Söder Själar 23

16. e f t e r s p e l

KONVERSATIONEN EFTER middagen förs på skilda håll för Greta Garbo och Bertha vill spela schack och de övriga anser att det är lika tråkigt som att se nagellack torka och sätter sig i biblioteket.

"Varför ger han inte upp! Jag har ett torn mot en häst, annars står vi lika - sju bönder var, torn, löpare, dam; jag vill slippa krossa honom." Lars ser inte Berts blick som är dold bakom luggen, hans eget hår som till dessa tillfällen ordnas till något helt fantastiskt, ojämförligt men inte värst passande för en flygvärdinna. Till vardags ligger håret slickat med ett läderband i nacken och en slarvig hästsvans kastar mot hans breda ryggtavla. Bert griper efter grådaskglaset som står farligt nära kanten på schackbordet, en elegant sak i jakaranda med rutor i svart och vit ebenholts. Men han har glömt sig och gör det med en alltför beslutsam, ja manlig rörelse. Han är koncentrerad på spelet med pjäserna, som han lekfullt kallar rikemannens elfenbensleksaker, inte på spelet med roller.
När Bert tömmer glaset, alltför bryskt, möts deras blickar och han kliver åter in i sin Bertha och ställer tillbaka glaset med en mjuk och elegant rörelse, ler generat, rätar på överkroppen, rättar till den sidenvita blusen, skjuter fram brösten, för samman knäna, lutar sig bak mot empirstolens sidenklädda rygg och flyttar blygt sin springare från g6 till h4.
Lars häpnar. På h4 står den i slag för bonden på g3 och hotar att gå till f3 med schack på kungen på g1 och gaffel mot både tornet på e1 och löparen på d2. "Om Greta slår den, slår Bertha tillbaka med damen från e7. Och sedan? Det ser ut som om han, jag menar hon, kan få eviga schackar och remi. Aldrig! Jag har vinstläge."
Med ett ljuvt leende och tillkämpad altstämma erbjuder Bertha remi, men Greta gör en avvisande, mjuk rörelse med sin juvelprydda högerhand. "Bert är alldeles för kantig och hårig för att göra sig riktigt bra som Bertha, men han har en häpnadsväckande förmåga att feminisera sina rörelser, åtbörder, mimik så att de aldrig blir överdriva utan mera liksom ger karaktär åt en hopplöst, självfallet bara ytligt betraktat, okvinnlig kropp." Men Greta erinrar sig Berthas ord för länge sedan att vi måste acceptera, bejaka det ologiska, irrationella - är inte hela livet just det, att mogna till den insikten - att livet på många sätt är en opera: en galen, omöjlig verklighet.

Bertha hade för några år sedan, som Bert, friat till Lars, men Lars hade förfärat avvisat anbudet. Lars hade åter fått anledning att ge uttryck för sin ständiga känsla: folk är så löjliga?! Lars erinrar sig att Bert dessutom hade sagt, på Lars 40-årskalas, att festföremålet har många facetter på sin lyra. Han är fullkomligt omöjlig. Det är bara crossdressing som gäller för Lars, helt utan sexuella över- eller undertoner. Det har han intalat sig. Kvinnokläder är helt enkelt vackrare, dekorativare och tillåter att också kroppen får ändra färg, textur; från blekt till färgstarkt, från rakt manligt till kvinnligt kurvigt och krusidulligt.
Till vardags har de inget med varandra att göra. Bert arbetar som vinkypare, konsult kallar han sig, skicklig och efterfrågad. Båda är icke-rökare, självklart. Bert dessutom vegetarian, för det mesta. För vinvetenskapens och vänskapens skull smakar han då och då kött- och fiskrätter. Ingen har någonsin sett honom berusad och han tar bestämt avstånd från alla drycker procentrikare än starkviner. Han är skötsam, arbetsam, måttfull, hel och ren; kort sagt en svärmorsdröm. Bert blev djupt besviken av korgen och hade surt funderat över ryktena som gick om Lars Alms svävande könstillhörighet och att han nog var en självutlösare.

