3. h e l e n e h u l l fortsättning
"Konsertinstitutionen har inte längre så mycket med konst att göra. Egentligen ingenting alls. Något lite kanske. Musiken är inte dålig. Inte alltid. Men! Det har blivit ritual. Ungefär som kyrkan. Det är inte guden som är huvudsaken, det är riten, det är besvärjelsen, hokuspokus. Man bara sitter där och ger fullständigt, ja, jag vet inte vad jag ska säga, i innehållet; innehållet i musiken av män vars namn nämns med vördnad, som har klang av evighet, nimbus av storstorstor; följaktligen kan det inte vara något fel, något fel alls på deras musik. Men! De har slutat lyssna. De bara hör. Allt som betyder något är att allt ser prydligt ut, att alla gör rätt saker, applåderar på rätt ställe och inte snarkar för högt."
Simon hade frågat vad hon har i konsertsalarna att göra då. Då hade hon blivit helenskt ilsken, fast kanske inte helt på allvar. "Jag säger som det är", sa hon. "Det är jag som är nageln i ögat, taggen i lejonets tass. Det är mitt kall. Har du problem med det?" Simon teg och log spjuveraktigt, som Helene skulle ha kallat det - hon hade gjort det tidigare och förklarat att det finns något gammalmodigt, hederligt gammalmodigt över Simon, ungt och manligt, till och med tonår och ännu heller spjuver, detta så upphetsande oförutsägbara, busiga som ligger i oskuldens väsen. Så oskyldig är han inte; han har inte tänkt sig, lever för stunden - och vilka stunder!
"I jämförelse med Brahms låter Beethoven så, så fräsch. Som om Brahms levat före, märk väl före, och inte efter." Simon inflikar hastigt att han inte bryr sig om Brahms, "men det sägs att han gör ett gediget hantverk."
"Gediget, tråkigt, ofarligt; vem blir upphetsad, förbannad, het, kär, kåt av Brahms? Skulle det vara moget?" Och hon fnyser så sängen rister och knäpper händerna över brösten: "Mognad och långtråkighet skulle vara samma sak då? Tvärtom är det så att det gedigna, det som kallas gediget, bara är mördande tråkigt. Som pottor."
"Pottor?", och han minns sin iskalla vita med små änglar, den som stod under sängen - "Den här är din, bara din", hade mor Eva leende sagt. "Du är stor nog. Att inte göra det. I sängen!", hade Amos sagt och Lille Simon hade förstått att det var en order. Han hade undrat hur han kan veta om han är kissnödig när han sover. Med Hans hjälp skulle det gå. När olyckan ändå var framme och Simon sa att Gud glömde väcka honom fick han en örfil och både Eva och Amos hade oroligt frågat om han verkligen inte kunde höra Guds röst.
"Gustav Vasa, eller vem du vill av domdär storfräsiga, Oscar II, nöjde sig inte med mindre är det bästa, eller hur? Inte vilka pottor som helst? Eller hur? Bara med gediget hantverk. Eller hur? En kännare, pottkännare för att vara exakt, en riktig killer i pottkänneriet kan skilja en banal potta från en gedigen. Det kan han. Bara män kan bli något så idiotiskt som pottkännare. Eller hur? Blir pottorna roligare för det? Icket! Icket!"
"Hantverket: underbara melodier, förlåt teman, absolut!, men sen blir det bara - ja, det är en snygg, fantastiskt snygg frack. Ja frack! Inget mer än så. Jeans. Jeans, hördu, Simon - jag hade fantastiskt snygga. Säkert. Oblekta, onötta ochsåvidare, bara snygga. Och jeans, förstår du, vet du, kan vara snygga nötta, kan vara snygga trasiga, kan vara snygga, vitnade, lortade, fransiga. Det vet ju du! Brahms gör frack av allting. Frack är alltid frack, alltså frack: inte en solkig frack: bara sorglig - det är inte frack: jag du förstår poängen. Och min poäng är att - ja just det: jeans. Därför att det går inte, bara går inte att göra något överraskande med hans 4:a, eller hans horntrio, eller - ett enda något. Han är frack!"
"Jag har aldrig sett på musik på det sättet, eller lyssnat", började Simon men Helene var för nöjd, belåten, lycklig för att lyssna: "Det spelas på tok för mycket gammal musik. Så mycket att det blir äckligt. Jo, jag menar verkligen det. Musik som kom till en gång för länge sen för att underhålla vid måltiderna, vid de stora herrarnas måltider, för att hålla tystnaden på avstånd, för att lägga en barmhärtighetens sordin över allt tomt prat. Och den musiken, min käre Simon, den musiken fick inte störa. Verkligen inte. Den måste vara len som den finaste mousse. Måste smälta in i hela arrangemanget, finnas där men inte utmärka sig. Och den spelas om och om igen, överallt. I våra dagar. Men! Men nu sitter vi i konsertsalar, tysta och andäktiga, medan man förr pratade, åt, flirtade och jag vet inte vad, men du kan nog tänka dig. Det var dåtidens hissmusik, eller som den där smörjan som smetas ut över butikerna för att få oss att köpa ännu mer av allt detdär som vi inte behöver. Men det som värre är, är att finheten gillar begravningsmusik. Absolut! Dödsmässor, lamentationes, sorgesånger - man måste vara mer än hälsosamt morbid för att komma på idén att ge, och sända, om och om igen - och lyssna på, Simon, lyssna på - dessa eviga klagosånger, dödslängtansvisor, rekvier. Vad är det för dödslängtare, vad är det för förruttnelseälskare som om och om igen söker sig till dödsmusiken?" Helene rullade över på andra skinkan, askade, och ilskande till.
