Söder Själar 11

9. i n k a r n a t i o n

LENA GRAVFSTRÖM skakar på huvudet åt mannen, Lars Alm, som går iväg så avvisande och ser ner på marmorgolvet där avskyvärda tecken efter städarens lortiga mopp grimaserar åt henne. Varför gör han så! Det ska bara visa att han har varit där; inte att han gör rent. Så var det inte när Berg höll i skaftet: då var det rent. Det var det!
På eftersläckningen hade Lars över tredje glaset Ballantines med krossad is måste vara krossad! kallat henne vid förnamn och försäkrat med ärliga ögon var de blå? att hon var så förtjusande lik Greta Garbo. "Lena", hade han sagt under cendréluggen som alltid föll ner aningen oregerligt över pannan när han var lite förfriskad, "Lena, du är en inkarnation!" Trots att det var flera som hade uttalat sig i samma riktning ansåg hon då, och fortfarande, att han var på tok för ung och inställsam - och det var de andra också - för att tas på allvar. Överhuvudtaget. När Lena föddes hade den gudomliga precis gjort sig ett namn i Amerika.

Det var 1927, året då Sven Hedin startade sin utforskning av Asien, med det uttalade syftet att etablera affärsmässiga kontakter mellan Europa och Fjärran Östern, året då det första transatlantiska telefonsamtalet ringdes mellan USA och England och kostade 75 - halva priset av en bil - då Volvo presenterade sin första modell, "Jakob", året då Fritz Lang gjorde "Metropolis", då funkisen hade sitt genombrott på Stuttgartutställningen "Die Wohnung", då Greta och John Gilbert inledde vad skvallertidningarna kallade en glödande passionshistoria - och inte bara på filmduken där "Flesh and the Devil" hade premiär 9 januari, "Åtrå", filmen som gjorde henne berömd och tiodubblade hennes gage. Tre veckor senare föddes Olof Palme och den 12 juni föddes Lucas och Victorias första barn. Hela långa dagen och natten hade frun kämpat, lidit, fruktat, innan dottern omständligt krånglade sig ut i världen strax efter sex denna soliga och milda söndagsmorgon.
Givetvis födde Victoria hemma, i våningen på Strandvägen, noggrant övervakad av gode vännen och läkaren Gravfström och en erfaren barnmorska. När allt var överstökat väcktes Lucas försiktigt av Greta, jungfrun. Ännu mycket sömnig hade han gratulerat sin fru och konstaterat att den lilla förstfödda var lika ful som alla nyfödda, med andra ord helt normal.
I förtroende sa dr Gravfström att det nog inte var lämpligt med fler barn. Det hade varit en mycket svår förlossning och Victoria var snart 30. Lucas förstod. Han var ingen ungdom själv. I september skulle han fylla 45. Lucas hade tagit ett sömnpulver och inte alls besvärats av hustruns våndor. Frun fick sova ut, själv stoppade han pipan och drack en kopp starkt kaffe och läste i DN att Kreuger&Toll hade lånat 9 miljoner pund till Grekland.
Det var också den dagen då svenska fotbollslandslaget slog Finland med 6-2 påhejat av 17 000 åskådare på Stadion. Med det brydde sig inte Lucas om. Han tillbringade eftermiddagen på Ulriksdals-Kapplöpningarna med Em De Geers Memorial, ett härligt steeple-chaselöp över 4 000 meter med bara fyra deltagare. 200 riksdaler spelade han på Miss Langwell som vinnare. Hästen vann i ledning från start till mål under en styv Löjtnant Westerström. 1,25 i odds är inte mycket, men som Lucas segerglad sa till Wernlund, barndomsvän och affärskompanjon som också smitit från familjen: "25 procent är 25 procent! Så nu har jag tjänat ihop till jungfru Gretas lön!"

