sourze.se

Aprikoser och vanilj

Om evig längtan, kärlek och hämnd

Aprikoser och vanilj.....

Jag ligger på rygg och röker. Blå rökdemoner stiger i hysteriska virvlar emot det enkla obehandlade trätaket. Den torra tjärdoftande röken försvinner upp mellan plankorna för att dansa vidare med det instängda dammet där uppe, bland råttskit och drivor med döda flugor. Jag tänder en ny cigarett direkt efter den förra och ser ut åt vänster, ut genom det enda fönstret i rummet. Genom de tunna söndertrasade bomullsgardinerna är himlen klar,som den varit i en evighet nu, och de oändliga vetefälten böljar bara stilla i den torra brisen. I dagar, kanske veckor, har det varit så här, men det spelar inte längre någon roll,
för nu väntar jag, och gör det jag måste.

På det maskätna bordet vid min andra sida ligger resterna av mina sparsamma måltider kvar. Aprikoskärnor, melon- och apelsinskal med den kemiskt söta doften av aceton, samt några förtorkade bittermandlar som inte ens flugorna bryr sig om.Jag drar med fingret över den skrovliga bordsskivan och får med mig en svag doft av vanilj. Och jag tänker på hur det var då, när jag i kortbyxor och gymnastikskor sprang genom vetefälten för första gången. Tio år gammal, beväpnad med ett hemmagjort gevär av trä sprang jag som en raket rakt i famnen på dig. Du stod under aprikosträdet och lade de mogna frukterna varsamt i en korg, och du doftade just så. Som om någon stod och rev en stång av vanilj där vinden blåser ifrån. Du gav mig en aprikos, som du först torkade av på din blåblommiga
klänning. Utan att våga säga ett ord tog jag emot din gåva och när jag våldsamt upphetsad sprang därifrån med blossande kinder visste jag att jag skulle spara den här frukten så länge det bara gick. Jag strök den sakta mot min kind för att känna din puls och din hud,och om jag sluter ögonen kan jag än idag känna värmen jag kände inombords när doftenav sol, honung och jord från frukten blandad med din svaga av vanilj slog emot mig, när jag sprang hem genom fälten.

Liksom all somrar, tog denna magiska också slut i augusti, när skördetröskorna skövlade vetehaven och mina föräldrar tutade nere vid vägskälet. Jag grät tyst när jag stod vid ditt staket den sista gången, och du lovade, med de enda ord jag någonsin hörde dig säga, att du alltid skulle finnas där när jag kom tillbaka. Jag andades så djupt jag bara kunde för att få med mig så mycket som möjligt av din doft och sedan höll jag andan hela vägen ned till bilen ända tills far sade åt mig att jag var alldeles lila i ansiktet och att jag
skulle sluta tramsa. Det sista jag såg av dig var den blommiga klänningen, fladdrande som ett blått segel i allt det gula under aprikosträdet.

Nästa år i juni var du borta och huset tomt och övergivet, precis som nu, och jag svor på att jag skulle vänta tills du uppfyllde ditt löfte. Hela sommaren väntade jag i det här
rummet, i den här sängen, med mitt leksaksgevär under kudden. Jag plockade de sommardoftande frukterna och smakade på dem och på dig. Dessa enkla måltider innehöll
hela mitt liv. Beska inne vid kärnan, som den bitterhet jag kände för att du lämnat mig.Honungssöta utanför, som doften av din klänning och tvätten du hängde i trädgården,
och vid skalet sträva och fadda som min tillvaro utan dig.

Mer än trettio år har förflutit och jag hörde att du setts i trakten, så för några dagar eller veckor sedan sprang jag åter genom de dammdoftande vetefälten för att få plocka de frukter jag blev lovad en gång för längesedan, Nu reser jag mig sakta upp ur en rostbelupna järnsängen, tänder ännu en cigarett och ser ut genom fönstret. Där borta vid
horisonten rör sig en liten blå båt i det gula havet och jag vänder mig om med ett stilla leende.

I den brustna spegeln på väggen syns tusen små nyfikna pojkar i kortbyxor. De har alla brunbrända spänstiga ansikten och axlar och de ler tillbaka mot den bleke, skäggige mannen framför dem. Han ser gammal ut, gammal och bedrövad och hans axlar sluttar som hos en betydligt äldre man. Hans ansikte bär på djupa fåror och ser lika trött ut som blicken i hans ögon. Han ler förundrat tillbaka mot de många ansiktena och tar ett djupt
andetag. Sedan suckar han tungt och slår näven med våldsam kraft i spegeln. Medan skärvorna exploderar mot golvet i en kaskad av skrikande spegelpojkar, går han sakta
mot sängen och tar fram geväret, sätter sig på rummets enda stol och laddar bägge piporna.

Sedan väntar han.

Han väntar på vinden som skall bära doften av vanilj, på en älskad i en blåblommig klänning och på att till slut få somna med en aprikos mot sin kind.




Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 18 sep 2012 12:02

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: