Söder Själar 12

9. i n k a r n a t i o n fortsätter

1945 hade Erik vunnit kriget, skämtade man. Militärbanan lämnade han trots lysande utsikter. Det var när "våra räddare", USA, släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki i början av augusti, som han slutligen bestämde sig: de stora frågorna kan inte lösas med våld. Politiska lösningar är det enda riktiga. Demokrati, respekt och människokärlek måste vägleda vårt handlande, resonerade han men lyckades inte övertyga fadern om det förståndiga i ett sådant steg men lyckades blidka den självklart liberale Lucas. Till faderns stora sorg sökte han sig till arbetarrörelsen och socialdemokratin. Lucas förblev dock liberalismen trogen - "Socialism är inget för en fri företagare. Saltsjöbadsavtalet är bra men är bara ett eldupphör." - och firade flera år senare med extra fin cognac när Bertil Ohlin tog greppet om oppositionen: "Nu vinner vi!"
1946, på Lenas nittonårsdag, en mulen, småkall onsdag gifte sig Lena och Erik. Hon minns än i dag hur hennes älskade far sjöng med i alla psalmer, falskt och för högt. Och hon älskade honom. Hennes sjukliga mor hade somnat under vigselakten. Och alla hade haft så roligt. Victoria skrattade och sa att nu när lilla Lena blivit gift med en så rejäl karl behövde hon inte oroa sig det minsta. "Jag kunde somna varsomhelst! Närsomhelst!"

Lena och Erik fick en härlig son och Lucas och Victoria gladde sig storligen. De firade en skön semester på det kära sommarstället i augusti 1949. En förtvivlans eftermiddag som blev nattsvart kväll återkom Erik och sonen Victor inte efter en fisketur i den nytjärdoftande ekan mellan Ängsholmen och Stora Fjäderholmen i Lilla Värtan. Ekan återfanns vattenfylld innan kvällen blev natt. Kropparna hittades så småningom. Lena drabbades av en djup depression och de fem år som krävdes för att hon skulle bli sig själv igen var en lång och smärtfylld resa även för hennes föräldrar. De förtvivlade över mörkret som slöt tätt om dottern, jublade varje gång en strimma ljus lyste ur henne.
Orsaken till katastrofen blev aldrig klarlagd. Brottsmisstankar avskrevs. Det var en olyckshändelse, en tragisk, uppslitande olycka vars detaljer för alltid kommer att vara onåbara. Hur svårt det än var att inte finna en skyldig, någon att ställa till svars, någon att förbanna, hata, tvingades man förlika sig med den outhärdliga tanken att det bara var slumpen som berövat dem lyckan inte långt från Mölna brygga, ett flyktigt ögonblick som för lång tid framöver lade sorgkant på allt de företog sig.
Efter sjukdomstiden koncentrerade hon all energi på formgivning; lärde sig allt som gick att lära. Allt på egen hand. Lucas och Victoria kände stor lättnad, men oroade sig samtidigt för att hon kanske nu, istället för att drunkna i sorg, dövade smärtan med att förlora sig i former och färger. Lena reste till Paris för att studera den allra senaste konsten. Träffade spännande och intressanta människor som ägnade sig åt litteratur, måleri, skulptur, teater, filosofi, men de hade svårt med den ståtliga svenskan som ständigt verkade frånvarande och föredra sitt eget sällskap. Men hon sög åt sig allt matnyttigt. Uppdrag fick hon sedermera från faderns affärsbekanta. Och hon gjorde succé. Hon erbjöd dem personligheten uttryckt i bord, stolar, soffor, fåtöljer, bestick, hyllor, skåp, kontorsinredning - och det blev så: kunderna såg förvånade och smickrade på sina nya ägodelar: de var unika, eleganta, sobra, exakt som de själva.

Sommaren 1957, två månader efter Lenas 30-årsdag, dog Lucas hastigt mitt uppe i förberedelserna för sin 75-årsdag i september. Lena mottog dödsbudet i ateljén på Söder, skickade hem sina assistenter, grät för andra gången i sitt vuxna liv hejdlöst av sorg och med en känsla av att ha svikits. Halvåret senare gick Victoria bort, hon som trots sin bräcklighet överlevde sin livskraftige älskare och vän. Total övergivenhet var känslan som drabbade Lena, de hade varit hennes enda vänner. "Jag är ett grässtrå i en ocean av sand. Jag ser en förtrollad prins på stranden. Det är han som aldrig kom fram", skrev hon till Jules i Paris, men lade aldrig brevet på lådan. Jules hade väl glömt henne eller var död han också och förresten var det inte hennes egna ord som snirklade ur reservoarpennan: "Varför har jag inga egna ord för sorg, saknad, ensamhet?", frågade hon papperskorgen.
Hon gifte aldrig om sig, hade bara ett förvirrat förhållande med en av sina uppdragsgivare. Han var tio år yngre och när det gick upp för Lena att hans enda attraktionskraft låg i en förbluffande likhet med hennes oändligt saknade Erik, bara en yttre likhet - ingen, absolut ingen, var som Erik, kunde vara som Erik - avbröt hon tvärt kontakten och har därefter bara affärsmässiga relationer till alla.

Lena betraktar plågat det halvöppna brevinkastet. Simon Jönsson. Han hade tillverkat namnskylten i dator. Absolut. Simon Jönsson - i Comic Sans MS! Med på tok för stora bokstäver! Konk! I rött! Hur kan man, en man, komma på en så befängd idé? Det var kolossalt slarvigt och bröt mönstret. Kolossalt slarvigt! Alla andra hade gedigna mässingsskyltar som Lena hade designat själv, mot ett försumbart arvode; hon visste allt om design! Fick man göra på det här viset? Lars Alm vet säkert, men det går inte att lita på honom fullt ut. Det går inte att stänga brevinkastet. Omöjligt. Alldeles omöjligt! Hur bär han sig åt? Hon spejar in. Reklam, fönsterkuvert - har han inget privatliv? Och har han inte en trasmatta!

Av Staffan Nilsson 12 sep 2012 13:56