Politiker ska inte vara konstens folkvalda gränspolis

På lördag, den 25 augusti, diskuteras Stockholms antiklotterpolicy på "Art of Streets". I skrivande stund är det oklart vilka av partierna i Stockholms kommunfullmäktige som kommer att delta!?

Frågan om graffitins plats i samhället är måhända en mindre politiskt laddad fråga än flertalet andra politiska problem med direkt bäring på allas vår vardag hemmavid, här och nu och över tid. Och visst, Stockholm som the Capital of Scandinavia, ekonomiskt nav och turistmagnet, överlever även med den kontraproduktiva antiklotterpolicyn - men den är en onödigt tyngande skönhetsfläck på Stockholms kulturprofil.

I anslutning till paneldebatten på lördag genomförs flera workshops, bland annat ska finska graffitiutövare i åldern 65 plus dekorera en egen vägg.

Som jag ser det kan och ska olagligt klotter runt om i staden avlägsnas samtidigt som Stockholms kommunpolitiker kan och ska främja gamla och nya konstformer. Stockholms fastslagna "Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm" är bristfällig och dess tillämpning skapar konflikter som motverkar dess syfte. Idag består policyn av nio punkter. Bland annat slås fast att "...sanering, borttagande av klotter och liknande skadegörelse ska ske inom 24 timmar...". Det är bra. Att värna det för de flesta av oss självklara syftet att snabbt avlägsna olagligt klotter sammanblandas dock i dokumentets övriga punkter med slarvigt definierade företeelser och illa underbyggda samband dem emellan.

Jag försvarar laglydnad, egendomsskydd och konst på lagliga utrymmen men finner inga hållbara skäl för hålla fast vid dokumentets paragraf nio:

"Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse"

Under Stockholms kulturförvaltning finns enheten Stockholm konst. Dess uppgift är fastslagen till att ge stockholmarna den allra bästa konsten. För mig är det självklart att de professionella krafterna på den enheten ska ha handlingsutrymme och i princip alltid sista ordet när det fullföljer sitt uppdrag. Stockholm konst arbetar också med nya offentliga verk till gator, parker, bostadsområden och torg - så kallad platsspecifik konst - och med inköp av konst som placeras på bl a arbetsplatser, äldreboenden eller i stadsmiljön.

Antiklotterpolicyn tillkom några år före upprättandet av organisationen Stockholm konst. Om det hade varit tvärtom är jag övertygad om att antiklotterpolicyn fått en helt annan utformning.

Jag föreslår att Stockholms kommunfullmäktige snarast tillsätter en utredning som programmässigt preciserar stadens förhållande till offentlig och som ger Stockholm konst möjlighet att utifrån professionella kriterier även köpa in graffitikonst.

Redan idag har Stockholm konst uppdraget att arbeta med "Tillfällig konst". Med det förstås de verk som har en tillfällig plats, funktion eller publik i stadsmiljön. Det kan exempelvis vara en skulptur, som får en tillfällig placering, en föreställning, ett konstnärligt framträdande som pågår under en viss begränsad tid, eller något annat. Finansieringen av den tillfälliga konsten bestäms av budgeten från Stockholms kulturförvaltning.

Det finns således idag vägar att pröva sig fram under ordnade former. Den gränsdragning som ska upprätthållas går mellan olagligt och lagligt anbringade alster på såväl privat som offentlig egendom. Det gäller självklart oavsett om stadens politiker betraktar eller definierar dessa alster som kladd, måleri, graffitti eller non-figuraiva uttryck. På just denna punkt framstår policyns paragraf nio som en osaklig vägledning.

Ytterligare en oacceptabel konsekvens av nuvarande policy är att i några fall har skolor som vill ta in graffittin i sin utbildning stoppats och att graffitti ej fått visas i kommunens lokaler.

Jag kan acceptera de flesta övriga punkter i policyn - men den behöver rensas från inslag som ytterst försätter politiker i rollen som en konstens folkvalda gränspolis. Det går på tvärs med hur vi västerländska demokratier i andra sammanhang värnar kulturens utvecklig. Vad vet politiker om graffiti som vi andra inte vet?

Vilka kommunpolitiker som tar steget utanför stadshusets tjocka väggar och deltar med oss i samtalet på "Art of Streets", säger något om dessa politikers förhållningssätt till de egna kommunalpolitiska program som de gick till val på 2010.

Av Ulf Lönnberg 24 aug 2012 14:15