Söder Själar

3. h e l e n e h u l l

GÖTEBORGSKAN HELENE är inte direkt vacker - "Det var länge sedan jag vacker och jag var inte det då heller" - dricker för mycket - "Min hobby! Rieslingviner är min specialitet" - röker till och med så mycket att det stör Simon och har alltid rätt. Hon är journalist, fyllig, älskar smäktande god mat, avskyr hans ungkarlslya i Mölndal, är totalt ointresserad av trav och skriver mest om mediafrågor, säger hon; radio- och TV-program har Simon upptäckt. Hennes hatprogram är Jeopardy: "Sveriges populäraste radioprogram på teve. Varför finns det inte en enda bildfråga? Det är ju ändå television." Han mindes hur hon betonade "vision" med plutade läppar och ögonen vidgade till stora, rödkantade teverutor.

Ett brett musikintresse har de gemensamt. Diskussioner blir det emellertid sällan. Till Simons förtjusning talar Helene en snobbig göteborgska med utropstecken, citattecken, understrykningar, kursiveringar, kapitäler och tillkännager åsikter som inte ska dryftas eller problematiseras. "Musik från renässans och tidig barock står jag inte ut med: den är alldeles för sirlig. Inte alls i min smak. Verkligen inte. Niger och bockar för mycket."
Hon rynkade pannan där hon låg utsträckt på dubbelsängen, slöt morgonrocken tätare om sig och drog ner mungiporna: "Inställsam, krumbuktig, hovsam." Hon gjorde några barockt sirliga handrörelser, vickade fjolligt med foten, drog ett djupt andetag och tog ett rejält kliv i tiden: "När man lyssnar till Sjostakovitj så inser man vilken stor kompositör Mahler är." Simon har ingen uppfattning om Sjostakovitj, Mahler eller någon av de andra som hon brukar nämna. Däremot om Mozart. Helene sa att hon aldrig har hört honom tala så innerligt varmt om någon - "det måste vara kärlek, kan inte vara något annat."
"Anekdoter!", fnös hon och tände en ny av de där extra långa, när Simon kom igång med historien om Mozart och Kaisern; "Anekdoter är kändisjournalistik. Jag vet. Jag vet!", sa hon och viftade undan rökridån. "De ger samma bedrägliga känsla av närhet, att man känner Mozart, vet vem han är, vem han innerst inne är, på samma sätt som skvallret - snällt eller elakt - om kronprinsessan, vadhonnuheter, lurar oss att tro att vi vet vem hon är. Anekdoter finns om varendaen. Men det är bara allmänbildning, skvaller. Har ingenting med musikalitet att göra. Inte ett något alls! Musiken, det är musiken Simon, musiken som betyder något, allt. Det är därför vi kommer ihåg honom, Simon. Anekdoter är krumelurer, roliga att berätta på femtioårskalaset, men egentligen ganska ointressanta som hans ögonfärg, för det säger inte ett skvatt, inte ett något om hans musik, men den som berättar det måste - tror vi - mena något alldeles särskilt djupsinnigt med att han hade gröna ögon." Hon blev riktigt ilsken när Simon häpet frågade "Gröna?" och tanklöst lät John Silvers askpelare falla ner på golvet. "Jaha! Och nu tänker du omvärdera hans symfonier? Bryr du dig inte ett dugg om vad jag säger? Anekdoter: glöm dom! Gör det. Man kan berätta anekdoter om morötter, korvar, zeppelinare - tavadduvill - Mozart, men vad säger det om själva saken? Inte ett något förbannade dugg! Jag har lyssnat på dom som är fulla av anekdoter men inte kan säga ett enda vettigt ord om Mozarts musik. Jag ser igenom såntdär. Jag går inte på detdär. Försök inte med mig. Det säger jag bara: tro inte att jag är ett fån. Glöm allt skvaller! Glöm att du känner Wolfi; det kan du verkligen glömma. Ägna dig åt musiken. Och tänk på de sista symfoniernas löften - som han aldrig fick chans att infria - om en ny och spännande tonkonst."
Simon hade ryckt på axlarna och Helene hade ilsket dunkat handen över hjärtat och åter gått ed på att hon vet, hon vet minsann vad skvaller fyller för bedräglig funktion och sagt att han måste sluta vara så barnslig och han såg att hon var lika väldig och teatral som en valkyria som vältrar sig i dendär operan.
"Personligen har jag svårt, i all fall lite, för honom. Han uppskattas för omedelbarhet, träffsäker enkelhet, det ännu oförlösta - det som finns, sägs det, i så rikt mått hos unga så kallade löften; som i sin omedelbarhet, närapå omedvetna träffsäkerhet ter sig geniala. Det är frestande att bli förälskad i de omedelbara, de enkla, de självklara linjerna. Mozart är musik för pedofiler."
Hon varsnade att Simon var på väg till en skräckslagen invändning och fortsatte snabbt: "Det är därför som gamla gubbar, särskilt gamla gubbar återvänder till honom, återvänder säger man; det är bara att gamlingarna har upptäckt gossen, återupptäckt gossen som skönhetens höjdpunkt", och förklarade att hon föredrar 1900-talsmusik. Men definitivt inte populärmusik: "Tommy Körberg? Körberg och Carola ger mig kalla kårar. Och Bellman! Simon! Och Taube är Fjollträsk som man säger i dina hemtrakter."
"Mina?"
"Gubbigt, gammalt, jolmigt, fjäsk. Och som dom anstränger sig!", himlade hon: "Överspända trubadurer som spagaterar för att göra poesin - poesi och poesi? - göra poesin levande, angelägen: det är bara döda fjollträskbor som går på det. Inte jag. Bellman är död! Akrobatik kan inte väcka honom. Låt honom för gudskull vila i frid!" Och hon knäppte små ovårdade händer och fäste en from blick på Simons panna, men bara så länge att han inte skulle hinna säga något.

