Söder Själar 19

14. s a m t a l fortsätter

Matematiksnillet hade i alla händelser visat uppskattning för den matematiska lekfullheten, men fann de fyra hyllorna för extrema, estetiskt betraktat. Dessutom hade han ingen aning, inte den blekaste aning om vem Boulez var. Eller är. Han lever väl ännu.
Lena förstod att han bara gillade fyrkantiga saker, saker vars sanning finns på utsidan.
Datorn står numera oanvänd och är förresten hopplöst föråldrad. Hon hade tackat nej till Alms erbjudande om en fräschare. Lena litade inte på honom. Det är något osunt över hans spekulerande, anser hon. Vem vet var han får tag på allt. Och så tyckte han, men vem begriper vad det betyder, att hemmet är så magnifikt retro. Aske är aske. Segt och starkt, nordiskt och gott att arbeta med. Särskilt lätt att böja till härliga, kurviga, feminina former om man skulle vilja det. Men det användes förr till bärande konstruktioner i de första bilkarosserna, järnvägsvagnarna och flygplanen.

Lena har ännu inte ätit frukost. Det finns inga gängse begrepp om bestämda måltider för henne längre. Hon sover ett par timmar, är vaken ett par timmar. Så rullar dygnet på dag som natt. Äter gör hon när hon känner för det och det kan bli precis vadsomhelst, närsomhelst. Men idag är lördag.
De senaste tio åren, nej de måste vara fler, har det blivit en fin tradition att laga mycket och gott denna dag. I dag ligger en kravmärkt kilobit, på ett ungefär, högrev med ben sedan tidig morgon framme på den omsorgsfullt skurade marmorbänken vid spisen tillsammans med alla tillbehören: rökt sidfläsk, rotselleri, gul lök, vitlök, persilja, champinjoner, rödvin och konjak. Allt måste få rumstemperatur. Framme ligger också alla färska och torkade kryddor. Hon stänger dörrarna till de andra rummen och ställer upp fönstren för nu ska skivas, tärnas, hackas. Den stora rostfria grytan värms upp på stora plattan. Exakt denhär rätten åt hon i Frankrike. Oh vad det var länge sedan! Men minnena från den måltiden bleknar aldrig.

Det var i september 1956, den femtonde, en besjälad, varm, fuktig lördagseftermiddag i Paris sjätte arrondissement där hundarna drog ner sjufalt värre än på Söders trottoarer, då Jules med mjuka ögon förklarade varför impressionismen måste vara fransk: inget ljus var som detta, ingen kunde begripa det utom en fransman, ingen kunde få en duk att lysa av det som en fransman - "Impressionismen är Frankrikes förnämsta arv till mänskligheten." Han hade hemlighetsfullt svept med handen runt ateljén och förklarat att just här, i detta hus på Rue Visconti - en liten stump, bara 176 meter kort och inte ens tre meter bred; en gränd, inte så mycket till rue - här hade Monet delat ateljé med sin konstnärskollega Bazille: "Vi befinner oss på helig mark." Lena sa inte emot, bara njöt av sången i språket och Jules mjukbruna ögon som aldrig ville vika från henne. Lena återskapade den måltid som han hade skapat enkom för att göra henne rättvisa, ljög han charmigt - en köttgryta sans ombre. Och Jules sa att Lena gav gestalt åt det nordiska, genomskinliga ljuset, nej ljuset som skiner igenom allt, nej avslöjar allt.
Vant, men med stela fingrar, det är åren suckar hon, putsar hon leende det rökta fläsket och beklagar att det numera är så kolossalt svårt att få tag på riktigt, ja riktigt rökt fläsk, fläsk rökt på riktigt; men hon har lyckats. Efter noggrann putsning skär hon högreven, en ljuvlig bit, ljuvligt marmorerad, i lagom fingertjocka skivor, skrubbar och skivar den nyskördade rotsellerin, skalar och klyftar lökarna, finstrimlar vitlöken - det är ett oskick att pressa, alldeles! - och blandar strimlor och klyftor, läskar sig med en mun Bourgogne och ansar alla liksmå, omsorgsfullt utvalda champinjoner.
Lena drar sig till minnes att det var redan veckan innan - då hon för första gången såg television, ja det var samtidigt som föräldrarna hemma i Sverige såg Hyland i den första reguljära svenska sändningen: "Tänker ni rösta?", som var ett informationsprogram inför valet hur roligt är det att börja en epok med något så genomtråkigt? - som Jules gav henne en mild kindkyss, inför hela sällskapet. Rodnaden som lyste upp hennes ljusa hy hade väckt stor munterhet. Hon mindes hans rysliga andedräkt, den ampra lukten av fett hår och osund ylletröja, men vad gjorde det: ordet var allt för honom, det vardagliga var solket på l’esprit.
I botten på grytan lägger hon hälften av fläskskivorna och det nakna benet, bara för smakens skull, varvar lätt fräst kött, rotselleri och lök, kryddor, toppar med resten av fläskskivorna och alla champinjoner. Sist slår hon på resten av vinet och konjak. På svag värme ska allt möras i fyra timmar.
Hon diskar, städar undan, ser till att det sjuder under lock, sänker värmen så att bara enstaka, små bubblor kan skönjas, tar en sista munfull vin, förvissar sig om att arbetsbänkarna är fläckfria, stänger dörren om sig, går in i det lilla, lilla sovrummet, inte mycket större än en alkov - "Jag ska ändå bara sova här. Vid min ålder." - byter till ett nattlinne i svalt, rosa siden - det skulle aldrig falla henne in att sova i gångkläder eller ännu värre naken - ställer klockan på ringning, för nu tar sömnen långsamt över Lenas trötta lemmar.
samtal fortsätter

Av Staffan Nilsson 26 sep 2012 13:38