Vinnare och förlorare

2012 års olympiska spel avrundades i söndags med en spektakulär avslutningsshow, en färgsprakande markering för den triumf som spelen måste sägas ha varit för den olympiska rörelsen och för London som värdstad. En imponerande samling underhållare - levande och vissa döda - bjöd den dansande publiken på hits som ett dramatiskt soundtrack till scener från sommarens tävlingar, från bittra tårar till extatisk lycka.

De internationella eventens glitterkaskader distraherar lätt från de mer allvarsamma frågor som alltid tycks aktuella till en början, men som med tidens gång tycks blekna mer och mer i skuggan av de entertainmentmonster som de stora föreställningarna har kommit att bli. Inför OS i Peking 2008 höjdes oroliga röster för hur de mänskliga rättigheterna skulle bevakas när Kina gjorde sig redo för tidernas PR-tillfälle. Samma sak inför fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Människorättsorganisationerna, liksom många envisa journalister, gjorde sitt yttersta för att belysa dessa frågor. Men de kommersiella krafternas bländande strålkastare tycks alltid lysa lite starkare. Vi bekymmersrynkar kanske pannan en aning när vi konfronteras med information om människor som blivit vräkta eller fått sparken, hemlösa som plötsligt tycks ha försvunnit. Men när det kommer till kritan, är det nog mer sannolikt att vi kommer att engagera oss i kampen mot det irriterande surret av vuvuzelor under fotbollsmatcherna, än för att hindra snabbmatsjättarna från att konkurrera ut lokala serveringar när Cirkus Sponsor kommer till stan och vill ha ensamrätt på att utfodra turisterna.

De stora evemangen blir i sig själva symboler för globaliseringens mekanismer och hur städer, länder och kulturer exploateras i vinstsyfte samtidigt som den inhemska marknaden regleras med snäva marginaler som gör det svårt för lokala entreprenörer att få del av den ekonomiskt jättelika och frestande kakan de plötsligt ställts inför. När världens blickar riktas mot en plats blir den både ett torg och ett skyltfönster, en temporär lekplats och en möjligheternas yta där alla vill vara med och slåss om fördelarna. Men de internationella aktörerna har alltid ett försprång, och den löftesrika visionen av "efter" visar sig nog ofta inte stämma riktigt överens med verkligheten, när besökare och press dragit vidare, konfetti sopas upp, och vardagen så sakta återigen börjar ta vid.

Marknadsföring, folkfest, turisttillströmning - dessa saker är naturligtvis inte enbart av ondo. Fanns det inga vinster med evenemangen så skulle de inte arrangeras. Men undersidan av myntet bör inte få hållas ogranskad. Vänner av humanitet och rättvisa drog kanske en lättnadens suck när just London annonserades som OS-värd för 2012, och på många sätt kan det sägas ha varit ett relativt oproblematiskt evenemang. Nyheter om att människor förvisats från sina bostäder har förvisso nått medierna, och på Internet har det rått en stark yttrandefrihetsdebatt kring de regler som satts upp kring copyright av OS-relaterat material. McDonalds nu ökända pommes frites-monopol på det olympiska området blev startskottet för massiv kritik mot deras och övriga sponsorers så som Coca-Cola och Heineken starka märkesnärvaro i ett samhälle där ohälsosam kost är ett problem. Ändå tänker och vet nog många att det kunde ha varit värre. Nästa sommarolympiad går av stapeln i Rio de Janerio 2016. Stackars gatubarn, sa någon troligen undertecknad torrt.

Under en av höjdpunkterna i den olympiska avslutningsgalan tågar idrottarna in, dansande, hoppande, glatt vinkande till kamerorna, vissa med färska medaljer i ett fast grepp. Väl inne på arenan delas de in i grupper och blir en - förvisso central, men ändå - del av publiken, levande glädjestimmande rekvisita med blickarna riktade uppåt mot den gnistrande showen och superstjärnorna som glider förbi i vagnar och på biltak. I jämförelse med de internationella sponsorföretagen och alla andra som tjänat enorma summor på spelen, framstår idrottarna kanske inte som de största vinnarna, men ändå otvivelaktigt vinnare. Det är en fantastisk show, så där vi i TV-publiken sitter och njuter av spektaklet, kan vi väl få känna oss lite som vinnare, vi också.

Vi får bara aldrig glömma att fråga oss vilka förlorarna är.

Av Malin Michea 13 aug 2012 18:18