Schönbergs Pierrot Lunair är förra seklets största men samtidigt skamligt, skamligt ringaktade skapelse - "men tolvtonstekniken gjorde inget åt musikens själ" - Stravinskij en underhållande, kosmopolitisk ryss; "Igor Stravinskij, idag Varèse - musik är organiserat ljud, av alla sorter, av alla ursprung, en enkel och genial tanke, sån var han, Varèse!"; Allan Pettersson är Sveriges störste symfoniker - "det är klart att det inte gick att döpa Sveriges Radios musikhall till Petterssonhallen, så den fick namn efter en begåvad brukspatron och det säger sig själv att en patron faller finheten, den stockholmska finheten, den huvudstadliga ankdammigheten i smaken och inte en värkbruten violaspelare tillika söderkis och vrång i truten. Och Berwald är - det måste varje musikälskare hålla med mig om - patetiskt överskattad." Och när hon betonade det patetiska drog hon ihop sina kraftiga ögonbryn, ruskade nästan omärkligt på sitt rufsiga huvud och visade en nikotingul men annars perfekt tandrad i något som liknade ett kattleende.
"Elegy For a Lost Moose är det finaste modernaste svenskaste stycket, men varför måste de heta nåt engelskt? Eller är det amerikanskt? Amerikanskt. Definitivt amerikanskt. Det ligger något fåfängt i det. Världsmusik. Världsberömd. Men det är ett fantastiskt - jag menar verkligen det: fantastiskt! - ett äventyr i klanger, toner, rytmer; det finns faktiskt något av, nu när jag tänker efter, något, något som påminner om både Metallica och Beethoven. Och lite sorgligt."

Simon minns särskilt hennes uttalanden om dirigenter, en sida av musiken som han inte har ägnat någon särskild uppmärksamhet, det låter lika vem som än dirigerar: "Muti, Boulez, Frühbeck de Burgos, och vad heter dom allihop domdär välkammade och det vet du förstås inte; alla gör de glimrande, glänsande stoder av Beethoven, Mozart, Brahms, Haydn, vad du vill, men kan inte blåsa liv, ande i dem. De viftar samman tolkningar på löpande band - pengar, Simon, pengar, det handlar bara om pengar; allt, allt, allt handlar bara om pengar nuförtiden - dussintolkningar som passar en idiotisk överklass perfekt: livlösa, ofarliga, prydliga utan generande hårväxt och utmanande doft; sväljs lika lätt som puréer, moser, vällingar", sa hon och hostade skrälligt.

Det är otroligt hur länge hon kunde prata på bara en utandning och liksom utan skiljetecken. "Ta bara Beethoven!", sa hon när hon hämtat andan, och vältrat över på andra skinkan: “Beethovens femma. Jag var där. Och det spelades in. I London var det. Och sändes efter en tid i radio." Hon himlade med ögonen precis så som hon brukar göra när Simon gör något alldeles extra för henne. "Det var enastående. Fantastiskt! Utan jämförelse! Orgiastisk! Den var snabb, rasande, aggressiv; det var Beethoven som ilsken, illaluktande rebell och demagog; övertygande demagogisk! Den var omskakande. Konst ska skaka om. Välta ikull. Du ska inte försjunka i stum beundran, njuta. Utan ruskas. Konst ska förstöra, inte förströ. Det är klart att det inte kunde vara fint nog åt frackarna och toaletterna under fina kristallkronorna. Jublet efteråt var som vid en rockkonsert, men vad vet du om sånt. Det ville aldrig ta slut. Och jag kände en lust, en lustfylld längtan att rusa ut på gatorna och slå någon på käften. I ren glädje! Bara för attjävlaanamma. Jag ville slåss för att det var bara så jag kunde förverkliga mig och mina visioner om mig själv, världen: det var så jag kände."
Hon såg saligt galen ut, mindes Simon, och tilltufsad och han såg att hon var tillfreds med honom. "Visst var det galenskap. Visst var det det. Och jag var spiknykter. Kom inte och säg något annat", sa hon som om Simon hade sagt något olämpligt, men han invände bara att han inte har någonting emot det slätstrukna: "Musik ska inte oroa." Helene såg tomt på Simon, suckade, vältrade över på andra skinkan och släckte bestämt Malboron mot askkoppen med Åby travbana i botten.
"Och de spelade i avspända kläder", fortsatte hon och ignorerade hans anmärkning om det välgörande slätstrukna: hon var definitivt inte det, det visste hon. "Inte de där obekväma som givetvis - det måste de helt enkelt - skaver överallt. Det är stiligt. Pråligt. Varför? Varför!?", sa hon på allra finaste göteborgskan som klingar så, så avmätt snäsig, himlade uppgivet och svarade själv när hon varsnade att Simon var på vippen att öppna munnen: "Därför att den billigkonservativa snobbpubliken inte begriper att förstå musiken i sig, men begriper så pass att om musikerna är snobbiga, för att inte tala om dirigenten och resten av publiken, så kan det helt enkelt inte, kan inte, kan det bara inte vara fel på musiken." Hon hämtade andan och såg ilsket på Simon.
helenhull fortsätter

Av Staffan Nilsson 24 aug 2012 08:34