DeluXe

-Du går sönder under trycket, jag kan se hur dina halsådror nästan exploderar. Utan att veta, eller ens bry dig. Hur gör du? Hur får all skit plats i din skalle? Undrar du aldrig om andra skulle gå sönder under samma tryck eller varför du upplever andetag så som andra upplever ett häftigt oväder? Minns du när vi reste runt, runt i olika städer, och du sa att allt är samma sak, att det inte spelar någon roll var man bor, vad man tänker eller om man är i livet eller inte? Du var fem då och jag tyckte att du var en smart liten kille.
-Ja, mamma, kommer ihåg. I den där åldern så ville jag bara flippa, fattar du? Köttsakerna närmast mig; ungjävlarna på dagis, jag upplevde dem som odygdiga nickedockor, jag ville flå dem och koka dem, pina dem, för jag trodde ju på gud fram till min sjätte födelsedag, kommer du ihåg?
-Jag minns att du frågade om gud drack blod eller var gjord av blod. Ja, nu när jag tänker på det minns jag det tydligt: jag satt i vardagsrummet och tittade på clowntavlan din syster hade målat när du kom in, grät och skrek på samma sätt som när du var nyfödd.
-Jag hade sett Dracula, inte Lee eller Lugosi, utan den tecknade med huvuden på pålar och jag såg hur han badade i blod hos djävulen för att få sin hämnd. Dracula dödade min barndom.
-Ja, jag tror faktiskt jag kommer ihåg något från den där natten då du var så rädd, har för mig att jag fick hämta dig från kalaset du var på eftersom du inte vågade gå hem själv, eller var det när du hade sett hur Igor tappade hjärnan i golvet i Frankenstein?
-Nej, på kalaset hade jag somnat och drömt om en rysk pojke som fick sitt hjärta utbytt mot ett hundhjärta. Dracula såg jag hos mormor när ni bråkade. Att jag såg röda ögon i nattmörkret och att du instinktivt slog mig i ansiktet den natten, när jag ville ligga hos dig och ta på ditt kön, det kan jag förstå, jag ville inte döda min pappa och ta hans plats; jag ville ingenting, eller snarare: jag ville inte förstå någonting, ingenting. Mörkret som har ansatt min varelsevolym sedan du krystade ut mig är det enda som ibland kan få mig att undra över om det kanske ändå inte finns någon typ av mening med någonting; det är under de våldsammaste svarta inre bränderna, när mina ögon spyr ren, från universums tidigare dagar nedärvd ångest, jag kan känna att det finns en mening. Ingenting har förändrats, någonsin. Saker som händer, skulle jag lika gärna kunna benämna: händerna på täcket, jag pekar finger, jag pekar på mitt finger. Att tro att jag sitter på något annat ställe för att jag flyttar på mig är ungefär lika enfaldigt som allt annat. Det kanske ser ut så, eller som att jag plötsligt talar franska nu. Det gör jag inte, men om jag hade gjort det så hade det inte spelat någon roll.
-Min franska är inte så dålig. Men spelar roll?
- Oftast är du helt jävla dum i huvudet. Jag spelar roll för att jag är för feg för att skära upp mig och hänga mig i mina tarmar, jag skulle göra det dramatiskt, utanför ett dagis förmodligen. När jag röker heroin känns det som att jag är ett hepatitvirus som retar gallfeber på helheten genom min totala likgiltighet; jag bryr mig inte, jag bryr mig verkligen inte! Och känner mig så okristligt nöjd med det. Visste du mamma, att varje dag skriver jag ett hokuspokusbrev, hittar på att någon familjefar har våldtagit mig, i både mun och stjärt, hittar på att fru den där och sonen den där har förskingrat miljonarv, sugit kokain på nakna geishor eller vad fan som helst, och adresserar dem till familjemedlemmar; som är lyckligt ovetande om det som inte har hänt. Det får mig att skratta, gråta och vara likgiltig på samma gång! Allt kommer att postas samtidigt, det är mitt manifest.
-Ha! Det är just ett manifest det! Du har så tokiga saker för dig. Hur gammal är du? Är det för att jag inte tänker som du som du påstår att jag är helt dum i huvudet?
-Nej, för att du försöker tänka. Jag är så sjukt tidlös, din jävla idiot plus en massa attityd. Du brukade säga att jag lider av "issues" till mina dagisfröknar när de berättade att jag bara brukade sjunga på introt till rapport när de berättade för mig att det skulle bli rapport hem. Jag brydde mig inte då, jag bryr mig inte nu. Jag skulle tvinga dem att äta sand, nu, med.
-Fel? Tänker jag fel? Vill bara förstå. Jag är fullt medveten om att jag måste ha gjort fundamentala misstag, gällande dig, har svårt att förlika mig med tanken på att du föddes alldeles trasig.
-Finns inga fel. Det har ju sagts att man måste förstå att det inte finns något att förstå. Ja… Jag har ägnat all tid jag inte tror på åt detta ingenting. Denna glödande brinnande intighet. Varför i helvete tillät du den där hårsprayslickade djävulshunden komma in i dig? Sög du min pappas kuk? Va?
-Ja, jag har sugit din pappas kuk, en gång höll han för näsan på mig när han var långt nere i min hals, jag kände att jag tillhörde honom när han kom i mitt struphuvud.. Jag älskade honom, en kort stund där var han så varm när han var i mig. Jag är kvinna, du förstår. Men vad klagar du på, om det inte finns några fel?
-Jag klagar inte utan konstaterar.
-Vad?
-Ingen aning, kanske att ett konstaterande går att jämställa med läpparna jag kysste; en rörelse i ett osynligt vakuum av fullständig stillhet, likväl en rörelse, inte ett livstecken - snarare ett frågetecken som inte behöver formuleras. Det är så jag vill vara; en icke-existerande textrad på ett sönderfrätt papper i en dimension omöjlig att föreställa sig. Jag vill varken vara eller ha varit, och ingenting däremellan heller. Jag vill inte bortom begreppen och föreställningarna, det duger inte, inget är slutgiltigt, allt är slutgiltigt.
-Nu förstår jag inte riktigt men det har alltid varit fascinerande att lyssna på dig när du pratar sådär, du blir som en stor ögonvita, ett vibrerande emaljägg i Batailles pisspotta. Är det någon sorts objektivitet du söker?
-Jaha. Nej, jag söker ingenting utan önskar att allt bara skulle kunna få vara trevligt.

Av Johann Von Fritz 03 aug 2012 12:09