Emelyh, du var nice

du är sjuk


Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.


Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska.

Du, kom ihåg mig, nu när jag lever, snälla, sen när jag är borta vill jag inte att det skall finnas något kvar av bilden av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg, kol, med darrig hand.

Av Johann Von Fritz 27 sep 2012 19:35