Lilla Lena klarade sig bra. Hon firade sin sjuårsdag 1934 på sommarstället inte långt från Mölna brygga på Lidingö i soligt och nästan molnfritt försommarväder. I staden gick det absolut inte att vara numera. Bilträngseln hade nått sin kulmen, luften var dålig och oväsendet närmade sig det outhärdliga. Tårta och presenter, minns hon, men hennes far var utomlands i affärer och hade ringt ett vansinnigt dyrt samtal från Paris, sa hennes mor. Han lovade henne en målning: "En enastående sak! Bara till dig." Hon älskade honom. "Sanna mina ord!", hade Lucas gormat i telefonen åt den galne Hitlers möte med galningen Mussolini i Villa Pisani: "Det bli krig!"

Till hösten började Lena skolan en småregnig dag till ackompanjemang av nazisternas mord på politiska motståndare i Saar och avslöjande uppgifter om koncentrationsläger i Dachau, Oranienburg och Hohnstein där lättsinnigt arresterade politiska motståndare misshandlades systematiskt. Hon var redan en glödande antinazist som sin dyrkade far - men att det var fel fick hon brutalt klart för sig på skolgården. Och inte minst av sin tunna fröken. Med pedagogisk stränghet slog fröken Rask fast att tyskarna var ett kulturfolk, ett högtstående kulturfolk som bara brukade sin suveräna överlägsenhet för att främja det goda mot alla terrorister, vare sig de kommer utifrån eller inifrån, och att alla förnuftiga svenskar måste hylla att Adolf Hitler äntligen hade blivit Tysklands Führer. "Alla dåliga element måste bort, bara bort. Man får inte sky några medel för ett ädelt syfte", hade hon sagt med de ljust, ljust bruna ögonen välvilligt fästa vid Lenas förskrämda blå. Frökens altstämma ekade i den tomma skolsalen. Lena hade fått kvarsittning för vanartigt uppträdande, något som fick Lucas att gå i taket och gav honom ännu sämre rykte bland tyskvännerna.

Det blev krig. Lucas affärer gick dåligt, utan att gå riktigt dåligt, för han hade i god tid vänt sina affärsintressen västerut, mot England, USA och mot Sydamerika. Han hamnade ofta i blåsväder. Halsstarrig och rakryggad förbannade han Hitler och nassepacket och fick självklart stämpeln tyskhatare. "Bara för att jag inte gillar Hitlers politik så betyder det inte att jag skulle ogilla, eller hata, tyskar. Eller Tyskland! Det är politiken jag är emot! Starkt, utomordentligt starkt emot!" Lucas Ehrströms gamla vän Gravfström stöttade honom men låg lågt och var smidig. Wernlund, däremot, hade tagit intryck och drog sig undan de forna vännerna. Lucas klagade bittert över sitt dåliga omdöme: "Hur kunde jag ta miste på honom så? Jag kunde för mitt liv inte tro att han lät sig luras så lätt. Han kommer att få det svårt. Sanna mina ord! På kort sikt lönar det sig nog att famnas av nazisterna. Packet kommer att söla ner sig ännu mer, vad det lider, och bara lämna en vidrig stank efter sig."

1944, då Lena ännu bara var barnet, som familjens läkare Gravfström sa, träffade hon Gravfströms son som var sju år äldre och ökänd tyskhatare, som det hette, under hela sin tid på underbefälsutbildningen och i kadettskolan. Erik var emellertid en utmärkt ledarbegåvning och skötte sig exemplariskt, var stilig, intelligent och lysande sällskapsmänniska, så han fick vara ifred. Tyskvännerna menade, som i en storsint gest, att de fick ta itu med honom senare när segern var vunnen - fast det inte längre fanns något sakligt militärt som tydde på att nazisterna skulle vinna kriget. Lena blev blixtkär och Erik blev förvånad över att finna en så reslig, söt, ung flicka med en liksom fulländat formgiven päronformad bakdel, så klipsk och med så sunda åsikter.
inkarnation fortsätter

Av Staffan Nilsson 11 sep 2012 13:31