Söder Själar 18

14. s a m t a l

HIBISKUSEN FÅR några nyp. De fem fräscha årsskotten med blomknoppar ska slippa konkurrens från nya skott.
Lena Gravfström konstaterar att hon inte förstår dagens ungdom. Klädda som majbrasor, yviga som teaterapor eller tvärtom asksvarta, dystra som læstadianer. Samtidigt konstaterar hon att sådan är naturens ordning: generationerna blänger oförstående på varandra. Bedrövligt är vad det är, att alla floskler om generationernas oförenlighet är sanna.
Hon förvissar sig om att krukan är tillräckligt fuktig med några knackningar, suckar och smyger tillbaka in i våningen.

Hallen ligger i dunkel. Det doftar lavendel, bara svagt, spegeln visar ett ansikte där dagrar och skuggor mjukar upp konturer, rynkor, veck och ger ögonen en hemlighetsfull, beslöjad blick under det bakåtkammade håret: "Du har så hög vacker panna. Visa den!", sa alltid hennes mor. I finrummets vassa försommarljus slipper hon speglar. Väggarna är ljusblå, stora öde ytor, men Lena älskar tomma ytor. De är suggestiva. I grund och botten inte alls tomma. Bara de som ser sig själva, sitt inre, återspeglat i det öde, kan erfara olust. "Tomheten, precis som tystnaden, erbjuder vila. Tomma ytor är öppna, öppnar för nytt. Den som vill kröka in sig i sig själv, ska samla minnen på väggar, i skåp, ständigt påminnas om det som varit. Den som vill bli distraherad, knuffad ut ur det egna jaget, ska bo i secondhand-butik. Inte här." Så hade hon sagt till Alm, mycket bestämt, som försökte lura på henne både ett par målningar som hon definitivt inte kände något för alls, och gobelänger. Alls inte!
En vägg som är skyddad från solen är täckt av en textil, ett minutiöst broderi i lin, silke och ull, som hon fick mycket billigt för, ja det är så länge sedan att hon inte minns. Konstnärinnan hade fått en beställning som levererades i tid. Det var bara det att beställaren hade avlidit och dödsboet var inte intresserat. Det hade inte varit lätt att finna en ny ägare. "Kosmos mått" var stort, dyrt, och skaparen ville inte ha vemsomhelst till ägare. Bara hon eller för all del han som verkligen kände för det fick äga det. Lena älskar det.
Från golv till tak sprakar ett tvärsnitt av universum i lysande färger, med jordens vitglödgade centrum i botten och en vild kvasar i toppen, i ena hörnet; däremellan svartglänsande diabas, sprakande porfyr, brokig, gnistrande granit, glittrande vattenfall, ett kärlekspar, en duva, cumulus, cirrus, den ofärdiga rymdstationen från "År 2001, ett rymdäventyr", en lysande meteor, Jupiter; färger, former i oemotståndliga variationer och kontraster.
Vid motsatta väggen står soffgruppen i ask med vit klädsel. Givetvis hennes egen skapelse i nyfunkis, som hon kallar det, med fyra små bord i svart ebenholts försedda med mörkblå glasskivor mönstrade i olikstora rutor på undersidan. En väldig blidvit Wiltonmatta med diskret mönster, från NK, understryker det ljusa. Fransarna är omsorgsfullt borstade.

