Charons bläck

Han placerade den styva plastrektangeln på nedre glaset, fällde ner glaslocket och förde in ekipaget, som en platt glaskista in i krematoriets vita ljus. Men han gjorde det lite för hetsigt. Det smällde till i läsapparaten. I vitögat registrerade han att mannen borta vid det öppna fönstret reagerade. Det var bara de två i rummet.
Välfyllda kuvert som detta kunde ta tid att gå igenom, men han hittade snabbt rätt år. Och handstilen var prydlig och fotokvaliteten god. De nyfödda stod i en ensam spalt till vänster. Det skulle inte bli svårt, om den där Pål nu fanns med, farmors farfar.
En humla brummade kring det haspade fönstret. Mannen stirrade obekymrat på sin skärm. Stefan reste sig och gick bort till fönstret.
- Du ska inte vara här inne. Här finns inga blommor. Du får leta ute i trädgården i stället.
Han försökte varligt fösa ut humlan, som klumpigt studsade mot hans handrygg.
- Såja!
Han drog igen rutan och fällde ner de två metallöglorna. Mannen, som luktade vasst av svett, tittade upp som om han undrade vad som stod på.
Stefan satte sig på sin plats. Det var kompakt tyst i forskarsalen nu när rutan var stängd. De vita väggarna verkade sova. Luften stod still och kändes kvav. Kanske som i en skolsal under sommarlovet, en plats man inte ville tänka på existerade. Eller som graven.
Var var han? Pål ja. Födelseboken. Sven... Pehr... Petter... Pål! Den 21 May föddes, jo, det var rätt datum. Det måste vara han. Och den 23 döptes... det var svårläst. Stod det Gåssen? Gåssen Hinrik Fogbergs? Han vred fram dubbelstorlek och funjusterade skärpan. Ännu ett svårläst ord, kanske Hustrun. Han försökte: Hustrun Johanna Olsdotters son Pål som bars fram av Rusthållaren Pehr Larssons Hustru Bengta Pehrsdotter i Kafvershult. Och så en massa faddrar. Det borde han nog anteckna. Men han var rädd för att fastna och inte komma vidare bakåt. Han hade en kittlande förhoppning att om han bara fortsatte gräva, kanske han lager för lager skulle kunna ta sig ända ner till 1600-talet, kanske 1500-talet. Hur gick folk klädda på 1500-talet? Kungar hade han ju sett avbildade. Gustav Eriksson av Vasaätten i pösbyxor och pottfrisyr. Men allmogen då? Grov vadmal? Och hur bodde de? Stefan såg ett långhus framför sig med eldstad i mitten, där stora grytan med får i kål hängde över elden eller kanske ärtor med fläsk...
Han slet åt sig sitt block, vände till tomt blad och började skriva. Han brydde sig inte om handstilen nu. Han hade inte ro att försöka tyda namnen på alla faddrarna. De fick vänta till en annan gång.
Jaha, nu skulle han försöka hitta familjen i husförhörslängden. Han flög upp och ut till rummet där microfichen för Skåne förvarades.

Han parkerade mammas och pappas bil i garageuppfarten och gick upp för stentrappan. Trädgården var verkligen som vackrast nu. Nattljusen såg i och för sig rätt hängiga ut, men de skulle leva upp när den svala skymningen la sig.
Han hade varit borta i fem timmar. Och han hade inte ätit mer än frukost, men det var för sju timmar sedan. Han kastade en blick in genom fönstret vid diskbänken och såg mammas siluett.
Matdoften slog emot honom när han öppnat dörren. Stekt kött. Något syrligt. Rentav ett sting av stekt vitlök.
Pappa satt som vanligt parkerad i allrummet. Han hade sina svarta mjukisbyxor och visselpipan om halsen.
- Hej, ropade Stefan.
Mamma svarade glatt från köket. Pappa viskade något till svar. Huvudet dinglade som en tung vissnad solros på sin gängliga stjälk. Ansiktet såg lätt förskrämt ut, som om han hade otäcka syner. Blicken sökte kontakt, verkade vilja berätta något, men vad? Pappa såg sällan glad ut nu för tiden, och det var väl förståeligt. Han som satt där i rullstolen från morgon till kväll.
Altandörren var öppen. En sommarbris mildrade lukten av åldrande.
Stefan gick in i köket, ställde sig framför fönstret vid skafferiet. Han tittade ut på det gröna.
- Vi åt tidigare, sa mamma. Vi visste ju inte när du skulle komma.
- Nej.
- Hittade du nåt idag då?
- Ja, här ska du se.
Han höll upp blocket framför mamma som hade händerna i diskhons skum.
- Jag vet inte om jag kan titta nu.
- Jag håller åt dig.
Var det en suck han hört från henne? Hon gillade aldrig att bli störd när hon diskade. Men han hade svårt att vänta.
- Jag har bland annat hittat farmors farfar. Pål. Född 1813.
- Är det han med mustascherna, som hänger här inne i rummet?
- Nej nej, det är ju farmors far. Carl Henrik. Det är hans far som heter Pål.
- Jag har så svårt att hålla reda på alla personer och släktled.
- Pappa!
Stefan tog blocket och rusade ut i allrummet.
- Pappa, titta här. Din mammas farfar. Pål.
Pappa väste fram ett svårtolkat ljud.
- Det är Carl-Henriks far. Han var husar i Fleninge kompani. Hans fru hette Johanna.
Pappa stirrade rakt fram med tom blick.
- Det var väl intressant, pappa. Det visste du väl inte tidigare?
- Nä, flämtade pappa.
Stefan bläddrade till nästa sida i blocket och ansträngde sig för att levandegöra historien. Han visste ju att den var intressant. Det hängde bara på hur man presenterade den.

Stefan sjönk ner vid köksbordet, utpumpad efter sitt dagsverke. Men till vilken nytta och glädje slet han egentligen när ingen orkade lyssna på honom?
Genom springan i fönstret trängde fågelsången in. Han la upp av maten. Lammkotletter med citronskivor. Pressad potatis.
- Och klippt persilja. Vad gott det ser ut.
- Ja, den är från landet, sa mamma som stod kvar vid diskbänken.
Han skar en bit kotlett och stoppade in i munnen. Köttet var riktigt mört och smakrikt.
- Hur har ni haft det då? frågade han.
- Det är ju som det är. Fullt upp från morgon till kväll.
- Jag ville passa på nu när jag är hemma. Och få lite gjort med släktforskningen menar jag, nu när det är sommarlov.
- Ja, det förstås.
- Kanske nån får glädje av den lite längre fram.
- Har du möjlighet att vara hemma hos pappa någon timme i kväll? Jag ska passa på att handla, nu när bilen är hemma och jag inte är ensam.
Egentligen hade han hoppats på att få ägna kvällen åt att skriva rent sina anteckningar. Men... de fanns ju faktiskt kvar i morgon också.
- Ja, det kan jag väl, sa han.

Av Patric Eghammer 18 jul 2012 13:18