sourze.se

Det är kallt i år

En dag när mycket förändrades

Jag såg ett program på TV häromdagen om mordet på Olof Palme, kände den annalkande svenska kylan i höstrusket och funderade på vad jag gjorde den där dagen vi alla minns. Jag tror det var då jag bestämde mig för att bara gå, för att lämna staden med allt jag älskade och hatade där, för något annat att bara älska......

Vi äter popcorn och ser på när statsministern skjuts
En tugga för varje kula, men det är konstigt för skålen är alltid full...
"När börjar filmen?" säger svärmor ur sin tupplur.
"De visar JFK, om mordet på den där presidenten du vet" säger kärringen.
som om jag inte visste nåt..."Han som blev skjuten"
I Dallas
Där ligger han och blöder...på asfalten...
I Stockholm

Och jag går bara därifrån. Jag orkar inte mera. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig längre...
Jag går ut i snön, ut i natten där asfalten gnistrar hårt och vasst
där jag inte behöver lyssna längre
där de tomma orden stannar frusna kvar på tungan

Och där står hon, kommen från ingenstans, ensam mitt i mörkret
tyst, och jag viskar "Det är kallt i år och allting dör..."
TVns gråa öga ersätts av hennes svarta stora svarta blanka svarta utan slut
"Men jag lever" säger hon..."och du"
"Jag vet inte...kanske...Jag vet bara inte om jag vill. Jag är så trött"

"Var har du frun å ungarna? Vet du att du har blå ögon, vackra, vet du det. Har dina ungar blå ögon?"
"Det kommer jag inte ihåg" svarar jag matt och ser mig om, och långt därborta ser jag alla mina jävla broar brinna ner till grunden. Jag frågar om hon också ser."Jag vet vad du ser" svarar hon bakom slutna ögon "det hjälper kanske dig, men inte mig...jo, förresten kom här" viskar hon, och himlen färgas röd av elden därborta och av den plötsliga i hennes ögon, och hon sliter mig i stycken, klöser mig hel igen med sina svarta naglar och sitt vita skinn....

"Jag har gått ifrån allt" säger jag...Jag såg på TV...
"Jag vet" säger hon "Det är likadant varje natt vid den här tiden...Stan är full av spöken som du..."
"Men inatt är det svårare. I natt har vi alla kölden på vårt samvete"
Så ser jag in i hennes ögon igen och förstår att det inte kan gälla ett samvete som hennes, för så många tårar har jag aldrig nånsin sett
"Jag skulle gå igenom allt igen för att se som du gör" säger jag, men hon bara skakar på huvudet som åt ett barn som inte förstått och begraver mig i allt sitt svarta.
"Du skulle aldrig mer gå nånstans om du kunde se som jag"
" Vad du är varm" flämtar jag, men hon är bara tyst med pannan mot min haka

"De vill att du kommer hem nu" säger hon efter en stund, fortfarande anfådd i mitt öra, men när jag vill förklara att inget hem längre finns, inte efter inatt, att jag aldrig mer ska vända åter, slocknar hennes eld igen. När jag försöker säga att jag vill stanna kvar hos henne, blir blicken som den svenska vintern i februari. Medan alla mina år faller mot marken som Vintergatans stjärnor i havet, ser hon rakt igenom mig , som om jag inte längre fanns eller nånsin funnits..."Du, jag älskar en annan...en som jag bara måste ha, men tack ändå" säger hon, släpper mig och bara går.

Mina skrik frös fast och föll med snön medan hon försvann längs gatan utan att se sig om. För hennes skull vände jag inte tillbaka hem den natten, inte sen heller. Jag reste mig upp till slut men såg aldrig min familj igen och vet inte vem hon var eller varifrån hon kom. Men varje år när kölden just börjat visa sig igen över Sverige, står jag där i mörkret som är som hennes ögon svarta stora svarta blanka svarta utan slut. Där står jag medan vinden väser från förr "Det är kallt i år och allting dör".... och undrar vart hon gick....


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 03 okt 2012 11:36

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: