Söder Själar 4

4. b i b i r g i t

SKÅNSKAN BIRGIT är Simons yngsta älskarinna, bara 32 år, och pendlar mellan hemmet i Malmö och universitetet i Lund. Hon studerar litteratur och är specialist på Hölderlin, men det är inga djupsinniga samtal dem emellan när hon hungrig knackar på dörren - "jag hatar ringklockor, jag gör det!" - till nästet i Gullvik. Hon har alltid bråttom att komma igång, är inte särskilt sofistikerad eller fantasifull, fejkar aldrig en orgasm men nöjer sig inte med bara en och han älskar hennes lena, fasta, vita - "bara idioter ligger i solen!" - vältrimmade lår och skinkor. Hon är väldigt stökig när det går för henne och håller krampaktigt, spastiskt fast i honom för att hindra honom från att smita, men det skulle aldrig falla honom in: en av hans njutningar är att stanna i sin kvinna och känna pulsen, vibratona, värmen, ångorna från lust och glädje och först då - om han är i form - komma i henne.
Det är svårt att hålla igen med Birgit. Hon är provokativt aktiv, som om det är tävling - och han älskar det och hon vet det och han mjukar sig och hon smeker, repar och han stödjer sig med slanka, muskulösa armar som hon älskar och hon älskar att han håller igen och han älskar att hon blir tillfredsställd och hon älskar honom mjukhård och han älskar henne provocerande och hon älskar att han vågar - och hans tunga andetag och puls när han tömmer sig och hårda muskler blir varmt mjuka, ofarliga och beskyddande.
Hon älskar hans totala avsaknad av förfining. Det sa hon som en komplimang och Simon har aldrig någonsin betvivlat uppriktigheten i de orden, men har aldrig fått svar på vad felet är med förfining. Egentligen är det inte så viktigt att veta.
För att mjuka upp den effektiva maskuliniteten i nästet har hon skaffat två kaktusar, "som tål att stå utan vatten en längre tid. Blommar. Fikonkaktus. Stora, gula blommor. Anslående sköna. Söderfönster är perfekt. Låt mig sköta dem."

