det tämjda vilda

ligger formad som en halvmåne
trycker in knäna i kroppen, där de får vara
med regnet, rädslan och rävarna



du smakar löv, säger hon
du smakar löv från en väldigt förfluten höst





att vara en kvarglömd förlust
eller tvärtom
att inte vara ett ljus över vattnen
utan
tvärtom







du har ingen anledning att inte skjuta dig, säger hon
sedan tar hon vapnet och går









att blunda och regla minnet

revidera allt till en enda färg
vitt, liljekonvaljerna



titta det är vår, sade hon innan hon lämnades kvar där hon kommit från

hon; en skugga ur underlandet med väderkvarnsarmar, arméer av
vad som varit
en rödhårig riddare på en blek häst




molnen släpper taget, dimman återvänder
till femtio steg i en korridor










det morrar i bröstkorgen
när djuren slåss


metronomen håller takten ditt hjärta inte förmår

Av Klara Norling 26 jul 2012 14:01