Till vänster om soffan hänger den enda målningen, Lenas födelsedagspresent på sjuårsdagen. Också omöjliga färger och utmanande former. Så många gånger som hon har sett kvinnan stå där, gänglig, välklädd, ensam, i miljön som saknar proportioner, ja verklighetsförankring. Vad hade Lucas tänkt? Hade han tänkt? Och han var inget vidare på konst, eller subtila känslor. Alm hade erbjudit henne en ofattbar summa för målningen, men Lena hade förfärat avvisat anbudet. Visserligen är den en Sigrid Hjertén, men inte en pengaplacering. "Varför är de unga så ytliga! De kan inte längre recitera en dikt, en tänkvärdhet av en stor essayist, utan minns bara, mimar bara scener ur teveserier, filmer. Och allt värderar de i pengar, bara pengar! Annat var det med Berg! Så förfärligt Alm behandlade honom! Berg är poet - eller var, vad gör han nu? - visserligen misslyckad, om man ser till pengar, bara pengar; men en så gudabenådad poet! Så kolossalt vek! Kolossalt! Han lät sig ledas, luras, utnyttjas men glömde aldrig att reflektera över tillvaron, medmänniskan och sig själv. Så den här stan har förändrats! Stockholmarna har ingen hemkänsla. Sa han. Det började med rivningen av Klara, fortsatte med rivningen av alla ölkaféer som blev pizzerior och fanvetvad - han svor, svor enerverande mycket - och numera ser man dom rata kioskerna och gå till sjueleven, kabanosser istället för kokt med bröd, snabbmat istället för husmanskost. Stockholmarna skäms över att vara svenska. Sa han. Oh, sweet Auburn!" Hon mindes hur han prydlig och spiknykter hade gratulerat Alm till vinsten när han hade blivit vräkt. "Alm begrep mycket väl vad han menade, det såg jag, men låtsades att det rörde sig om, ja vad ska man tro, efterspelet till en boxningsmatch kanske, där Alm var tungviktaren och Berg fjärilen. Jag undrar hur mycket han tjänade på domen?" Den inramade kvinnan ser uppmärksamt och outgrundligt ner på Lena med en blick som har sett allt och inte förvånar sig över någonting.
Nära skjutdörren till köket står ett kurvigt, slankt matsalsbord med plats för fyra. Funkisrokoko kallar hon sin blonda skapelse i ask. Mellan grupperna och mellan de båda väldiga fönstren, men ljust, står kamelian. Ett mästerverk. Nu brister knopparna till elegant väldoft, jorden är jämnt fuktad med rumsvarmt, kalkfritt, lite surt vatten - hon hatar kalk, denna mildrosa kamelia. Busken har tillbringat vintern i källarförrådet, svalt och med växtbelysning. Alm hjälpte henne få ner den och upp den på sin svarta pedistal, krukan är alldeles för stor och tung för henne - Alm är hjälpsam, det är han, det erkännandet måste han få, men Lena är någonstans inombords övertygad om att han har en baktanke. Själv har han inte en enda; inte en enda krukväxt! Han har en utomordentligt fin ordning på alla döda ting; det levande begriper han sig inte på.
Arbetsrummet i fil med finrummet är numera bibliotek, teve- och musikrum. Mest Schumann, Alfvén och Mozart på LP för hon har svårt, kolossalt svårt att tåla CD-ljudet som klingar vasst i hennes öron, men musiken ger inte längre samma glädje eftersom alla flöjter, höga violiner, ja alla höga toner liksom försvinner; men visst är kompaktskivan bekvämare, ingen tvekan om det. Där måste hon ge Alm rätt. I hyllorna, givetvis hennes design i ask med eleganta, mjuka, diskreta linjer, står mest svenska författare - Selma Lagerlöf, Jan Fridegård, Harry Martinsson. Bo Bergman, Almqvist, Heidenstam, Geijer, Lenngren och så, självklart, Gunnar Ekelöf i förstautgåvor - både gamla och nya uppslagsverk, samlingsverk om konst och design, monografier över enskilda konstnärer och formgivare - Peter Behrens, A. M. Cassandre, Eileen Gray, Joseph Hoffmann, den underbare Ettore Sottsass och självklart Aalto Alvar - dessutom en komplett samling svenska översättningar av Shakespeares scenverk instuckna mellan de engelska utgåvorna, Christopher Marlowe, Milton, Swift och åtskilligt av engelskt 1700-tal. Givetvis allt av George Bernhard Shaw.

Hyllorna var från början tänkta åt en vetenskapsman. Matematiker var han egentligen. "Matematik är vetenskap", hade han sagt med pedagogiskt, välvilligt och strängt tonfall. Hon hade gjort en matematisk lek av uppdraget. Gavlarna kan nämligen beskrivas som en hyperbel med ekvationen 4x2/132-3y2/13021. Talet tretton spelar en viktig roll. Vad hette han? Hon minns inte. Det var ett trist namn, alldeles bestämt trist, enformigt. I alla fall var han född den 13 juni, så hon gjorde hyllorna 26 cm djupa. Gavlarna består av två slanka stänger böjda så att de på smalaste stället har 13 cm luft mellan sig. Hyllutrymmet är 260 cm och sockeln mäter 13/3 cm. I topp skjuter stängerna lika mycket över toppglasskivan. Totala höjden är 268 och 2/3 cm eller 806/3 cm, ett tal som också kan skrivas vackert symmetriskt som 13×2×31/3. Bredden, 104 cm, är också en multipel av 13. Hon hade inspirerats av något så tokigt, hade hon sagt, som den tredje pianosonaten av Pierre Boulez. Tokigt, eftersom den var alldeles obegriplig. Spännande, javisst, bara spännande, inte vacker och enligt mästaren själv har man ingen behållning av stycket om man inte känner till dess konstruktion som hur man än vrider på öronen är alldeles omöjlig att lyssna sig till. Bara genom ett ingående studium av partituret kunde man nå klarhet nåja, klarhet och klarhet i syntax och grammatik. Hela förklaringsmodellen är egendomligt nog språklig. Hon hade skrattat gott åt Boulez ord att musik inte ska vara vacker, i varje fall är inte syftet att behaga publiken utan utmana intellektet. "Vad han måste förakta alla dem som applåderar verket första gången de hör det. Utan att innan ha satt sig in i alla intrikata sekvenser av grupper om fyra, en, fyra och tre toner som är dess själ." Jules hade förvånad fäst sina hasselbruna ögon i hennes uppriktigt bekymrade blick - då, på den tiden, i den milda parishösten - och sagt att inte behöver man bry sig om vad han säger: "Han bara retas." Men han tillade och lade sin hand på hennes arm - hon minns att han hade mycket ovårdade men mycket känsliga händer - att det är en gammal tanke att det viktiga inte är hur konstmusiken låter utan de logiska relationerna mellan tonhöjder och tonlängder. "Den som bäst förstår dessa sammanhang, han - eller hon - har också förstått musiken. Man behöver inte lyssna. Det räcker med att läsa noterna. Så var det under antiken, medeltiden och ända fram till 1600-talet; och glöm inte hela galna tolvtonseran, ma chère."
samtal fortsätter

Av Staffan Nilsson 25 sep 2012 11:32