Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

neo-nihilistic

visioner. något om eld. att bränna ned. städer kanske. eller människor. blinkar tillbaka till rummet. har händerna ingrävda i magen. det är alldeles blött och köttigt. det är första tanken. sedan varför jag har händerna där. fingrarna griper om något, jag utforskar vad. det verkar vara en sax. det är med största säkerhet en sax. den sitter ordentligt tror jag. som om den vore stucken ända in i ryggmärgen. vickar lite på den. jävlar vad jag är torr i munnen. slickar mig om läpparna. gör en ansats att ta i för att få ut saxen. den har plasthandtag. minns sedan att om man har något inkört i kroppen så dör man när man drar ut det. sägs det. att blodflödet blir lössläppt. jag drabbas av panik för att jag borde nog drabbas av panik.

ringer en taxi. kvinnan på linjen frågar vart jag skall åka. jag säger att jag måste till sjukhuset och hon frågar mig varför. "Jag har en sax i magen". något om att jag borde ta en ambulans. men jag vill inte. okej, om fem minuter skall jag gå ned till porten. fem minuter. tar på mig kappan med ena handen. inälvor har smetat ned den. det är äckligt. saxen syns utanför litegrann, jag virar en sjal runt. tar hissen för att det faktiskt gör lite ont. vilket är logiskt. jag har ju trots allt en sax i magen.

taxichauffören frågar vart jag skall någonstans fastän jag sade det till den där kvinnan. jag upprepar att jag måste till sjukhuset. frågar om jag kan betala med kort och han säger att det går bra. när jag sätter mig ser jag till att kappan ligger under mig för jag vill inte att sätet skall bli kladdigt. han kör ganska sakta och jag börjar känna mig trött. det vore dumt att somna för då skulle han behöva väcka mig och då skulle han kanske se att jag har en sax i magen. förresten är det konstigt att han inte ser det ändå. sjalen borde vara blodig, den ser indränkt ut, svart. jag sveper kappan lite tätare och ullen luddar av på mina fingrar. det tar en kvart för att det är många rödljus och chauffören är långsam. jag måste släppa taget om saxen för att skriva på kvittot, men den sitter stadigt så jag kommer nog inte dö. det droppar från pennan men han vad han nu kan heta reagerar inte. det kanske inte är första gången han kör någon med en sax i magen till sjukhuset.

akuten har alltid lång väntetid men jag borde få komma in fort, tycker jag. å andra sidan har jag inte ont längre och känner mig inte särskilt döende. bara trött. mannen bakom plastluckan har ett vänligt ansikte. han frågar varför jag är där och jag säger att jag har en sax i magen och att jag inte kan dra ut den själv för jag tror inte att jag kommer överleva då. han heter Gabriel står det på den lilla brickan. Gabriel säger att det är ju inte så bra, att ha en sax i magen. han frågar hur den kommit dit. "Jag vet inte. Eller minns inte." Gabriel frågar om jag tagit några droger eller druckit och jag svarar nej. Gabriel frågar om det är säkert det. jag svarar ja. jag får sätta mig. tanten bredvid rynkar näsan och flyttar till en annan soffa. kanske luktar det illa ur buken som nu börjar se ganska illa tilltygad ut, förmodligen slits den upp lite varje gång jag rör mig.

efter flera timmar, kanske fyra, jag tycker jag borde få kommit in fortare men det kan ha varit många illa skadade barn och gamla, barn och gamla får gå före. får jag komma in till doktorn. jag har inte sovit. doktorn heter Daniel. han frågar varför jag är där. "Jag har en sax i magen". aj då, säger Doktor Daniel. han undrar om jag blivit överfallen. jag säger att jag inte tror det, jag upptäckte det hela när jag var ensam i min lägenhet. men det kan ju vara så att jag blivit överfallen och sedan gått hem, eller att någon kommit dit och stuckit saxen i magen på mig. man kan få minnesförlust efter ett trauma ju. Doktor Daniel frågar precis som Receptionisten/Sjuksköterskan Gabriel om jag tagit droger eller druckit och jag svarar nej igen och börjar känna mig irriterad och ganska förolämpad. "Jag har hört att man dör om man drar ut den själv." Doktor Daniel ler och säger att det är ju sant förstås. sätt dig på britsen, säger Doktor Daniel. han ber mig ta bort sjalen så han får titta på min mage. Doktor Daniel frågar hur länge jag har haft saxen magen men det vet jag ju inte.

det luktar kliniskt och jag funderar på kirurgi och att när de sytt min mage, för det måste nog sys, så kommer det se ut som om jag fött barn genom kejsarsnitt. Doktor Daniel klämmer och trycker. det sipprar kroppsvätskor och helt plötsligt känner jag mig så fruktansvärt grotesk. sitta där, med en sax i magen. Doktor Daniel säger att jag är okej. att jag kan åka hem. "Har du dragit ut saxen då?" han säger att jadå, det har jag. "Men behövde det inte sys?" Doktor Daniel ser på mig med allvarlig blick och säger att nej, men det var närapå. jag kliver ned, går ut och tar en taxi hem. en annan. jag vågar mig på att sova lite. det gör inte ont i magen, men det gjorde det ju inte innan heller förutom en liten stund. huden känns slafsig.

när jag låst upp, gått in och stängt dörren försiktigt för att inte störa grannarna det är lyhört så klär jag av mig i hallen redan och går för att skölja av mig. duschvattnet är för varmt. men det är nog bra, man kokar ju saker ibland för att de skall bli rena. när jag lagt mig under täcket så känner jag att saxen är kvar. sticker in vänsterhanden för att känna efter att det verkligen är så. jo, den är kvar. fan vad förvirrande. Doktor Daniel ljög alltså. för det kan inte vara en ny sax. det borde jag ha märkt.

det känns jobbigt att fortfarande ha en sax i magen men jag slumrar för hårt för att åka in igen. bestämmer mig för att eftersom jag känner mig väldigt vid liv så åker jag till sjukhuset direkt imorgon bitti istället. ögonfransarna känns klibbiga. jag kanske har gnidit mig i ögat. när vakenheten tar slut några minuter senare drömmer jag om floder av bensin och miljoner fallande tändstickor.