"Det jag står ut med, när det handlar om rock är Metallica. Det vet du inte ens vad det är? Jag har sett dem, live, länge sedan, hört några plattor, vinyl, jag tror jag har några kvar: de kör med enkla melodiska och rytmiska figurer - ingen komplicerad musik alltså - men musikerna är inte helt synkade, de vet vad de gör, absolut!, absolut!, men just de där små, små förskjutningarna gör att musiken inte blir mekanisk, den börjar leva, blir oroande, skapar nervositet, lockar till uppkäftighet eller kanske mer. Ett band som Iron Maiden, till exempel - vet du vilka de är? - hört namnet, ja, det är en sak, eller Judas Priest är också duktiga musiker, varierar sig mer, men alltihop blir väldigt välkammat trots flygande, svettiga maner, fyrverkeri, sprattel och akrobatik, nitar, läder och jag vet inte vad, så välkammat att det blir manér; en artig svordom, inget mer, ingen avgrundslukt, inget bejakande förnekande, inget utsiktslöst hopp, ingen hatfylld kärlek, bara ett artigt inlindat fy, fy, fy, perfekt för alla välartade ungdomar som inte törs löpa hela linan ut." Hon hämtade andan, strök undan en ilsket röd lock som skymde sikten över Simons landskap.
Hon tvingas, klagade hon, apropå alla hemskheter som nuet utsätter oss förnuftiga människor för: "Jag tvingas faktiskt, kan du förstå det, tvingas att använda en förbaskade dator för att skriva mina jobb. Jag förklarade och förklarade att jag klarar mig utan, att mänskligheten klarar sig utan, hela mänskligheten, hela denna väldiga mänsklighet av män, kvinnor, unga och gamla klarar sig utan. Tror du han lyssnade? Du vet. Han!", och hon gjorde en obscen gest. "Ingen lyssnade. Jag förklarade att det går att avgöra jordens omkrets bara med hjälp av ett måttband, en vinkelhake och papper och penna. Han skrattade åt mig. Eratosthenes hette han, sa jag. Då skrattade han igen och frågade om han hade papper och penna. Det roliga skulle vara att Eratosthenes levde sisådär 250 år före Kristus, i Egypten, och jag sa att det inte var poängen utan att man kan göra storslagna ting med enkla medel; men jag fick inte låta någon annan skriva rent mina kråkfötter, han sa kråkfötter, sa han, det sa han faktiskt, men så illa skriver jag inte, det vet ju du Simon, spritsigt kanske men inte illa; i alla fall så har jag lärt mig skriva, spara och allt det där, men jag vägrar att använda allt det där utanför arbetet. Det gör jag verkligen." Simon avstod från den uppenbara invändningen att hon sänder honom ebrev efter ebrev. "Är jag teknikfientlig för det? Är jag det? Inte då! Inte det minsta. Bara klok. Män, ni män har en tendens, en begåvning, en lysande förmåga att överskatta alla tekniska nymodigheter. Det är så! Det är det visst! Det sitter någonstans i era gener, eller var det sitter hos män", och hon granskade uppskattande Simon uppifrån och ner. "Istället för att fråga sig vad allt det där blinkande och blipande ska vara bra för. Det är mitt kall att sätta ner foten, vrida om nageln, tränga djupare in i tassen."
Så vitt han begriper är hon ensamstående; hon har varken antytt det ena eller det andra. Ämnet besvärar henne. Det enda som tycks besvära henne. Allt annat fräser hon ifrån sig, eller skrattar åt. Hon har aldrig bjudit hem honom. Det var något om obekvämt. Det är okey. Han bryr sig inte. Jo, det gör han, men när hon inte vill gå in på det känns det ofint att gräva - som att kika under kjolar. I hemlighet funderade han på vem som skulle orka med henne i längden. Kanske lever hon med en grinig gammal morsa eller stinkande farsa. Eller så ser det ännu värre ut där än här. Det viktiga är att hon finns här. Hon är krävande i sängen, bestämd, och det passar bra de gånger spelet har gått uselt; hon blir hans botgörerska, och han låter sig famnas av mjukt, eftergivligt hull. Helene blir alltid mjukare efteråt, sjunker ihop som av utmattning, somnar alltid först och Simon ser verkligen att hon är en sliten, utbränd, hopsjunken 44-åring.
Av Staffan Nilsson 27 aug 2012 11:39 |
Författare:
Staffan Nilsson
Publicerad: 27 aug 2012 11:39
Ingen faktatext angiven föreslå
Litteratur, &, Poesi, Litteratur & Poesi, söder, själar, del, 3av, 42 | föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå