De rapande rödvingetrastarna I

Jag svor att aldrig berätta för en levandes själ om hans två andra hemliga fruar och åtta andra barn, ja inte knysta det minsta om något enda som han hade avslöjat för mig. Nu har hundrakilo morbror varit död i över förtio år och jag känner mig löst från mitt heliga löfte.
Trots att jag var ganska liten på den tiden, knappa sex år gammal, så minns jag alldeles klart och tydligt allt som sades och skedde. En sak är helt klar: jag trodde på allt han sa. Och varför skulle jag inte göra det? Han hade visat mig världens största Karljohan som han hade plockat själv i Tarradalens frodiga skogar, världens största harr som hade mött sin baneman Seved i den sköna Tjuonajoki. Han gav mig till och med världens största blåbär och jag fick äta upp det. Hans riktiga fru, mycket längre än Seved och så mager att hon måste ha låtit matvraket ta hennes portioner också, hon som bodde bara några kvarter bort, kände jag ju sedan gammalt. Och deras finnige tonåring som inte ville leka med mig. Den andra frun hemliga bodde vid Nasafjäll och dit var det långt. Hon hade skänkt sa han honom fyra söner - en vit, en brun, en svart och en röd.
- Var han indian? Seved tvekande en stund innan hans varade: Nej, han var bara lite ovanlig.
- Vad heter han?
- Fredrik, sa Seved, och han var faktiskt "inte större än" - och han mätte ut avståndet från mitt smutsiga plåster över långfingernageln till gränsen för solbrännan en bit ovanför armbågen - "inte större än såhär!" Han kunde skrika så högt att ingen människa hörde det - bara fjällrävarna som hysteriska rusade ut ur sina lyor, och då skrek han en gång till så att de blev alldeles stela av fasa och då skrek han en gång till in i deras öron så att de dog. På det sättet blev det inga kulhål eller andra skador i skinnen. Sedan gjorde Seved exklusiva pälsar av dem åt stockholmarna så att han inte behövde arbeta på somrarna. Folk som bara gick hemma och drog på dagarna var antingen lata eller sjuka på något annat vis. Nu begrep jag allt och jag hade förresten aldrig, innerst inne, trott att det var något fel på Seved. Det var en sund förklaring och dessutom lärde jag mig ju så mycket av att vara tillsammans med honom hela dagarna.
Hans tredje ännu hemligare fru hade också skänkt honom fyra barn, alla flickor, Sara, Margareta, Johanna och Magdalena. Jag var besviken.
- Hur såg dom ut? Men det var inget särskilt med dem. Jag kunde se dem framför mig: ett helt gäng småtjejer med hästsvans som sprang omkring och retade allt och alla. Och så skrek de så där gällt att det gjorde ont överallt.
En vacker sommardag hade några andra snoriga och lortiga arbetarungar kommit tillbaka från det dagliga lekpasset i skogen på andra sidan ängen, dit de egentligen inte fick gå och det var ett himla liv på deras svettiga mammor. Ungarnas små, små munnar var liksom insmorda med något grönt. De hade satt i sig massor med lövmaskar - björkvecklarens giftgröna, hungriga larver. Det var ett sådant år det året - lövmaskinvasionsår.
- Rapade dom mycket? Tanterna som jag frågade såg bara grinigt på mig och det var nog bäst att jag gick hem, fick jag veta, för det var ju jag men det var det inte som hade lurat i deras oskyldiga små att maskarna gjorde att man fick skimrande vingar som fåglarna och kunde lämna kylan i Kiruna och flyga till värmen i Stockholm.

