Söder Själar 16

12. l i a n

WILHELM SMÄLLER igen dörren om sig som han brukar klär av sig tömmer alla fickor medan han påar datorn påar CD:n laddad med Vangelis samlar ihop de rödgula kläderna som han strött omkring sig luktar på dem och lägger allt i tvätten maxar duschen som ska vara rejält het lika svidande som en kalldusch springer tillbaka till Dellen och loggar in slår upp fönster åt gården och småjoggar tillbaka till badrummets ånga tvålar in sig med bodycream och blir bara ett kort ögonblick i de heta ursinniga strålarna innan han gnider av all tvål med en bländvit manglad mjuksval frottéhandduk stänger av vattnet och ser i spegeln som på nytt förvånad sitt unga härjade ansikte och han äcklas åt sin löjliga frisyr fjantiga glesa skäggstubb men känner att Ullas doft inte längre finns kvar på honom. Han andas ut.

Naken och med djupa andetag går han ut till vardagsrummets svalka, loggar ut, får tyst på Vangelis, offar datorn. Wilhelm varsnar blänket från fönstret mittemot: en Peeping Tom som spanar in honom. Inte första gången heller. Han tar säkert bilder. Det smickrar honom att bli betraktad som attraktiv, spelar ingen roll av vem. I kökets gamla, ursprungliga kylskåp, repigt, bullrigt och ineffektivt, trevar han fram ett glasspaket ur det genomfrostade frysfacket och plockar ur en liten plastpåse. Han tummar på den. Kan inte riktigt bestämma om han ska göra det nu eller sedan. Lika bra genast eftersom man blir så skönt trött efteråt. Och han behöver sova. Två nätter i rad har han ägnat åt sex, tabletter och Ullas mystiska rökverk. Ulla har allt det som Wilhelm önskar hos en tjej: kurvighet, lättsinne och följsamhet.
Han gömmer påsen i handen, plockar åt sig en burk torkad pepparmynta från kryddhyllan och går till sovrummet som har ständigt fördragna gardiner och en obäddad dubbelsäng där Ulla aldrig har legat, men Jonathan har crashat där vid hans sida, varmt och nära. Kuddarna bullas upp så att han ska kunna sitta bekvämt och tryggt, för han vill inte göra om misstaget att slarva med kroppsställningen som han gjorde första gången han tog DMT ensam och blev helt bulldozad. Det är omöjligt att kontrollera sina muskler under påverkan och han hade handlöst fallit av stolen som han tanklöst hade satt sig på och kunde inte göra någonting på en lång stund för att ta sig upp. Alltså: kuddar.
Wilhelm har en anordning kolvar som mer ser ut som prydnader än som verktyg för att göra tripper ut i det okända. Alltid rena och liksom oanvända. Han plockar åt sig den mest fantasifulla som liknar en pipa, en väldig pipa, med två munstycken. Det ena har en ventil, en finurlig anordning som medger att luft sugs in i kolven när man suger i det andra men hindrar effektivt röken från att slippa ut. Wilhelm skakar ner påsens innehåll i en liten mortel och krossar kristallerna omsorgsfullt tillsammans med pepparmynta - röken från DMT smakar annars fruktansvärt illa; den smakar urrk ändå, som bränd plast, men pepparmyntan gör den uthärdlig - skruvar loss kolvhuvudet, tömmer andäktigt och omsorgsfullt morteln i kolven, skakar så att allt blandas noga. Blandningen ser ut som en exotisk örtkrydda. Dosen motsvarar ungefär 45 mg ren DMT, dimetyltryptamin, en substans som det faktiskt finns spår av, helt naturligt i ryggmärgsvätskan och liknar hjärnans transmittorsubstans serotonin. Och 45 mg är ganska lagom; över 50 mg kan ge en scary tripp och under 40 mg är lika spännande som tricken.

