Söder Själar 7

6. o p e r a

DENNA MORGON vid frukostbordet på Grand Hotel i Sundsvall äter han en ordentlig frukost, pigg och på bettet. En god frukost är förutsättningen för en framgångsrik travdag. Egentligen är det inte bara därför som han tar god tid på sig varje frukost. Simon njuter av morgonen, varje morgon. Normalt: pysslet med att brygga kaffe, starkt, ställa fram rågbröd, grovt, västerbottenost, vällagrad, frukt, helst svenska skalade, urkärnade och klyftade äpplen; har han hemma gjort till en sorts meditation. Och inte minst glädjen att se sin kvinna vakna, för han är oftast uppe först. På tredje plats efter hästen och kvinnan kommer morgonen.
Denna morgon: gott om tid. Bara kaffet kvar. Han ser sig om och sitter det inte en stilig kvinna för sig själv och läser dagens SvD. Han tar sin kaffekopp och frågar artigt om han får slå sig ner och hon, runt trettiofem - tror han - ser välvilligt uppmärksam på honom. Hon läser Kulturen och han undrar om det är något intressant. "Bara en operarecension", säger hon med ett underbart leende och en röst som är överraskande djup för att komma från en så späd uppenbarelse. Simon som erinrar sina operabesök ser sin chans och nickar vänligt igenkännande och konstaterar att det är en uppsättning av Valkyrian som dock får mest ris.

"Finkultur", sa han, "är den så fin?" Kristina, som hon presenterar sig, skojar och säger att det är väl bra att vara fin. Finkulturell ännu bättre.
"Fan tro’t. De finkulturella bryr sig inte mycket om modern kultur. De gräver upp lik, klär dem någotsånär modernt, eller tidstroget, och grälar sedan om det inte vore bättre att liket fick bära fluga i stället för slips."

Han ser en mörk glimt i Kristinas ögon, men tar den inte så allvarligt. Kvinnor som han själv stöter på brukar inte visa alltför stor entusiasm så här i början.

"Hur ofta har inte en Tjechov-premiär, så kallad, recenserats, en Wagner-premiär, så kallad, och hur intressant är det? Varför är de stora, stora kulturhändelser? Varför är det inte fint att älska ny teater, ny musik? Är inte det konstigt! Förr var det ju så. Att ny konst, all ny konst, var på modet. Man behöver inte gå långt bakåt för att se det. Inte alls! Allt spännande inom musiken i dag händer i popmusiken. All dramatik utvecklas i Hollywood här är det snuddande nära att hon rycker till. Scenen och konserthallarna är gravkammare och dit går de finkulturella för att känna närheten till det för länge sedan döda."
Han hämtar andan och ser ut över skarpa skuggor och mjuka dagrar som värjer sig mot morgonsolen. Det blir lätt bana idag. "Jag låter bara gnällig när jag berättar om mina operabesök. Men du vill höra i alla fall?" Kristina lägger ifrån sig tidningen med händer som från en renässansmålning som Helene visade honom en gång för länge sedan och gör en nästan omärklig axelryckning, men ser välvilligt på honom med häpnadsväckande gröna ögon med smala, naturligt smala ögonbryn. Hon har inget smink alls, nästan ingenting alls. När Simon drar ett djupt andetag för att ta sats, känner han en svag fräsch doft, nästan åt linimenthållet.
"En gång - det är flera år sedan - lyssnade jag på ett konsertframförande på Operan av en Wagneropera, den där med Venusbergen Kristina inflikar hastigt som för att sätta stopp för en dålig vits att operan heter Tannhäuser på grund av en strejk av något slag. En opera förlorar i grund och botten inget på det. Sångarna är oftast inga vidare skådisar, så alla operor blir mer eller mindre komiska. Det är sorgligt, men sant."

Kristina tar en sipp av sitt te. Läpparna smyger sig på den blå, groteskt stora koppen och med en mycket välavvägd, gracil rörelse ger hon koppen en precis touche. Hon betraktar mannen mittemot noga för att utforska om han menar allvar eller bara försöker göra sig intressant. Ögonen som fångar hennes blick är lugna och positiva och det leker ett leende kring vrårna. Simon ser att hon smyger ner tekoppen på fatet utan att besvära sig med att se efter var den hamnar. Koppen landar perfekt, symmetriskt på det absurt stora blå fajansfatet som matchar perfekt hennes röda blus som låter ana små, goda bröst. Hon vet exakt var hon har sin kropp. Kristina smakar försiktigt på de smala, fint utmejslade läpparna.

