Ikeas blunder och den stora jakten på naket

I somras, medan de olympiska spelen pågick, florerade en viss typ av bilder i sociala medier och forum på nätet. Fotografier av kvinnliga idrottare från olika länder, med den påtagliga kontrasten att den ena typen som representerades var klädd i täckande idrottskläder och slöja, bredvid betydligt mer avklädda kvinnor med minimala shorts som blottade stora delar vältränade skinkor och bara, solbrända magar. Kontrasten skulle uppenbart få tala för sig själv. Förtryckta muslimska kvinnor vs fria västerländskor. Andra bilder var sammanklippta montage. Jublande kvinnliga fotbollsfans, vissa klädda i långärmat och tröja, andra med djupt urringade linnen över runda silikonbröst och håret utsläppt och svallande. Återigen var sensmoralen - som återspeglades i kommentarerna om det fanns något tvivel om saken - att den avklädda, västerländska kvinnan var idealet, det önskvärda, den lyckliga och fria i relation till sina påklädda medsystrar från andra delar av världen.

Det går inte att förneka att på många håll så har vi kommit långt vad gäller kvinnans rätt till sin kropp och sin sexualitet. För många av dagens unga tjejer är det nog svårt att tänka sig en tid då det ansågs osedligt att visa vaderna, där de strosar omkring i kort kjol och höga klackar. Visst, det förekommer fortfarande tröttsamma resonemang som "hon fick skylla sig själv så som hon var klädd" om våldtäktsoffer, det finns fortfarande en outtalad men för tjejer ack så påtaglig gräns för hur mycket hud det är okej att visa innan man tappar statusen som "fin flicka" och blir "billig". Den där osynliga balansgången som många kvinnor ständigt känner att de måste ta hänsyn till i sina val av kläder. Men på det stora hela har vi vunnit mycket mark. För det mesta kan vi ta för oss, vara aktiva och sexuella i vår utstrålning, klä oss efter smak och tycke och ändå ha integriteten i behåll, köpa sexleksaker vi tackar Carrie Bradshaw med vänner.

Men någonstans går en ganska suddig gräns, som är svår att peka ut, eftersom den löper mellan två fenomen som är bedrägligt lika varandra. Å ena sidan har vi i viss mån, i alla fall friheten att uttrycka vår sexualitet genom att visa upp våra kroppar och klä oss i avslöjande kläder. Å andra sidan - och det är här det blir problematiskt - har vi ett samhälle där kvinnor, framförallt unga tjejer, lockas och pressas att presentera sig själva på ett sexuellt sätt i alla möjliga sammanhang, för att vinna uppskattning, popularitet, till och med karriärmässiga fördelar. De senaste årens framgångssagor inom media handlar till stor del om tjejer som byggt sina varumärken på utseende och sex. De marknadsför en ytlig livsstil som kretsar runt utseende och att till varje pris skaffa sig den perfekta kroppen - inte sällan genom plastikoperationer - som sedan visas upp i av sponsorer och annonsörer tillhandahållna sexualiserande kläder. Läsarna, de unga tjejerna, imiterar och adapterar uttryckssättet för att likna sina förebilder, vinnarna, tjejerna som tycks få all uppmärksamhet och alla fördelar. De vänder mobilkameran mot sig själva, poserar med samma plutande läppar och ner- eller upphasade plagg som visar hud, piercingar eller söta tatueringar, linjen på en spetstrosa eller en creddig märkesetikett. Genom att härma kändistjejernas bildspråk skapar man en illusion av det där till synes bekymmersfria, glossiga livet och sig själv som ett sexualiserat objekt utan vassa kanter, någonting att tråna efter, som en snygg sportbil eller ett designersmycke.

Problemet? De självsexualiserade medietjejerna på toppen av stegen blir inbjudna till debatter, tidningsintervjuer och tv-program, ofta inte i egenskap av kompetenta och kunniga representanter i frågan som behandlas, utan på sina meriter som kändisar och sin förmåga att provocera fram starka känslor. Bilden som förmedlas till unga tjejer blir att du lika gärna kan jobba på solbrännan som att öppna en bok, ta en bartenderutbildning i ett medelhavsland istället för att skaffa en akademisk examen, spara till en fettsugning eller bröstoperation istället för något annat långsiktigt mål som skulle berika själen och intellektet.

Det här är tunn is och djupt vatten - tro mig, det är jag medveten om. Vem är du att döma de här tjejerna? Alla kanske inte har samma intressen och värderingar som du? Varför är det fel att vilja vara snygg? Handlar inte jämställdhet om kvinnans fria val?

Jo, jag vet hur debatten brukar gå, och det känns därför viktigt med ett klargörande. Jag dömer inte någon som väljer att spela på sitt utseende för att skaffa sig fördelar i samhället, för jag förstår väldigt väl varför det både är frestande och enkelt att göra. Hade jag haft de rent fysiska förutsättningarna för att ta mig fram här i världen på den vägen, hade jag kanske själv just nu suttit i rosa OnePiece och uppdaterat min blogg om den "superfräscha" kalorifria salladsdressingen jag just upptäckt, istället för att skriva den här krönikan. Nu är saker som de är, och även om jag är ganska nöjd med detta, så är jag övertygad om att de har lika roligt på "andra sidan", om kanske inte roligare. Och det unnar jag dem väl. Det jag ser som problematiskt är att samhället som det ser ut just nu värdesätter ytligheten, sexualiseringen och skönhetsidealen så högt, att tjejer omedvetet internaliserar dessa värderingar och börjar tro att det är deras enda och riktiga chans att "vara någon", och att det då blir destruktivt. Det finns en skillnad mellan sexualitet och sexualisering.

När tjejerna själva inte klär av sig för kameran och världen, finns det andra som är beredda att göra det åt dem. Fenomenet "creepshots" går även under andra mer eller mindre obehagliga namn är snabbt växande och är vanligt förekommande på nätet. Det går ut på att smygfotografera kvinnor man finner attraktiva, utan deras vetskap eller samtycke, gärna med fokus på urringning, ben, skrev eller rumpa, och sedan dela med sig av dessa bilder till andra i öppna nätforum där hela världen kan klicka sig in och titta på bilderna. En lärare i USA arresterades häromdagen för att ha tagit den sortens bilder av sina kvinnliga elever och lagt upp på nätet. Ingen har väl förresten missat skandalen kring Catherine, hertiginnan av Cambridge och prins Williams fru, som blev smygfotograferad topless, varpå en debattstorm väcktes och en juridisk process drogs igång. Advokaten och hovauditören Axel Calissendorff menar att parets integritet har kränkts, och att sådana bilder saknar allmänintresse. Andra delen av uttalandet kan ifrågasättas. Det finns mycket som tyder på att det faktiskt finns ett, om inte allmänt, så åtminstone väldigt stort intresse för att se Catherines bröst exponerade på bild. Men inte bara hennes. Det är inte längre bara kvinnliga kändisar som måste se till att hålla ihop benen, dra i kjolfållen och inte böja sig för djupt framåt, för att slippa exponeras av hysteriska fotografer. Kvinnokroppen är allmänt villebråd, i skolan, tunnelbanan, på gatan, men även i det mest privata - om flickvännen gör slut kan du alltid ladda upp nakenbilder eller annat sexuellt material du råkar ha kvar av henne, på någon av alla "hämndporr"-sidor, och låta henne få ångra sitt förtroende och sin avkläddhet.

När jag läste socialantropologi, fick jag ta del av intressanta vittnesmål från jordens alla hörn, från olika typer av samhällen och kulturella grupper varav många ur ett västerländskt, etnocentiskt perspektiv skulle betraktas som extremt patriarkala och kvinnoförtryckande. Det mest fascinerande med dessa berättelser, särskilt de från kvinnorna själva, var hur de ganska strikta ramarna för hur kvinnor tilläts bete sig och se ut, gav upphov till nya sätt att utöva makt och hävda sin självständighet. Med små medel kan kvinnor som på ytan verkar extremt begränsade, ändå uppnå en stark agens och ett självbestämmande som vi som utomstående troligen inte skulle uppfatta vid första anblicken. På så vis betraktar sig många kvinnor i starkt patriarkala strukturer ändå som fria. Många människor talar för dessa kvinnors sak, men själva kommer de sällan till tals, vilket gör att debatten sker över deras huvuden.

Det är viktigt att inte glömma bort deras perspektiv när man talar om jämställdhetsfrågor, att inte automatiskt se "förtryck" så fort vi ser ett täckande klädesplagg. Det är farligt att sätta likhetstecken mellan kvinnans frigörelse och den avklädda, sexualiserade kvinnokroppen. Speciellt då det i den västerländska kulturen är svårt att dra gränsen mellan den positiva, sexualitetsbejakande avkläddheten och det undfallande, osäkra "snälla-tyck-om-mig"-uppvisandet av kroppen. Vår ambivalenta hållning gör att den nakna kvinnokroppen kan innebära allt från belöning till bestraffning, subjekt till objekt, stolthet till skam. Vi har med andra ord en bit kvar att gå, och ingen anledning att sätta oss på höga hästar.

Hur relaterar då Ikeas tilltag med att plocka bort kvinnor ur sin saudiska katalog, till allt detta? Var det rätt gjort att "anpassa sig till kulturen"? Nej, det kan nog ingen vettig människa påstå. Det är en sak att försöka ha en nyanserad syn på definitionen av frihet och jämställdhet, när man diskuterar kvinnokampen. Men i ett land som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna och där så många modiga, starka kvinnor slåss för att få komma in i matchen och delta i samhället på lika villkor, blir företagets mjäkighet en respektlös spottloska mot de demokratiska värderingar man säger sig värna om.

I den utmärkta filmen Miss Representation, som handlar om hur kvinnor framställs media, används talesättet: "You cant be what you cant see." I efter-versionen av Ikeas bilder, syns kvinnorna inte alls.

Av Malin Michea 02 okt 2012 14:44