Söder Själar 9

8. f a s h i o n a b e l t

BOSTADSRÄTTSFÖRENINGEN Villans ordförande, Lars Alm, jurist och expert på skatteplanering, skyndar ner från sin våning, och undersöker för säkerhets skull, för alla eventualiteter, att det inte bolmar någonstans på fyra trappor, erfar tvärtom att det drar rejält inåt in i Simon Jönssons våning - han borde nog låta kontrollera om den där Jönsson, den omöjlige, hade ruckat på tillufts- och frånluftsaggregaten - och försäkrar fru Gravfström - han tyckte att han borde säga fru - att han snarast ska sätta sig i förbindelse med Simon Jönsson och få klarhet i vad som försiggår och vidta lämpliga åtgärder om det var påkallat.
Han tar frun i hand, tackar, vänder på klacken och hon gläds åt den kvardröjande värmen efter Lars utsökt välmanikyrerade hand och ser förvånad på hans breda, välekiperade ryggtavla; han är bedårande stilig.

Han kliver med långa kliv upp till femman och sin magnifika etagevåning, suckar och grimaserar - i sitt inre - åt tokkärringen. Emellertid hade hon lånat en större summa pengar av Villan, ja, egentligen accepterat att föreningen lånat den åt henne, något som ger utsökta avdragsmöjligheter och kräver taktkänsla. Givetvis mot att hon inte använde summan för egen räkning.
Det skitiga vindsutrymmet ovanför hans strama, klassiska fyrarummare köpte han billigt och rustade för egna pengar, pengar som han hade slitit ihop på aktieaffärer. Sällan för egna medel, mestadels föreningens. Vinsten behöll han själv och den var rejäl - det fanns få som kunde tävla med honom i fingertoppskänsla. Reavinstskatter trollade han bort elegant och lagligt liksom bara med vänsterhanden. Inga spår får leda tillbaka till Lars Alm.

Alla sina aktier i amerikanska flygbolag och försäkringsbolag hade han gjort sig av med bara dagarna innan terrordåden i New York och Washington. 10 september hade han sålt alla sina svenska papper med anknytning till flyg och försäkringar och köpt amerikanska vapen - för nästan en miljon dollar aktier i Lockheed Martin - och svenska SAAB och bevakning. Han köpte Lockheed Martin för 38 dollar och idag står den i 69, lite drygt, något som han belåtet hade konstaterat vid frukostbordet, som alltid är dukat med en smidig, bärbar och uppkopplad dator, designad enkom åt honom, faktiskt en gåva av föreningen på hans 40-årsdag i mars och formgiven av Gravfströmskan. Krig är ett helvete, men om inte Lars Alm tjänar pengar på det gör någon annan det. Det var den enkla filosofin bakom alla hans affärer; ingen hade någonsin motsagt honom när han hade fört ämnet på tal. “Globalisering är bra. Bara det är vi som globaliserar.“
Transaktionerna gjorde honom synnerligen intressant för nervösa SÄPO som dock snart blev varse, än en gång, att han var en pålitlig medborgare, med betoning på borgare. Inte desto mindre underkastades han sedvanlig personkontroll och man satte till och med en personlig spanare på honom. Detta på order från storebror CIA som inte nöjde sig med säkerhetspolisens försäkran. "It’s your damned duty!", sa en frisk och svettig medelålders amerikan med vasst finger, "It’s us against them! You’re with us!", och så var det inget mer med det. Den bleke och nästan osynlige fönsterputsaren och klottersaneraren kunde bara rapportera en del pikanta detaljer, inga nya, om hans privatliv, men absolut ingenting som kunde knyta honom till al-Qaida eller att han skulle ha fått förvarning om attentaten.
Lars Alm hade helt enkelt ett fantastiskt väderkorn.
Ekonomer och bankfolk lyssnade han inte på: "Då kan man lika gärna och med bättre resultat, det är jag övertygad om, rådfråga en spåkärring. Ekonomiska teorier är bara prat, men en exceptionellt lukrativ nisch för han som lär sig koderna."
Han uttalade sig bestämt mot all terrorism, självklart, och gav Persson - men det smakade surt - sitt fulla stöd i kampen mot den världsomspännande terrorismen. Dessutom, förklarade han, gav terroristbekämpningen utmärkta möjligheter att ta itu med vänsterdrägget. Sanningen att säga hade det arbetet redan påbörjats i rättegångarna efter upploppen i Göteborg, "där våra män resolut satt rödgölingarna på plats med svidande hårda domar."
För sina förtrogna förklarade han allvarligt att amerikanerna hade förlorat sin oskuld: "I Amerika råder en stämning som efter första världskriget i Tyskland. Känslor av förödmjukelse och hämndbegär kommer att ta sig allt fler bisarra uttryck. Amerikas förenta stater kommer att gå samma öde till mötes som det gamla Sovjet: ruttna inifrån. USA är en makt på retur: det måste ni bära i minnet som en dyrbar skatt, lärdomen att inget imperium varar för evigt! Det här ska vi dock inte bry oss om. Vi lever idag, i nuet. Människan är överlevnadskonstnär, precis som råttan. Vi lever nu och här och ska ta tillvara på nuets möjligheter - vi ska inte lägga oss i framtiden: den tar hand om sig själv." Han erkände att det lät i svulstigaste laget, men orden var ämnade åt de unga blå som törstade efter högtravande, profetiska ord.