Min allvetande morbror hade berättat för mig att just under lövmaskår äter fåglarna så mycket de orkar, "särskilt rödvingetrastarna". En del hade faktiskt gökungar, sa Seved och såg ärligt in i mina skeptiska ögon. Det var nog enda gången som jag misstrodde honom men åter visade det sig att han hade rätt.
Någon vecka senare packade han sin egen jättelika ryggsäck, Fjällrävens - "det är bara dom som duger" - och min lilla näverkont och tog med mig till Abisko. Vi åkte längst fram på ett fullastat malmtåg i loket och jag fick lova att inte röra någonting. Seved kände alla och alla gjorde allt för honom. Ja, nästan alla. Han hade några mäktiga fiender, sa han, som trakasserade honom för att han påstod - men det var ju sant - att den enda makt som ägde domedagsvapnet och hade använt det var Amerika. Hiroshima och Nagasaki var bara några år tillbaka i tiden och de som hatade Seved tyckte inte att det gjorde så mycket att ett par hundra tusen oskyldiga japps dog i ett nafs: dom behövde lära sig. Det fanns massor med gamla nassar kvar, sa Seved. Lokföraren höll med och sa fyfan.
Vi vandrade en bit upp längs den högljudda Abiskojokken som tog emot enorma mängder smältvatten och vek sedan av mot Lapporten. När vi började närma oss Seveds hemlighet, den som han hade lovat visa mig, smög vi sista biten tystare än indianer åtminstone jag närmare och närmare ett rödvingetrastbo med en jättelik och skrikiga unge som svämmade över boet som en ilsken bomb. Jag fick till och med låna Seveds tunga kikare så att jag kunde se de livrädda föräldrarna proppa den alltid lika aggressivt hungriga gökungen full med kryp.
Sedan berättade han om trastarna som inte hade gökungar - och de var många - som åt och åt och åt lövmaskar bara för att de var så goda. Jag förstod precis hur de kände sig men det var kråkbär som jag kunde äta hur mycket som helst av och inte började jag kraxa som en kråka för det som jag hade blivit varnad; bara småungar åt lövmaskar. Och trastarna blev så tjocka att de inte längre orkade flyga och inte kunde sjunga utan bara vinglade fram och tillbaka på fjällstigarna och rapade.
Jag lyssnade ut i fjällbjörkskogen med öppen mun som Seved hade lärt mig och med spetsade öron helt av mig själv men jag kunde inte höra någon rapa, bara Seveds tunga andhämtningar och den sura pipan som gurglade vemodigt som vanligt över smaskandet från tusen gånger tusen små, små käkar som åt och åt och åt späda fjällbjörksblad, jag hörde jokkens avlägsna brus och en och annan skönsjungande trast - och så den gapiga gökungen förstås. Men de smällfeta rapande rödvingetrastarna fanns inte här och det var långt dit.
- Hur långt?
Han tog allvarligt fram kartan som han förvarade i en benficka - han hade byxor med benfickor! av det enda märket som dög - vecklade ut den jättestora fjällkartan och lät ett jättestort och smutsigt pekfinger - jag kunde inte begripa hur det hade kunnat bli så stort - glida från vårt gömställe - "här är vi" - allt längre och längre ut mot kartkanten och stannade inte förrän det nått en bit utanför.
- Har ingen varit där?!
Han blev fundersam igen och svarade efter en lång stund att det bara var han som hade varit där. Inte behövde man resa ända till Nya Guinea bara för att göra en upptäcktsresa - och Sten Bergman, han hade ingen karta! Och jag bestämde mig för att bli upptäcktsresande.
Först behövde jag en karavan.
Seved såg uppriktigt förvånad på mig innan han sa som det var att jag som var så modig kunde genomföra expeditionen alldeles själv.

Det började bli kväll, inte mörkt, det blev aldrig mörkt där uppe, åtminstone när det var sommar, men läggdags och han drog mig in i sin hemliga koja som var så finurligt byggd av grenar, kvistar och grönskande torv att man såg den bara när man var alldeles inpå. Han kokade kaffe åt sig, privatkaffe enda gången han svek konsumentföreningen och jag fick blanda saft av hjortron som var så fina att "stockholmarna måste betala flera hundra kronor för dem". Jag fick givetvis den gyllene saften alldeles gratis för att jag var så modig och om jag lovade att vänta med planeringen av upptäcktsresan till nästa morgon och försökte sova.
Han lade sig, prövande på den stora britsen. Den höll. Och jag kröp ihop ovanpå vedlåren som var precis i min storlek.
- Jag visste det, sa Seved, att den skulle passa dig precis.
- Och indianen.
Seved såg frågande på mig men fann sig snabbt och höll med: självklart, jag hade helt rätt, indianen också.
Morgonen var regnig, trött, frusen. Jag ställde in expeditionen. I alla fall den dagen. Seved sa att det gjorde ingenting för trastarna rapar bara när det vackert väder.
Vädret fortsatte att vara elakt hela dagen. Jag fick elda och vi spelade kort och jag vann som vanligt skitgubbe efter skitgubbe med en så skitig kortlek att jag var tvungen att fråga Seved om det var en kung jag hade på hand. Eller en knekt? Seved sa att det att inte var många som var så bra på kortspel som jag. Utan att fuska. Sedan sov vi middag. Seved lagade mat framåt eftermiddagen då regnet väsnades alldeles ovanligt mycket. Falukorven doftade härligt liksom mitt favoritbröd - tjocka hembakade rågkakor - och ute i regnet i jokken som svämmade över fick jag diska för det var jag bäst på sa Seved. Jag vet inte det - men det är alltid roligt att göra något som man är bra på hade Seved sagt.
Nu ägnade vi oss inte bara åt korv, sömn, skitgubbe och disken. Vi förde religiösa diskussioner också. Mina föräldrar hade skickat mig till söndagsskolan redan innan advent året före och en ny gåtfull värld hade öppnats för mig - ja den grinade mot mig. Jag gnolade på den vackraste psalm jag visste: Gläns över sjö och strand. Jag hade frågat min vätesuperoxiderade fröken varför den bara glänste över sjö och strand. Det fanns ju fjäll också. Men fröken hade efter mina många frågor med tiden blivit rätt så vresig och hon sa att jag inte skulle tänka så mycket på just det. Men hur skulle jag kunna låta bli?
Seved visste: han som hade skrivit psalmen var säkert skåning. Han förklarade vad Skåne var: Det är alldeles platt. Bara några löjliga kullar.
- Men Hosianna då? Det är väl inget pojknamn.
Fortsättning följer

Av Staffan Nilsson 16 jul 2012 12:27