Medan Simon drar in pengar på V75 på Jägersro, ett stenkast bort, ägnar sig Birgit åt Hölderlin, åt de homoerotiska inslagen - hon vill inte kalla det ett tema - i Hyperion och det alldeles omöjliga, svulstiga språket - alla ropar åt varandra med ord som är vackra, som ska klinga vackert och inte har någon annan funktion än skönhet. Hon är övertygad om att alla utropstecken, ofta inne i meningarna, är scenanvisningar: "Hyperion ska läsas högt av någon. Givetvis man. Med brinnande, tårmilda ögon, med stumfilmsgester. Så naken som möjligt. Det finns hur mycket som helst skrivet om Johann Christian Friedrich Hölderlin, men alla lärde undviker liksom generat att röra vid hans oortodoxa - åtminstone dåförtiden - kärleksliv."
Det var nu inte alldeles sant men hennes välutvecklade sinne för dramatik hade förutsägbar effekt på Simon, det visste hon.
Birgit förklarade tålmodigt men motvilligt. Simons pojkaktiga intresse för allt erotiskt var alltid så enerverande och samtidigt en oemotståndlig utmaning. Dessutom är det är alltid besvärligt att tala om något ofärdigt, något som kanske aldrig blir färdigt. Givetvis blir avhandlingen färdig, försäkrade Simon; varför skulle den inte bli det?
"Hyperion, hjälten i brevromanen, har alltså en hemlig längtan att träffa den man som han spanat in, och som spanat in honom. Du skulle bara veta hur han till slut träffar Alabanda, den mystiske. Han var som en ung Titan, säger Hyperion, stor och stark och vacker. De sökte skyggt varandras blick, men såg rodnande åt sidan, och strök bara hemlighetsfullt förbi, men ingen av dem kunde få den andre ur tankarna." Simon skrattade utmanande och Birgit fortsatte.
"Ödet för dem samman och de möts i en skog. Hyperion hör en hjältestämma och han ilar honom till mötes. Nu är mitt obetydliga liv till ända, tänker han och främlingen presenterar sig som Alabanda, som redan känner honom till namnet. Alabanda såg på honom med på en gång mild och vild blick. De skakade hand och Alabandas var stark och satte hans innersta i brand. Titanen och hans tjänare hade blivit överfallna av rövare och en häst hade dödats. Sedan alla ovidkommande hade sänts iväg, vandrar de arm i arm ut ur skogen." Simon undrade förvånat om det verkligen står arm i arm, det verkar inte särskilt hett. "Arm i arm?" Birgit anade att han drev med henne, men det var Simon; han är sådan, inget att fästa sig alltför mycket vid. Det här var tillfället att prova idéer.
"Hyperion beklagar att de inte talat med varandra tidigare men Alabanda invänder att du var alltid den kyligare, jag ville mer än du."
"Nu börjar det hetta till!", sa Simon och rättade till benen och gjorde det bekvämare för könet som åter började göra sig stor när den svaga, lockande, bekanta doften av mild ansjovis överraskar honom. Birgit bläddrade vidare i ett sönderläst exemplar och översatte - "men inte särskilt bra" - la hon till: "Vi blev allt innerligare och gladdes åt varandra."
"Så ska det låta!", ropade Simon från sängen där han låg liksom poserande, lockande.
Birgit fortsatte irriterat: "De är båda frihetshjältar, på ett ungefär, på samma sätt som Harmodius och Aristogeiton var på sin tid. Nej, nej, nej, den här brevromanen utspelar sig på 1770-talet, under det grekiska frihetskriget. Självklart känner Hölderlin till dessa båda älskande. De levde drygt fem hundra år före Kristus. Kända som tyrannmördare. Fick till och med rykte om sig att vara den grekiska demokratins vägröjare. Men det var inte först och främst politiska orsaker som ledde till att de tillsammans med ett sällskap av sammansvurna bestämde sig för att mörda den atenska tyrannen Hippias och hans son Hipparchus. Nej, sonen hade gjort närmanden till Harmodius, men avvisats. Harmodius älskade Aristogeiton ju. Ja, de var gay, enligt vårt sätt att se. Vår terminologi är inte användbar för denhär tiden. Så därför lägger jag ett genusperspektiv, fast mera ett queer-perspektiv på Hyperion."

Hon suckade när hon varsnade Simons roade misstro och förklarade så pedagogiskt hon kunde att queer syftar på ett nytt - "nytt och nytt, det är minst trettio år gammalt" - ett nytt perspektiv på vår, "din och min till exempel", sexualitet som ett "resultat av social och kulturell prägling, som något som behöver analyseras och förklaras och inte bara slappt tas för given. Särskilt viktigt är det att undersöka den normala, den så kallade normala sexualiteten och varför den är normgivande." Gick det fram? Hon visste inte, hämtade andan i en suck. Varför är män så ointresserade av att teoretisera kring kön? Varför är män bara intresserade av att praktisera?
"I alla fall: som hämnd hade Harmodius familj utsatts för hot och förolämpningar. Så det var ära och svartsjuka som låg bakom sammansvärjningen, inte storslaget frihetspatos. Under en festival 514 år före vår tideräkning skulle morden ske, men bara sonen Hipparchus lyckades de ta livet av. Harmodius dödades på fläcken av livvakter. Aristogeiton lyckades fly. Friheten blev kortvarig. Fångades snart in. Torterades till döds." Simon suckade skrattande: "Den kärleken, den kärleken."
"Det restes statyer över dem. Det skrevs dikter, sånger, fyllevisor. De var älskare. Thucydides skriver om dem i sin historia över de peloponnesiska krigen. Unge Hölderlin läste den under sin tid på Gymnasium, på grekiska givetvis, bara tonåring, under de stormiga åren före franska revolutionen. Han till och med hänvisar till dem, Harmodius och Aristogeiton, två gånger, i Hyperion, beundrande. Inte ens, ja ingenting egentligen, har den att frukta som älskar och älskas av en sådan man; det finns inget underbarare på jorden än ett sådant stolt par. Han uttrycker sig så, Hyperion." Hon lyssnar tålmodigt på Simons stönanden och närgångna frågor.
bibirgit fortsätter

Av Staffan Nilsson 28 aug 2012 12:40