Söder Själar 20

14. s a m t a l fortsätter

Givetvis vaknar hon innan klockan ringer. Avlägsna stadsljud lugnar. Allt är vanligt. "Än är hon inte döer", säger hon nöjd till taklampan som sannerligen är en hemsk sak i ståltråd och grådaskigt linne; men den är bra på så vis att den alltid jagar henne ur sängen. Djupa andetag och kattlika sträckningar av lemmarna väcker långsamt - det tar evigheter att vakna nuförtiden. Men samtidigt skönt att veta att ingenting tvingar henne att stressa ur bädden: "Jag måste skaffa ny lampa!" Upprätt på sängkanten kammar hon håret noga och kontrollerar för säkerhets skull att det ligger rätt - det gör det givetvis; det har aldrig hänt, inte i modern tid, att hon har behövt göra om proceduren framför spegel. Hon byter om och varsnar - för vilken gång i ordningen vet hon inte - de egendomligaste veck och valkar som hon länge aldrig ens anat kunde finnas på en mänsklig kropp, men som nu är gamla och invanda och det är med närapå vämjelig vällust som hon klämmer, smeker och petar på dem; och varifrån kommer alla besynnerliga fläckar? Bruna Döden kallar hon dem som likt rost långsamt och obevekligt äter upp det friska.
Ur garderoben plockar hon fram lördagsklänningen, en gammal beige trasa från 90-talet i jersey, och det förmodligen äkta pärlhalsbandet som Jules gav henne. Hon tvekar om fötterna ska vara bara. De får bli det. De är inte vackra, men det är inte resten heller, tänker hon. Hon öppnar dörren till det doftande köket och under lock lösgör sig en bubbla då och då. Hon drar in aromerna. Hon förstår att det kommer att smaka gott, kolossalt gott och köttet är mört, mycket mört.