Wilhelm introducerades av vännen Jonathan som fått smak på den under sina resor i Sydamerika tillsammans med sin far diplomaten som givetvis var ovetande om sonens privatforskning i de colombianska indianstammarnas shamanistiska praktik, eller kanske ändå inte. DMT är den aktiva substansen i dekokten som kokas av bitar av lianen som har fått flera suggestiva namn - Dödsrepet, Dödens lian, Dödens vinranka, soga de muerte - men Wilhelm tycker att det vetenskapliga namnet är minst lika suggestivt: Banisteriopsis Caapi. Han skulle inte ha något emot att odla den själv. Upp till sju meter kan den växa på en enda sommar i ett soligt och varmt fönster, har Jonathan berättat; han har svar på allt.
Kanske kunde han övertala sin moder att upplåta en bit av djursholmsvillans vinterträdgård åt en exotisk växt. Kanske blir hon avskräckt när hon inser att den kan bli 20 meter lång om det vill sig och väldigt klängig och väldigt mycket ego, den tar allt ljus. Mycket vacker är den, åtminstone att döma av bilderna. Den har stora blomklasar med små, rosa blommor, nästan som äppelblom, som till slut bildar vackra vingfrön. Mycket effektfullt.
Så länge Jonathan ordnar tripparna behövs inga extraordinära åtgärder. Givetvis är den syntetiskt framställd, substansen som Jonathan tar hem via kurirposten.
Wilhelm lutar sig bakåt i sängen, känner hjärtat bulta lite snabbare än vanligt - han är nog fortfarande under inflytande av nätternas ansträngningar - men han vet också att det väntar en chockartad entré in i alfernas värld - Jonathan påstår att de är alfer; "eller repliker av det egna jaget - eller till - till det Egna Jaget. Varelserna, alferna, vaddomnuär, är kort och gott fraktala reflexioner av en gömd andlig verklighet, kanske din, ett glömt minne av en tidigare, förhistorisk existens, kanske din, som nu ger sig till känna."
Pulsen brukar öka rejält. Blodtrycket kan öka med till och med så mycket som 70 mm Hg, har Jonathan sagt. Wilhelm är frisk. "Kom bara ihåg att du andas! Andas lugnt! Ibland kan du inbilla dig att du inte längre andas. Ingen fara. Det gör du."
Allt går så fort. På mindre än minuten sätter mind blowing in. Visionerna varar högst en kvart. Allt är över på en halvtimme. Precis lagom. Allt som behövs är koncentration, koncentration, koncentration. Han eldar försiktigt under kolven och låter det bildas ett tätt, tätt, tätt rökmoln. Han vill dra i sig så mycket som möjligt så fort som möjligt, för resan kan börja redan efter bara halvminuten - det brukar vara så.

Rökpuffarna har den välbekanta, vidriga aromen.
Han känner för att hosta. Låter sig inte göra det.
Kom ihåg att andas! Djupt! Lugnt och djupt!
Hjärtat rusar iväg och han måste påminna sig: man dör inte, man dör inte, man dör inte av DMT.
Han hinner ställa ifrån sig kolven i tid och propellerar dit bortom.
Alltet skruvar sig runtomkring i omöjliga färger, ljud som kan kännas inte igenkännas.
Väsen.
Oväsen.
Ljuskaos.
Tjatter. Språk?
Mitt i omkring allt oordnat flinkar gestalter som hit som dit.
Jag försöker, säger, låter.
Färgformsträngar, strukturfria, pulserar membraniska skymtvis, avlägsetnära.
Anar alfer är det väl som låter, pekar, säger och säget blir kropp, kroppar, wires, curls; språk blir kropp och jag sugs in utan motstånd, i mig? och ser i bronsrödblåmotgulgrönvitt kropp, mitt språk min språkkropp, hit som dit flinkande.
Förstår fortfarande inte vad dom säger, vad sägs, vad dom är, görsäger, ärsäger, jagsäger.
Deras, dess språk är kropp, kroppar eller dom är sitt språk eller ordsliga kroppar eller förkroppsligade ord. Eller bara är. Eller jag - och
nåt ler.
Eller blir leende eller så.
Jag är min andning.
Det är det verkliga som är nu - och
ser bena mina som vore de dröm, ett fördraget fönster som drömfönster.
Ser andningen min som ord. Virvelströmmande leenden eller leende igenkännande strängar ordar, ger sig kropp eller ord som det faller sig.
Ser mig om, jag är se, se som är steg, mina steg, jag är mitt är, nu, det just här, nu: skimrar, glödande sjungande.
Ett är jag med ord, ljudord, ett som är, en lust, en skörskimrande puls, en lust, en skörskiftande kropphet, utan självgestalt, glasklar - öppnad åt alla håll - en bara en bara en bara en bara. Som är jag.
Frid, nån sorts freaky frid, naturligtsjälvklar.

Allt detta bara efterhandskonstruktioner, efterordskonstruktioner. Han ser hur språket är ett ovanligt dumt redskap att uttrycka det okända i det kända, med det kända och därför i dumma ord som lurar oss att tro att det oförklarliga kan göras bekant, begripligt och invant. Vore inte måleri bättre? Måleri är bara ord i kolorit. Gestik? Musik? Varför försöka förstå? Varför inte bara ge efter, hänge? Hänge? Varför definiera, analysera, konkludera, evaluera?
Han ser att den som deltagit, initierats, kan förstå. Bara den invigde kan se genom det kändas dimridåer, skönja bortomvarat. Verkligheten, världen? De är bara suddiga bilder, bekväma uttryck för någonting obestämt. Precis som jag, här, detta, nu. Vem begriper vad vi talar om? Det är begäret att förstå som hindrar oss att se det storslagna i det betydelselösa; det oväntade i det invanda; sanningen i det skenbara.
Wilhelm föses ömsint åter till nu, här, när Jobs-gardinerna, färggranna som ett rus, rasslar för en vindil. Verkligheten reorganiserar. Han känner lättnad, glädje när han fattar att han är i sitt gamla jag i sin gamla värld där han hör hemma.
Skakigheten gör det svårt att koordinera rörelserna.
Till slut kan han trygga sig bland dunkuddar och svala sidenlakan.

Sömn.

Av Staffan Nilsson 20 sep 2012 14:13