Söder Själar 8

6. o p e r a fortsättning

Kristina verkar inte förtjust. Visst kan man skämta om opera, det är absolut inte främmande för henne. Men bara om man älskar opera. Simon, inser hon, är gravallvarlig och i så fall okunnig, eller så driver han med henne.
"Varje konstart har sina egenheter", säger hon skarpt och vrider huvudet snabbt mot solljuset på exakt samma sätt som tonårsflickor gör, "inte konstigare än fotboll, för du gillar väl fotboll?" När hon lika snabbt vänder huvudet tillbaka, driver en doft av nyschamponerade lockar mot honom och liksom bringar honom ur fattning. Simon ler in i hennes ironiskt skarpa, gröna ögon och försäkrar att visst förstår han att allting är olika: "Vem skulle inte veta det om inte jag som älskar trav och gör pengar på trav. Men trav är kanske inte konst?"
Kristinas ögon får något triumferande i vrårna. "Det är klart att det krävs kunskap för att uppskatta trav. Vad får dig att tro att det skulle vara annorlunda med opera?"
Han frågar oskyldigt vad det är som är så annorlunda, vad man måste veta förutom att ha sunt förnuft för att uppskatta opera? "Jag har verkligen ansträngt mig." Han vädjar till henne, men han ser att det inte hjälper. Något har gått fel. Han har öppnat sig men hon verkar inte bry sig.
Hon ser på sin guldklocka och säger med ett artigt - men inte mer - leende att hon måste se till att packa. Han reser sig och ler defensivt tillbaka och tänker så det knakar, men det hjälper inte. Han kommer inte på något att säga. Han förbannar sina operabesök. De har inte gett mig någonting, tänker han och ser hennes perfekta ben och lagom svängande höfter skynda ut ur matsalen. Går hon inte som en balettdansös!
Förvirrad och besviken tar han en klunk kaffe, sätter sig och rapar sorgset. Han lämnar Kristina bakom sig och tar itu med Bergsåkersprogrammet för en sista finslipning innan han ska iväg till dagens V75-tävlingar: idag går det bra på Bergsåker. Hyrbilen, som lyser på parkeringen, tar han i god tid till travbanan halva milen från hotellet och på Bergsåkers stallbacke surrar han med tränare och skötare innan hästarna visar sig på banan för värmning. Hästägarkort har han. Simon äger April Love, en fuxig, storvuxen treåring, sto, fin stam, som precis debuterat. Det gick inte bra. Fast Stefan Hultman tränar. Men det kommer fler lopp. Ganska dyr. Men roligt, roligt.
Inför dagens tävlingar har han fyra spikförslag, som vanligt. Till slut är det värmningen som avgör vilka det blir. Det ser alldeles för enkelt ut. I Gulddivisionen vinner Victory Tilly. Järvsöfaks ska inte ha några besvär att ta skalpen på de andra nordisarna. Bara fem lopp kvar att tippa. Minst en favorit till vinner. Säkert som amen i kyrkan. Det kan helt enkelt inte bli stor utdelning idag.
Simon drar in pengar på V75, mycket pengar. Han gör konst och vetenskap av travsport - och lönsam hobby, mycket lönsam. Kvällen före en V75-omgång ägnas åt uppladdning. Kvällen efter är vikt åt älskog. Ibland till tröst men för det mesta som triumfator. Han håller sig i trim på gym och med långa, lugna, stärkande joggingrundor. Han är smärt, frisk och uthållig och alltid koncentrerad på det som han har för händerna.

7. r ö k

LENA GRAVFSTRÖM såg ett djuriskt allvar hos honom, något både synnerligen attraktivt och sårbart, spännande och lättsinnigt. Och alldeles ohämmad! På årsmötet, alltså eftersläckningen, som dessutom firade hennes 75-årsdag, hade hon påtalat för honom att rökning verkligen inte var att rekommendera om han ville bevara hälsa och hålla sig snygg. "Det finns väl inget osnyggare än stinkande askkoppar!", hade hon sagt. "Jag kan hålla med om det", hade han sagt med en lugn, förtroendeingivande röst, som om han verkligen menade det, "att det som blir kvar efter att man har njutit en god cigarett", han rökte till och med filterlöst, erinrade hon sig, "inte luktar så gott, men jag skulle för allt i världen, absolut ingenting i världen, avstå från den här goda middagen, som jag vet att du på ett så utmärkt sätt bidragit till, bara för hur det sedan kommer att osa på toan."
"Dessutom, kära Lena", fortsatte han lika lugnt efter den pinsamma paus som följde på osmakligheterna, "så är vi rökare mycket hänsynsfulla. Vi visar verkligen hänsyn. Vi går ut i kalla vintern och röker, vi sätter oss på avkroka ställen och röker och står lite bredvid så att vinden för iväg röken. Vi lyssnar och vi tar hänsyn. Men jag, jag har aldrig blivit bjuden på cigg av en icke-rökare. Aldrig. Har du tänkt på det? När bjöd du på en cigg senast?"

Lena Gravfström drar sig till minnes hans fullständigt ärliga uppsyn, hans självklara, brunfriska blick och rättframheten som strålade ur hans gestalt: han var alldeles uppriktig! "Förföljelse av rökare är inget nytt fenomen. Rodrigo de Jerez var den förste europén som blev vanerökare. Han reste med Columbus på resan som skulle få så katastrofala konsekvenser för folken på andra sidan. När han återkom till Spanien skrämde han livet av folk. Rök kom ju ur mun och näsa på honom. Den skenheliga inkvisitionen satte för säkerhets skull honom i fängelse, för han måste ju vara besatt av djävulen, eller åtminstone smådjävlar. I sju år satt han i någon vidrig cell. Utan cigaretter. När han frigavs var det förstås helt okej att röka i Spanien."
Hon mindes hur hon satt liksom förstummad, fascinerad och såg hans nästan kvinnligt vackra läppar omsorgsfullt ljuda varje stavelse som om han talade till en döv, sa att vi svenskar har minsann - minsann sa han inte, det gjorde han inte - vi har rökt sedan 1630-talet; det var soldaterna från 30-åriga kriget som tog pipa och tobak med sig hem. Han radade upp alla orättvisor som drabbat rökare: "Påven Clemens VIII hotade alla rökare med bannlysning. Någon gång i början på 1600-talet. James I i England, i samma veva, lät sätta den gamle sjörövaren i rövarimperiets tjänst, Sir Walter Raleigh, i fängelsehålorna och avrättade honom senare. Bara för att han hade gjort rökning till någonting fint. Förmodligen inte bara därför, men han var sån James I." Något sådant sa han och såg på henne igen med de där ögonen och fortsatte beklaga sig och alla andra förföljda människor som bara vill njuta av livet.

Det fanns ingenting att göra. Hon drar en djup suck. "Det är alldeles omöjligt! Alldeles!", säger hon till brevinkastets blanka grin.

Av Staffan Nilsson 05 sep 2012 12:46