Lena dukar för tre. Som alltid på en lördag. Ur skänken tar hon fram en hoprullad linneduk, använd flera gånger, men fläckfri upptäcker hon efter noggrann inspektion vid fönstret. De gamla fina Höganästallrikarna som lanserades på Hälsingborgsutställningen 1955, flata tallrikar med stor spegel och markerat avsatt smalt bräm, de rena Gravfströmsglasen med nordiskt enkla linjer och generöst bräm, de slanka, neutrala, rundade silverbesticken från den egna kollektionen, vinkaraffen, en robust Boda, sprudlande av små, små fräcka bubblor i glaset, mycket utmanande när den lanserades på 50-talet, ställs fram efter noggrann inspektion - givetvis är allt utan skavanker och Bourgognens djupa röda lockar. Hon provar vinet. Och det är gott.
"Så tosig är jag inte", säger hon till den inramade kvinnan, "att jag serverar alla. Så dum är jag inte. Det är bara jag som äter." Hon häller dock upp till alla. Ställer fram brödet som fått en hastig uppvärmning i mikron som bara duger till upptining och värmning; hon ser den som ännu en av de onödiga uppfinningar som kommer att leda till matlagningskonstens utarmning. Mat måste få ta tid. Mat är livets krydda.
Hon skålar med far sin. Modern knorrar något om hans dryckesvanor. Lena skrattar och njuter av grytan och fingrar uppskattande på pärlorna: "Om han ändå vore här!", och då tänker hon inte på Erik. Den smärtsamt lyckliga tiden med Erik och Victor har hon skjutit ifrån sig, betyder i stort inte mer än en gripande scen ur en Lagerlöf, något som har samma fiktiva realitet, ett minne som bleknat och fått skarpa, skissartade konturer, förlorat verklighetens komplikationer. Ett hårt ont som molar nära hjärtat, sedan länge, ett ont att leva med - som dör med kroppen.
Grytan är fyllig, symfonisk och ger en polyfon smakupplevelse där enskildheter inte ska sökas eller upplevas. Tillsammans med vinet och brödet är helheten inkommensurabel med summan av sina delar. Exakt som det ska vara. Lena har gjort det igen och hon kan höra bifallen och med glimten i ögat komplimenterar hon gästernas goda smak.
Hon hade lagt bara en liten portion för sig och tar ännu en. Tvärtemot vad hon hade väntat sig piggnar hon till och dukar av efter att ha tömt den sista gästens Bourgogne. Matresterna fördelar hon i fyra portionsskålar, Höganäs, täcker med plastfolie, lappar dem med uppgifter om innehåll, gäster, samtalsämne och datum och ställer dem att svalna. Disken är snabbt överstökad - alltid för hand: "Vad ska jag med en diskmaskin som bor ensam!?", hade hon sagt till Alm som ville sälja. Dendär Alm! Självklart torkar hon för hand. Hon går över alla arbetsytor med ett neutralt tvättmedel, Blåvitt, för att få undan allt fett, "det är det allra viktigaste, och då duger inte diskmedel."
Kaffet doftar nymalet och nybryggt, som vanligt spetsat med en aning kardemumma. Hon tar en bit konfekt och en smula kaffe ur Gustavsbergskoppen från Karin Björquists servis från 50-talet. "Kosmos mått" bländar. Soffan känns kvällssval och kamelians knoppar sväller av liv. Hon minns hur hon brukade göra Lucas sällskap i rökrummet i föräldrahemmet på Strandvägen. De var båda iklädda rökrockar och drack kaffe, Lucas dessutom konjak och bolmade på sin pipa, Lena njöt av konfekt, medan Victoria röjde upp efter middagen. Lena avskydde rök, hade alltid gjort det, men med Lucas var det annorlunda: hon njöt av hans sällskap och ingenting kunde få henne att avstå från deras givande samtal.
Samtal? Nåja, han satt mest och gormade på sitt truliga, kompromisslösa men samtidigt charmiga vis. Han hade till och med, hade han sagt, kunna svära på att det där nassepacket låg bakom dendär förfärliga olyckan. "Det vimlar av dem. Fortfarande! Men numera är de gubevars anständiga, numera har de bytt sida till vad de tror är den vinnande kombinationen av arbete och kapital. Förr var det Det Nya Riket som skulle ge dem makt, inflytande och inte minst rikedom. Jag känner igen dem. Jag ser dem varje dag. Det finns de som ursäktar sig med att de bara utnyttjade systemet och det gör de nu också. Säger de. Stolta och liksom nöjda med att dra alla vid näsan. Hur kan folk tro på dem? Lita på dem? Ingen talar om det här. Varför tiger alla!?" Lena minns inte om han verkligen sa detta under sina sista år eller om det var hennes egna sorgsna spekulationer.

Hon suckar och slutar drömma. I köket har matresterna svalnat och hon öppnar det ena frysskåpet efter det andra för att finna plats åt dem. Hon måste skaffa sig ännu ett frysskåp. Det stod klart sedan hon insett att det bara finns plats för ytterligare tre Höganässkålar. Den fjärde ställer hon i kylskåpet som är på tok för litet. "Kasta inte mat!", hade mor Victoria sagt: "Då blir du fattig." Lucas visste sannerligen vad han gjorde när han, till familjens stora fasa, gifte sig med en enkel kontorsflicka. Men var ska det fjärde skåpet stå? Köket kan inte ta emot ännu ett. Alm hade sagt att hon måste göra sig av med de äldsta bevarade kvarlämningarna, ja han sa minsann kvarlämningar, det gjorde han sannerligen. Något kan det ligga i det, att kasta, men de otaliga behållarna rymmer inte bara näring utan håller också kvar minnen. Och vem vet när de kan komma till användning. Alm vill bara sälja! Vem vet var han får tag på allting!

Kvällen är ännu ung. Lena är mycket trött. Hon kontrollerar att allt är i ordning, smyger ut i trapphuset och konstaterar att brevlådan mittemot fortfarande står oförskämt på glänt, smyger in igen och byter om till sömn.

Av Staffan Nilsson 27 sep 2012 12:07