Till Elizabeth & Hiroshimahjärtat

Älska mig som den jag är under den luddiga rosa heroinhimmelen, du är min vän och jag älskar ditt vildsinta väsen, älskling, syster; snökvinnan bakom ljuset, hiroshimahjärtat.


Ännu en isgrym näsblodsmorgon avverkad, påklädd i svart och trasig, röker pipa med blandat innehåll i sängen i skräddarställning och stirrar deprimerat ut i luften, varför så ensamt i sängen, she is looking good for beauty we will pay ekar i statyhjärnan och manövrerar ut det vackra i växternas morgonskuggor och deras ögon genom kristallblicken.


Ledsen över att det inte var lördag igår och att hon inte ville ha mig och att jag har full förståelse för varför. Hon hade sökt mig igår, tyvärr fanns inget annat än sömn.


Större delen av mitt liv var som i den där filmdrömmen; jag gick i en stor tom svart bassäng med ett ljus som alltid slocknade några centimeter innan den andra sidan. Gick inte till botten med särskilt mycket men sjönk konstant.

Morsan dog ung, de skickade mig österut, sa de, i ett bylte, som flydde på hästar och tåg.

Det här finns inte, och inte du heller, lilla plåtburk, det var det enda minne jag hade, och det var fiktivt. Min mormor som jag aldrig träffat hade sagt så till mig på sin dödsbädd innan hon knep mig i näsan, sket på sig och dog. Till och med de sista fåglarna log, men som sagt, mitt minne är ett minne blott, och jag erkänner gud som skapare av allt osynligt.

Min far har jag aldrig sett till, har heller inte letat, morsan var ju hora. Jag minns ingenting.

Vet inte om det har hänt men jag inbillar mig att jag sett ett bylte, ganska nyutspottat ur moderskloaken, röd som babianernas evighetsöppning i plytet och med dirty dirty panzram-ögonen på skaft, på ett fotografi som en zigenarkvinna visat mig i ett tält innan vi rökte hennes spåkula, eller var det på något helt annat vis?

Hitta på själv väl din jävla blådåre, eller vem fan tror du det är som sitter och hittar på, skaffa lite fantasi eller börja med lim, så kan vi sälja din dotter till nån baltpimp vid gränsen. Familjen jag aldrig hade, den hade jag aldrig, det är ju uppenbart.


Hade alltid levt mellan missuppfattningar men hittade ett hem mellan dina lår, jag är där inne nu och känner att verkligheten kanske finns så du får stå ut med en kedjerökande fitta med vansinnesyrsel. Vore schysst om du sa hejdå ibland, ciao.

Av Johann Von Fritz 04 sep 2012 13:30