Biblioteket bland molnen

Nobody will laugh long who deals much with opium: its pleasures even are of a grave and solemn complexion.
- Thomas de Quincey



Det ligger ett vårmorgondis över hamnen, fiskare och dess båtar vadar i blodrött, vattnet slår saktmodigt mot träbryggorna, omständigheterna gör som jag ville sig hörda, det bultar hårt i ett hemligt hål i mitt hjärta.

Jag sitter, nästan född staty, blodet flyter lila, maneterna från de andra planeterna, mitt blod i alla oceaner, jag gifter mig, men med mig själv, nästan som på bron i natural born killers. Känslan är vacker, att vara ensam kvar flyter ut över mina anteckningsblock, skriver mig en regnbåges ände och försöker älska med tyst mun. När jag var nio svalde jag glas för att jag inte ville leva.

Hamn, morgondis, havet som slår väcker sitt förpuppade minne i mig. Om så bara för en sekund, rör vid väven varsamt, innan den blir verklighet. Den sammanslagna energin vilken uppstått ur hamnmorgonen, se vad den målar i luften! En självlysande levande väv, som viskar någonting innan den försvinner som frömjöl över glittrande mönster, och blir verklighet.

Högre, högre, jag tänker högre, högt uppe på biblioteket. Och modet brann upp men jag har inte gett upp, de sa att de skulle resa jorden runt och lämna en bit av mitt kranium i varje land, de sa att de skulle resa statyer av is till min ära, jag sa att vi måste elda upp Antarktis, fortfarande med benen i kors. Fällde fler och fler tårar, försökte ge dem en mening och till och med namn men uppdraget var mig för stort, det är dessa tårar som blandats med bläcket, någon kanske läser nu.

Jag struntar i ångest, jag skall bli en bödel som går under namnet världssamvete, min innersta svärta skall låta mitt blod levra sig till en konstant illumination kring mitt huvud, en aura som sträcker ut en krokig hand och omfamnar även den allra rostigaste spiraltrappan, ibland förgäves; smälter dem med mina ögons sälla ljus, gjuter om eller befriar.

Ingen kommer att se mig igen för jag vill inte, det finns inga meningar för mig. Även mitt underbara bibliotek framstår ibland som ett inbördeskrig, min mening får bli en känslans mening, jag skall ge min lekamen åt den som är hungrig och: mitt liv för principer jag bara kan känna. Min avbild kommer att finnas målad kring vita bröstkorgar i hopp om att skingra bruset kring vanfödda själar.

Kroken är det jag heter och jag gör detta till en informativ början, jag säger inte att det finns ett slut: På bibliotekets översta våning med utsikt över hamnen som jag ännu inte riktigt lärt känna sitter jag i fåtöljen med benen i kors i mina brungröna manchesterbyxor och i mitt ansikte ser det ut som om jag försöker få tiden att stanna, bittercool bitterkall, så ser jag ut när jag inte är hemma.

Det är inte riktigt så enkelt. Måste skriva ned vad jag vill bli så att jag inte glömmer det: Omtänksam, vänlig, modig.

Och jag har tränat på det sen jag var liten, till ninja på garagetak men hela tiden, när jag var liten, så tyckte jag att det var kallt, jag frös medan min brinnande hänförelse gick genom isen, andarna och hjältarna, allt detta hade jag missförstått, så jag hängde kvar under isen. Och fortfarande är jag där än så vitt jag vet. Och det är något jag alltid kommer ångra; min far borde inte finnas.

Avgrunden sprider sig som ett radiovågsvirus genom en luft vars summa inte längre är konstant, jag sitter kvar i fåtöljen men vänder sida.

Det här är första dagen och den nya evigheten, det nya biblioteket, den enda evigheten i mitt liv. Dess uppkomst är hemlig, men den kliver i alla fall ut med ena benet ur skuggorna när jag vill minnas den. Den finns inte när jag inte tänker. Jag får bestämma, den skall frälsa mig, genom att placera isbitar strax över djävulstriangeln, när den andas för häftigt i mig och allt jäser över, under åstundande vandring: Det som blev kvar av mig när jag insåg att det enda jag behöver lära mig är att aldrig sluta ge upp, igen och igen och igen, dit är jag på väg, ur askan uppstod min privata evighet.

Närmare molnen än nu kan man nog inte sitta i den här staden.

I fåtöljen högst upp på biblioteket , det är där jag sitter. Och jag brinner min alldeles för svarta eld. Jag är här för att hälla mjöl över elden. Kan inte hjälpa att du spottade ut mig mamma, och som du kanske aldrig kommer läsa, så försökte jag en stund, men jag tror ändå att detta innebär, ajö, du kanske förstår att jag passar på att dö, när till och med den iskalla vinden är vacker.

Av Johann Von Fritz 17 sep 2012 14:03