Mikael Vasara: "Jag har inte så mycket att skryta om"

Hej Mikael, hur står det till med dig idag?

Ja, vad ska jag säga? Jag ligger i min andra skilsmässa, på ganska kort tid. Det har fått mig att äntligen komma fram till att det kanske beror på mig, så det blir mycket funderande. Samtidigt kräver mitt jobb ganska mycket av mig. Jag jobbar som personlig assistent till en pojke, och det har väckt ganska mycket i mig, det också. Men jag mår bra trots allt. Jag ser allting som uppgifter som jag kommer att kunna klara... Ensamheten hotar när barnen är borta hos sina mammor, men jag är ju låtskrivare också och det kan jag gömma mig i ett tag när det blir för jobbigt.

Ensamheten är verkligen ett hot. Jag har inte tagit emot den i mitt liv, utan jag har alltid försökt fånga in någon för att jag inte varit redo att vara ensam. Jag kan inte säga att det ska bli roligt, men jag är säker på att jag måste skapa mig en bas inombords. Jag kan inte se mig ängsligt omkring för råd, utan jag ska börja stå för det jag tycker mer öppet i min vardag. Jag blir otroligt avundsjuk när jag träffar 23-åringar som verkar fatta grejen med livet, och hör att när jag är 45 år så kan jag tappa sugen.

Hur skulle du berätta om ditt liv hittills, för någon som inte känner dig?

Jag är en person som gärna talar om mina brister. Jag försöker att inte skryta, för jag har inte så mycket att skryta om. Men jag skulle säga att det är tur att jag står på benen. Jag är nykter alkoholist, och kommer från ett sådant dysfunktionellt hem, och då har man lite flytande gränser. Jag skulle nog vilja berätta om hur mycket jag gillade att idrotta, men att det förstördes av mitt drickande. Men också att jag höll uppe i 15 år, att jag är en bra pappa och en kreativ hobbykonstnär, som har försökt finna sanningarna i livet i de små sanningarna - men har förstått att det finns stora rådande sammanhang som gör att allting inte alltid är så enkelt som jag trott. Många gånger har det varit tråkigt och vardagligt. Jag har ofta haft en längtan efter att stå i rampljuset och berätta för andra hur de ska leva sina liv, men jag borde kanske ha levt som jag lärde istället för att pracka det på andra.

Jag är mer svartsynt i text än vad jag är i livet. Men livet hittills har ändå varit värt mödan, och jag är nu mer framgångsrik i mina ögon, även om jag inte gjort något med min fil kand. i statsvetenskap och historia. Där har Sourze spelat en viktig roll för mig. Jag har kunnat skriva om saker, politik framförallt, på ett sätt som inget annat forum skulle ha gjort möjligt.

Du har skrivit 120 artiklar för Sourze under de senaste åren. Det är inte dåligt! Varför är skrivandet viktigt för dig?

Jag är sådan som kan tända till när jag läser eller hör om något, eller om det bara är något ur mitt eget liv som jag tycker har en allmängiltighet. Så är ju många människor, men för mig är det så att jag måste basunera ut mina åsikter i etern för att kunna känna att jag gjort något.

Skrivandet föddes ur att jag hörde Lustans Lakejers skiva "En plats i solen". När jag hört den så tänkte jag att så vill jag skriva. Då skulle jag bli poet, för jag kunde inte skriva någon musik, trodde jag. Jag har ju förstått med åren att man kan få skit för det man skriver, något jag i min naiva värld aldrig tänkt mig. Jag var säker på att alla skulle hålla med mig, eller åtminstone vara tysta, men så har det ju inte varit. Men på så sätt har jag börjat lära mig att ta kritik också. Jag har ju läst en massa bra saker i livet, och jag vill också skriva. Jag är fascinerad av hur jag kan skriva som en teleprinter ibland, och se att "ja, men så har jag aldrig sagt tidigare". Skrivandet är alltså för mig ett sätt att själv ta reda på vad jag tycker om saker och ting. Samtidigt så upptäcker jag hur orden kan flöda ut mig, jag som tycker att jag mest sitter och tänker på ingeting.

Skrivandet är för mig numera det som mitt joggande en gång i tiden var, istället för kroppen så är det ett tänjande av åsikter och tyckande. Och så älskar jag att sitta vid tangenterna och tro att jag vet allt bäst en stund.

Utöver att skriva många bokrecensioner, så tar du också gärna upp samhälls- och politiska frågor i dina artiklar. Vad skulle du säga är det största problemet i samhället idag?

Jag läste att Reinfeldt verkar ha gett upp att skapa förutsättningar för jobb i samhället... lite så där tröttkörd som Göran Persson ansågs vara innan han avgick. Jag är fascinerad av hur vi har accepterat den 10-procentiga arbetslösheten och ändå ständigt bråkar om hur den ska lösas. Den svenska staten är den största företagsägaren i landet, och den kan lösa mycket med den makten.

Kvinnorna måste in i beslutsfattande organ. När jag läste på universitetet så hörde och såg jag ständigt dessa duktiga unga tjejer, men när jag tittar ut över det svenska maktlandskapet så är det bara dessa män överallt.

Som läget är nu, med att Riksbanken börjar höja räntan så fort arbetslösheten faller nedåt, så går det inte. Jag väntar på att arbetsmarknaden ska lösa sitt inflationsproblem. Hur får vi in människor i arbetsmarknadsstöden, utan att hela ekonomin pajar ihop?

Som det är nu är det okej om en person blir rik som ett troll, medan den arbetslöse blir en paria i samhället. Det finns någonting som kallas fördelning av resurser i samhället. Människor måste sluta titta med tindrande ögon uppåt och med svart blick nedåt.

Du skriver även en hel del om kända människor, inte så sällan de som går ner sig i beroendeträsket och ställer till det för sig. Varför är vi så fascinerade av kändisars tragiska öden, tror du?

Ja, dels skriver jag om det för att jag har erfarenhet själv, och jag har en egen lösning på vad som är vägen ut. När jag skriver skakar min kropp, för det är inte rätt att vara så stöddig. Jag har alltid velat bli kändis, en brist från min barndom, men jag har aldrig velat lägga ned den tid och möda det krävs. Så nu när jag har förstått att det aldrig kommer att hända, så kan jag ju skriva om delarna av det som jag känner till. Att se människor gå ner sig är ju skamfyllt, men ändå nervkittlande. De som står utanför tittar med stora ögon och säger: "Men herregud, vad håller de där kändisarna på med, och för öppen ridå?" Så jag är på ett sätt en snyltare på deras liv, och kan sitta och kommentera utan att förlora så mycket på det. Dessutom har jag en upplevelse från nätet i bagaget, som gör att jag lite kan förstå vad dessa kändisar får utstå för att få ihop till sitt levebröd.

En kändis är en person som vi tittar på med tindrande ögon. Alla berörs av en kändis, och om de säger något annat så ljuger de.

Till sist, hur ser den perfekta fredagkvällen ut för Mikael Vasara?

Barnen är lugna, det blir god mat och en massa godis framför något TV-program som kan kallas familjeunderhållning. Senare på kvällen sitter jag framför datorn och skriver och glor som en hök över medielandskapet, och kollar om det finns något jag kan skriva om. Jag är så tacksam för nätet, för utan det så skulle allt jag skriver ligga i en byrålåda.

Det bästa av allt är att när det blir lördag, då kliver jag upp nykter och nöjd på morgonen, utan ångest över att jag druckit en massa vin.

Av Redaktionen Sourze 29 sep 2012 13:09