Alm bryr sig inte om politik i egentlig mening. Han verkar för det parti som ger honom bästa profit: så låga skatter och avgifter som möjligt, så lite inblandning i privata ekonomiska affärer som möjligt, trygg inkomst och fantastisk pension. Privatiseringarna hade satt igång en process som var en välsignelse, stor välsignelse: "Äntligen hade arbetet kommit igång och accelererat med att omfördela skattepengar från det allmänna till det privata. Det är väl ingen som tror att privata sjukhus gör folk friskare på ett bättre sätt, men vad säger man inte för pengar. Skattepengar ska föras över från det allmänna till det privata, strunt samma om det rör sig om sjukvård, tele, järnvägar, pensioner, utbildning. Det är så ett systemskifte ska gå till - lugnt, sansat, oåterkalleligt. Nu återstår bara att göra det enskilda ägandet till en mänsklig rättighet. Sedan ska det vara alldeles omöjligt att vrida klockan tillbaka till ett, ja vad ska man kalla det, avundsjukans samhälle maskerat till jämlikt och solidariskt."
En gång i tiden försökte han fåfängt göra sig ett namn bland sossarna, men han var för sniken, ansågs det. Men Alm hade bara konstaterat att det kunde sannerligen inte vara det verkliga skälet så som det ser ut hos sossarna.
Till sina närmaste sa han att demokratin är en fasad. I grund och botten en affärsidé. Partierna vänder sig till olika marknadssegment. Högern och de andra borgarna tillhör samma koncern. Sossarna och kommunisterna sin. Demokrati är en gångbar affärsidé hos oss och Alm var övertygad - i sitt inre - om att han dåförtiden hade blivit en god sovjetmedborgare och partimedlem om han hade vuxit upp i, ja Leningrad. Självfallet. Politik är ett sätt att tjäna pengar.

"Inte minst stiftelserna. Stiftelsen är en magnifik uppfinning. Skyddad för insyn och vi har självfallet så många av våra där för att på ett snyggt sätt föra över medel till den privata och helt insynsskyddade sektorn. Stiftelser är förträffliga mjölkkor. Förträffliga." Han log belåtet mot sina unga blå och gjorde ett hastigt överslag: minst 150 000 kr i reda pengar i arvode för ingenting alls i ett tiotal stiftelser där han har en självskriven post. "Glöm inte stiftelserna, mina unga vänner."
fashionabelt fortsätter

Av Staffan Nilsson 05 sep 2012 22:42