad han vill, tar bara de arbeten han vill och tjänar bra.
"Den frihet som består. I att göra vad man vill. Är en illusion. Eftersom. Då blir man fånge i. Sin egen själviskhet. Bara när Jesus. Befriar dig. Är du. Verkligen fri", säger Amos med tillkämpad förkunnarstämma och Eva mumlar ett lågmält amen. "De. Som vill bli rika. Låter sig snärjas. Av. Frestelsen. De faller offer. För alla de dåraktiga. Skadliga begär som störtar. Människan i fördärvet. Kärleken till pengar är roten till allt ont!", och nu märker Simon något av den gamla elden i gubben, medan Eva mumlar "timoteussexnioamen" och kastar oroliga blickar mot Simon.
"Vi döpte dig till Simon. Min son. För han var en Jesu lärjunge. Fiskaren Simon Petrus. Mänskofiskaren. Som ska. Vinna människorna. För. Jesus." Men Simon försäkrar att han har det bra: det går ingen nöd på honom. Han ser att fadern är ansträngd. Något fattas honom. "Jag trodde. För ett ögonblick. Min son. Att du. Min ende son. Till slut. Efter alla år i synd. Hade insett det gudlösa. Att det gudlösa levernet. Livet utan Gud. Är tomhet. Ödslighet. Ensamhet. Men så ser jag. Du kommer inte till fots. Men som den rike mannen!" Eva mumlar något ohörbart medan Amos flämtande hämtar andan: "Du har kommit för att. Visa din prakt. Inte med avsikt att. Börja det liv. Som du var ämnad. En Guds man! En Guds man är din bestämmelse!" Amos är vit i ansiktet, läpparna blåanstrukna. De grå ögonen anklagar inte, väcker ingen fruktan. De är skräckslagna. Eva går nervöst omkring, stoppar om honom, mumlar ohörbart och ger Simon oroliga blickar.

Simon säger spontant: "Du ville se mig som ett misslyckat vrak."
gudvälsigne fortsätter

Av Staffan Nilsson 04 okt 2012 12:47