Mobiltelefoni 2012 - fortfarande mest en rolig grej

Jag sitter här i augusti 2012, på Sourzes redaktion på Sveavägen, mitt i centrala Stockholm. Min Iphone4s, tre månader gammal, med Tele2-abonnemang, visar 2G teckning, men alltså inte 3G. Det är nu cirka tio år sedan de telecombolag som fick konsession för 3G lovade att ha 99,x procents täckning i Sverige - tio år sedan!

Jag bor i Bromma, en villastadsdel i Stockholm. Det är vanligt att inte komma åt 3G där. Vi har landställe på min frus sida utanför Åkersberga, en förort till Stockholm. Där kan man glömma 3G om man inte står i ett hörn bakom sekretären - 2G är tveksamt, alltså det är ytterst osäkert om man kan ringa med en mobiltelefon överhuvudtaget från denna adress, strax utanför Sveriges huvudstad.

Ja, jag har provat med ett flertal operatörer. Det varierar lite, men problemen finns för alla. Telenor är nog den enda som jag inte har ordentlig koll på. De senaste dygnen har till exempel min frus 3-abonnemang inte haft 3G-uppkoppling i Bromma, och knappt mobilnätkontakt överhuvudtaget.

I Sverige råder det ju en befolkningskoncentration till den mest södra tredjedelen av landet. Min svåger kör mycket bil i jobbet här, på huvudvägarna mellan Sverges tre största städer bland annat. Det är osäkert med mobiltelefoni där, berättar han, samtalen bryts ofta.

Det har hänt här på Sveavägen, när jag har haft ett viktigt samtal, som avbrutits två, tre gånger, att jag har lämnat kontoret gått ner fyra trappor till gatan för att hitta en bättre täckning.

Jag är annars en stor konsument och efterfrågare av 3G-tjänster, har alltid pressat mina mobiler till det yttersta, så jag har koll på hur det har fungerat, över åren, att använda dem. Lyssnar alltid nuförtiden på streamad radio på väg till och från jobbet. Ja, det funkar hyfsat men här och var bryts alltid programmet. När slutade man acceptera sådant med vanlig radio? På 1930-talet?

Jag minns, i början på 90-talet när jag arbetade i den internationella finansvärlden, när jag stod i London och försökte föra en affärkonversation med någon i Italien. Jag minns hur jag konstaderade att, nej, den här teknologin är inte mogen för viktiga affärsamtal ännu, mer för samtal typ, "älskling, jag är på väg hem nu, ska jag köpa något?".

Men sedan dess har det gått över tjugo år! TJUGO ÅR! HALLÅ!!

Ja, det är ju inga stora problem här i Stockholm egentligen, vi kan ju lätt färdas med buss och tunnelbana till den vi vill prata med i närområdet och helt enkelt prata face to face. Men en rätt stor del av det här landet har ju andra förutsättningar. Det kanske är tio mil till närmsta granne! Och du kanske inte kan köra bil. Att, under de här omständigheerna, leva under hotet av att man ska montera ner det fasta telenätet, kan inte vara kul, utan direkt oroande.

För inte så länge sedan tog jag kontakt med en forskare som skrivit sin docentuppsats om 3G-täckningen i Sverige. Han hade bland annat kommit fram till att den ansvariga mydigheten för mobiltelefoni, lite i hemlighet, i efterhand när mobiloperatörerana klagade på att det var för svårt att leva upp till deras löften om 3G-täckning, hade gått med på en ändring i kravet till att gälla täckningen i de svenska hemmen. Alltså, 3G-täckning ska, enligt det nu gällande avtalet mellan mobilopartörerna och Post och Telestyrelsen, finnas om man är hemma, men så fort du lämnar huset eller lägenheten, är det tveksamt.

Jag betvivlar dock att de lever upp ens till det. Om jag inte i en stadsdel i Stockholms stad har täckning, hur är det då i mindre städer, för att inte tala om landsbygden?

Sannolikt är mobiloperatörerna skyldiga oss skattebetalare enorma skadestånd för deras underlåtande att skapa den 3G täckning som de har lovat. När ska någon utkräva det?

Av Carl Olof Schlyter 15 aug 2012 10:12