Söder Själar 15

11. ä t t e l ä g g a r

I TID HÖR LENA Gravfström hissen och gör en så elegant och snabb vändning som kroppen mäktar från det utmanande brevinkastet mot hibiskusen som står i full sol i söderfönstret med små, små knoppar på årsskotten som bevis på hennes fina handlag med allt klorofyllrikt - blommor begriper hon sig på. Det är Wilhelm som går in till sig, som vanligt med ny frisyr och nya färger. Redan halvvägs inne i sin tvåa mot gården varsnar han henne och hälsar överdrivet trevligt "Hejsanhejsan!" Våningen hade han fått relativt billigt eftersom den var ett renoveringsobjekt med stor potential. Men Wilhelm lät inte renovera.
Stolt brukar han visa upp rivningslägenheten, som han kallar den, för sina vänner: "En vrå av det ursprungliga Söder", "South Original", "Pure South", "Unamended." För att understryka det ursprungliga är våningen spretigt möblerad nästan bara med Myrornas. Tapeternas värsta skavanker är dolda bakom svartröda affischer och svartvita jättefoton från nästan alla aktioner som han hade deltagit i, behuvad och oarresterad. Wilhelm bevarar så mycket som möjligt av förfallet, till och med de smutsbruna, slitna, fläckiga golven. Enda skönhetsfläcken är dubbelsängen och sidensängkläderna, av mamma Ursula egenhändigt broderade med hans monogram, WvM, i samma stil som släktvapnet med ett askträd i fonden och lagerkrans runt gotiska bokstäver. Wilhelm har alltid avskytt vapnet. "Givet att kitsch och högmod är buddies!", sa han till Jonathan när han var på besök senast, för hundra dagar exakt sen konstaterar han på väggalmanackan från CityMail. Under askens grenar möttes de gamla asarna i rådslag, hade fadern sagt, och lagern var det kristna inslaget, segersymbolen och tecknet på framgång inom de sköna konsterna och vetenskapen men dessutom martyrernas krona. På skölden finns dessutom ett hästhuvud, för en dammig anfader hade varit framstående inom det militära rytteriet.

Släkten von Muhral är katolsk, självklart katolsk. Den förste store Muhral blev von tack vare tapperhet och trofasthet vid de katastrofala striderna mot Gustav II Adolf vid Breitenfeld den 18 september - "tysk tid, min son, tysk tid; vi håller oss till den", hade fadern sagt när Wilhelm invände att han hade lärt sig något annat i skolan - den 18 september 1631 och kanske också för att han var en av Johann Tserclaes Tillys favoriter.
Wilhelms enda behållning av det religiösa är en förkärlek för kväljande rök. Han säger att den kan härledas tillbaka till barndomens hisnande, skrämmande minnen av svängande rökelsekar i kalla, ekande kyrkorum.
Bara tills för ett halvår sedan arbetade han på CityMail, bar ut på Kungsholmen, tjänade dåligt, men fick starka ben, så starka det går efter nio månaders utbärning i mörka trapphus. Alla andra trappisar hade andra planer än en karriär i CityMail. Wilhelm hade det inte. Han ville bara vara nära de som slet, vara en av dem, inte en odugling som sina fina vänner.
Långsamt gick det upp för honom att ingen tagit arbetet för att de är särskilt intresserade av mänsklig kommunikation, inte ens i denna sin traditionella form av meddelanden, skriftliga, från en människa till en annan. Alla gjorde det för att betala räkningar. Inte alla, kanske. Det fanns en, Leif, vars far hade träffat sin tillkommande, Leifs blivande mamma, just på posten. Och farfadern hade arbetat som lantbrevbärare i Roslagen. Leifs föräldrar kunde bara chockerade acceptera att sonen hade gått till en konkurrent, dessutom ett företag som inte var en riktig post, ett företag som bara var resultat av tvångskonkurrens. Leif jobbade på att slippa utbärningen men bli kvar i CityMail och på egna meriter ta sig upp, bli nån, en som trappisarna måste lyssna på, rätta sig efter. Leif var sin pappas - och mammas - pojke; han ville se dem stolta och han försvarade sitt avfall med att vi lever i en ny tid som kräver nya lösningar. Han hade vädjat till Wilhelm: "Vi har mötts från varsitt håll! Våra päron lever nånannanstans." Wilhelm hade nickat i samförstånd, men bara av sympati; han ville bara närhet.
Ännu långsammare gick det upp för honom att såhär är det överallt. Det enda som skiljer är bakgrunden. Inte bara postisens barn blir postis, bussförarens bussförare. Akademikern blir det därför att hans föräldrar var akademiker. Som barn leker han med andra akademikers barn. Han gifter sig med en annan akademiker, får barn som leker med andra akademikers barn, som får kamrater i skolan som också är akademikerbarn, fortsätter till högskolan och blir också akademiker - vad annars. Om de sedan blir jurister, geologer, litteraturvetare är sak samma. Det är bara början, avstampet till nästa pinne på karriärstegen. Då la han av på CityMail. Det var inte rättspatos som drev honom till Juridicum, bara längtan att utmana.

