Bra familjepolitik motverkar gammaldags statsindividualism

Graden av osjälviskt agerande i vardagen är ett viktigt mått på samhällsinvånarnas rättvisepatos och praktiska omsorg om varandra. Det handlar helt enkelt om den trygghet som ligger utanför de rättsvårdande myndigheternas och socialtjänstlagens tillsyn.

Kultur- och ledarsidor, liksom politikerna själva, diskuterar sällan eller aldrig samhällets kvalitet i termer av medborgarnas vilja, möjlighet eller tid för osjälviskt agerande. De fokuserar mer på den slags rättvisa vars måttstock utgörs av skattetabeller och bidragsnivåer.

Socialdemokraternas sociala ingenjörskonst under deras långa maktinnehav motade bort normen att vänner och grannar är den yttersta länken av trygghet och omsorg när sociala institutioner misslyckas eller inte har befogenhet att ingripa. I sin iver att befria individen från armod och elände såg s individen som en samhällskugge utan värde som resurs för en ansvarsfull osjälviskhet i vardagen. Därmed urholkade och försvagade s vårt civilsamhälle. Till socialdemokraternas försvar ska vi dock komma ihåg att vår farfar eller mormors mor bar med sig en bild av skamlig och kränkande fattigvård som till varje pris borde undvikas. Deras reformiver var så långt välmenad men kom redan på 1960-talet slå över till politiskt förmynderi över människors vardag.

I en dagboksanteckning från just 1960-talet dryftar Tage Erlander frågan om samhället snart var färdigbyggt. I ett sådant perspektiv blev det viktigt att lansera nya stora och generösa reformer för att behålla makten. Individen skulle kunna söka all sin trygghet och få alla övriga behov tillgodosedda av den starka staten. Socialdemokraternas hade därmed etablerat en statsindividualism som drabbar oss än idag. Den innebär:

a misstänkliggöranden av motiven bakom organiserade, ideella och osjälviska insatser och förutfattade meningar om att osjälvisk hjälp från andra än myndigheter är allmosor som försätter mottagaren i ett kränkande underläge,

b hyllande av en stark stat och en förmåns- och rättvisebevakande individualismen där medborgarna förlitar sig mer på staten än medmänniskors hjälp, vård och omsorg.

Och det var just under Erlanders/Palmes 1960-tal som statsindividualism växte sig stark genom införandet av införandet av exempelvis särbeskattningen, uppbyggandet av daghem, förskolor, allmänt studiestödsystem, radikaliserad familjepolitik m.m., dessvärre utan inbyggda valmöjligheter för individen.

Jag vill inte att ovanstående reformer ska rivas upp. Men jag vill justera statsindividualismens avigsidor som stänger civilsamhället ute från de sammanhang där dess roll behövs som mest som ett sammanhållande kitt. Som jag ser det ska vi ge erkännande till och skapa goda förutsättningar för de människor som har osjälviskhet som riktmärke i sin vardag.

Det ska ske genom ett målmedvetet lagstiftningsarbete och en ansvarfull politisk retorik.

Oavsett ideologisk hemvist har vi alla att förhålla oss till de givna demografiska förutsättningarna, den offentligfinansierade omsorgens behov och ett för nationen framtida konkurrenskraftigt skattetryck. Hur vänstern kommer att hantera det vet vi inte.

Ett första steg på vägen bort från statsindividualismen tar vi Kristdemokrater genom vår familjepolitik med fokus på ungas uppväxt. Jag ser gärna att vi omsider vidgar familje- och samlevnadsbegreppet så att det speglar dagens fyra- och femgenerationssamhälle. I den visionen står staten för grundläggande trygghet med inbyggd valfrihet och med utrymme för individens osjälviskhet som en naturlig norm i vardagen.

Är det ute att vara osjälvisk, av Carl Olof Schlyter

Av Ulf Lönnberg 08 aug 2012 12:20