"Huvudrollstenoren var förstås av hjältetyp, stod längst fram vid rampen med orkester och dirigent bakom sig. Och han skrek och han skrek och han skrek så högt att han inte hörde så bra vilka toner som spelades där bakom Resultatet blev att hans hjältestämma slank hit en kvartston, än dit en. Det lät hemskt. I pausen kunde jag höra en stammis i foajén säga till en annan att idag skrek han mer än vanligt. Och så var det inget mer med det; det är så det går till."

Kristina har fått klart för sig. Mannen med det okonstlade och angenäma leendet har verkligen varit på Kungliga Teatern. Men varför i hela friden gå någonstans där man vet att det blir mördande tråkigt? Kristina ler knappt märkbart, lite generat, tycker Simon; mycket vackert.
"Efter föreställningen applåderades han, givetvis, inte ett enda buande och inte ett knyst i tidningarna efteråt." Simon är inte säker på om hon trivs eller våndas och fortsätter: "En annan gång såg jag Rhenguldet, lång och mördande tråkig. En riktig föreställning. På scen. Hjältetenoren var med även denna gång, men i en undanskymd roll som en av gudarna, den som höll i regn och åska Welle, skjuter Kristina in med tydlig diktion som för att försäkra sig om att inte bli missförstådd och blixt och dunder. Det var inte hans fel att han fått en dräkt som var allt annat än vördnadsbjudande. Han bar en sorts långklänning, som smet åt rejält, i grönblågrönt och, bortsett från färgen, liknade den Charlie Rivels dräkt, du vet han clownen - långt ifrån gudalik. En gud ska ha något häftigt på huvudet också. Det hade regnguden, Welle: en sorts papiljottmössa som nypermanentade tanter har på sig i gamla, tramsiga sängkammarfarser. En gud som ser ut som en ömkligt misslyckad transvestit." Simon hämtar andan och ser att Kristina iakttar honom med ögon vidöppna och granskande.
"Värre ändå var hans sätt att agera. Han visade med hela sitt uppträdande förakt för sin futtiga roll som han, hjältetenoren, hade förolämpats med. Han rörde sig likgiltigt, han gestikulerade likgiltigt. Hans kompanjon, eldens gud, Loge, undervisar Kristina jobbade och slet, däremot - och var bra. Regnguden fick i alla fall applåder trots uselt spel. Och inte ett knyst i tidningarna. Jämförelsen är kanske orättvis, eller vad tycker du Kristina, men idrottsmän hyllas och klandras efter förtjänst, de hissas eller sågas, klappas om eller får förklara sina klena insatser. Men det kanske inte är fint att låtsas om eländet på operascenen; man tittar diskret bort, i stället för att påpeka att han står där med gylfen öppen."

Kristina har något uppgivet i blicken, förundrat kanske och Simon känner att han måste förtydliga.
"Sångarna kan sällan spela och försöker de så blir det komiskt - även när det inte varit meningen. Som en gång: hjälten blev glatt överraskad och för att visa det lyfter han lite på underarmen och lägger huvudet lite på sned." Simon reser sig för att demonstrera hur idiotiskt det såg ut. "När han blir lite gladare överraskad gjorde han så här“, och Simon lyfter båda underarmarna och lägger huvudet ännu mer på sned. "Och blir han väldigt glatt överraskad gör han såhär", och Simon lyfter båda underarmarna, vrider ännu mer på huvudet och tar ett steg tillbaka. "Eller till och med två", tillägger han uppspelt sedan han satt sig, mjukt och avspänt, med armbågarna på bordet och händerna knutna under hakan, "om förtjusningen är enorm och då kanske ha även gapar något - eller, för att säga det lite finare, särar något på läpparna."
opera fortsätter

Av Staffan Nilsson 04 sep 2012 13:18