Givetvis var det inte unge von Muhral som själv hade betalt 962 000 kr - reapris! - till brf Villan sedan en avtärd pensionär och alkoholist äntligen hade blivit vräkt efter upprepade störningar. Denne kortvuxne hallänning med buskigt, ovårdat hår och dåliga tänder, var ende hyresgästen i huset sedan fastigheten blev bostadsrätt. Bara av sentimentala skäl: Gravfströmskan, förklarade Alm, hade insisterat på att före detta fastighetsskötaren skulle få bo kvar till döddagar. Villkoren var att Villan inte bekostade renovering och att han skötte trappstädning och vinterunderhåll och städningen, ja, vi hade just inga anmärkningar på den! mot en lägre hyra än vad läget motiverade. Gravfströmskan hade som Bergs hette han det? ombud gått med på det och Berg hade någorlunda nykter förstått uppgörelsen och skrivit på, rörd över att det fortfarande fanns så anständiga hör på den! människor kvar på Söder.
Givetvis hade Alm fått rätt. Spyor, urin, krossade tomflaskor, blod, trappsovare, hopknycklade ölburkar, till och med avföring i trapphuset och hissen kunde härledas till Bergs ideliga supfester. Stank, stank och åter stank. Inga lugna, sansade samtal hjälpte. "Vi ska inte tala om hur det såg i våningen! Till slut fanns ingen annan utväg än att gå till domstol. Och jag har aldrig någonsin förlorat ett mål! Skarnet skulle ha åkt ut från första början! Pjunk, pjunk och åter pjunk. Kvinnan förnekar sig aldrig!"

Det var Wilhelms fader, Albert, som hade försvenskat det anrika Alberich - ett namn vars osaliga mix av fromhet och djävulskap Wilhelm såg som gubbens enda credit - docent i statsvetenskap men numera pensionerad och politisk konsult, som med visst obehag lyssnade på redogörelsen. Albert förstod precis: underklassen saknar självdisciplin. Åt det finns inget annat att göra än korrigera, korrigera och åter korrigera. Det visste han bara alltför väl. "Blodet betyder allt!", sa han gravallvarligt till en förvånad Alm. Albert von Muhral insåg i samma stund att denne Lars Alm hade en blodslinje som visserligen har utomordentliga meriter, men absolut ingen glans. Han lade därför, i kraft av sin ålder, faderligt sina väldiga händer på Alms skuldror och nickade som i samförstånd in i Lars Alms ännu häpnare ögon. von Muhral ville på inga villkor äventyra deras goda relation. Han visste sedan gammalt - det är urminnes visdom! - att de lägre klasserna måste få känna sig delaktiga i den härskande elitens gemenskap, annars blir de lätt omedgörliga, till och med våldsamma.
Kohandeln med Alm kostade familjeförmögenheten obligationer till ett värde av drygt 25 000 kr och sonen hade fått våningen på Alms rekommendationer. Och sonen, som var försenad i utvecklingen, det måste helt enkelt vara en försening, behövde bli vuxen; ekonomiskt ansvar skulle medföra mognad. Att sonen hade börjat studera juridik - det var i alla fall något, fast Juridicum är givetvis "bara lekstuga för våra barn" - såg han som en ljusning efter allt tramset med ett vanligt arbete. Bara det där egendomliga politiska upprörde fortfarande och det hade kostat honom mycken smärtsam möda att dra i trådar för att odågan inte skulle fångas i Justitias klor. Blod är blod. Ära är ära.
Wilhelm var makarnas sladdbarn. Båda hade varit omkring de femtio vid den oväntade nedkomsten, bekymrade över att den lille kanske blev en mongoloid. De redan vuxna, välartade och utflugna barnen hade förfasat sig över att gamlingarna hade ett sexliv som de uppenbarade på ett så exhibitionistiskt vis. "För övrigt", sa den äldste sonen och nyblivne barnläkaren strängt, "heter det Downs syndrom."
Fadern hade bekymrat och högljutt uttryckt sitt missnöje med unge von Muhral. Wilhelm var en skam för alla Muhrals, hade familjeöverhuvudet sagt - egentligen hela släktens självklara ledare, självklart var han Alberich för dem - givetvis sagt på tyska, på senaste släktmiddagen, inför alla närvarande, egentligen dittvingade, framgångsrika eller parasiterande bröder, systrar, kusiner, svågrar, mågar, ingifta och barnbarn och farmor och bryllingar. Man hade beundrat Wilhelm för att han så stoiskt hade mottagit faderns fördömande men samtidigt förfasat sig över hans långt ifrån passande klädsel. Till de anständigas förfäran hade han sett ut som en hip-hopare, som äldste sonen så träffande uttryckte det. Men den unge Alberich hade också haft problem med anständigheten, fast alls inte insyltad i någon svartröd röra.

Av Staffan Nilsson 18 sep 2012 12:01