Greta flyttar tornet till e2: "Det garderar alla hot. En schack gör mig ingenting. Det finns ingen bra fortsättning för henne. Men det gör det för Greta."
Bertha försvinner för en kort stund in i schackspelet, återvänder och fattar elegant sin drottning om det tiaraprydda huvudet med långa, grova fingrar med djuprosa, läckra lösnaglar och flyttar henne teatraliskt till g5.
Det går en ilning av obehag genom Lars. "Ingen fara! Ingen fara! Visserligen kan jag inte slå springaren nu, men vad kan han, hon menar jag, egentligen göra där? Ja, flytta damen en, två, tre gånger och matta mig på g2, men det går att stoppa. Bara flytta undan. Varför bär han inte handskar!? De där fingrarna är bara fel!" Lars återvänder till Greta, griper varligt kungen om midjan och flyttar till f1. Utan betänkligheter flyttar Bertha springaren till f3 där den stoppar kungamarschen mot damflygeln och tryggheten. Dessutom hotar den slå bonden på h2 med schack. "Kan inte fly. Måste försvara mig. Kungen till g2." Åter låter Bertha bli att dröja med svaret. Det ser ut som om hon har allt klart för sig, ler blygt och flyttar bestämt damen till h5 som därifrån hotar matt i två drag.

"Herregud! Jag hade ju vinstställning!" Lars glömmer sig och andas med magen, inte med bröstet, och det är varmt, mycket varmt. Han förbannar de kvinnliga trosorna som inte tillåter att hans manlighet växer. Trots att han kränger frasande på stolen är det förgäves, könet sitter ohjälpligt fast som i ett skruvstäd. Tankarna far hit och dit. Lars hör Git Gay gräla, som vanligt ännu läspigare efter några glas, när det blir tal om politik. "Högern vädjar till vår fåfänga. Jo! Jo! Det är så! Alla får klara sig själva: det är den ultimata tanken bakom högerpolitiken. Individen ska välja, få välja själv, kan själv - och allt det där. Jag vet hur det är, jag Git Gay vet hur det är, tro mig flickor, jag vet hur det är. I vår egen lilla fåfänga inbillar vi oss att vi alltid kommer att tillhöra dem som ska kunna välja. Vi förväntas välja allt! Och ta ansvaret för konsekvenserna. Allihop! Alla konsekvenser väntas vi ta ansvar för. Vilken skola våra barn ska gå i. Vem som ska förvalta våra pensionspengar. Men i grunden förväntas vi sia. Vi ska sia. Och vi, vi är inga spåkärringar. Ingen klarar det: att tala om, veta, hur framtiden kommer att se ut. Och jag har inte valt att mina barn - om jag hade några - ska gå i en skola som går i konkurs. Eller att mina pensionspengar ska hamna i händerna på skurkaktiga förvaltare, förskingras av en snillbank. Har jag det? I vår egen lilla fåfänga inbillar vi oss att vi aldrig ska hamna i den situationen, i utanförskap som innebär beroende, hjälp från andra, och i synnerhet inte från samhället!" Rösten blir tjock men finner snart skärpa igen: "Högern lockar bara dem som vill leva i sin småttiga livslögn att de kan allt själva. Vi som inte ens kan röra ihop våra egna skönhetssmörjor! Inte ens fiska piggvar, odla vin, eller hur? Har jag inte rätt!? Vi kan bara välja av det som någon redan har valt åt oss; det är det enda vi får. Det enda vi får!"

Greta flyttar vårdslöst h2-bonden till h4. Till sin förfäran ser Lars att Bert behåller sitt lugn: han är Bertha, mjuk, len i all sin blåvitsvarta kantighet. "Slår inte skrället med springaren på h4! Med schack! Med hotet att slå tornet på e2 med damen!" Greta flyttar bryskt kungen till f1 och genast drar Bertha springaren tillbaka till f3. "Satmaran stoppar min reträtt igen. Nu finns ingen flytt undan matt. Om jag inte ställer tornet på e1, men då slår kärringen bara löparen på d2 med sin springarjävel, schackar och slår min dam på b3 i nästa drag. Det går inte. Det är slut. Jag får ge upp. Bitchen har klöst till!"
Bert vet att Lars hatar att förlora och till och med kan hämnas, vet dock att som Bertha är hon skyddad och att Greta givetvis tar förlusten som en dam - hon inser att partiet bara är en lek. Bertha klipper blygt med de väldiga ögonfransarna, men Greta gratulerar inte Bertha till vinsten.

Av Staffan Nilsson 03 okt 2012 11:38