alldeles så

man förlorar något. man får något. man drömmer att man vaknar. man tycker sig kunna avgöra när himlen blånar som om någon slagit den med jättelika knogar. man ser ibland hur månen dinglar från ett allt mer slitet fäste. en dag faller allting. när man släcker tänds lamporna i Australien. man kan inte gräva en tunnel rakt genom jorden och hitta något annat än ett slags häxbål. man är ett objektivt pronomen. man bor i en bil med lysen som snurrar och ljusgröna människor som hatar. man börjar vid trettio års ålder gå längs ekvatorn. går inte på något ställe utom den. överstiger inga tidszoner. man har stängt in sekunderna i havets baksida. man känner hur orden skrattar åt en för att de ändå redan använts allihop. innan man föddes eller ens tänkte den allra första tanken. man bar en mörkläggningsgardin med sig från den tidigaste morgonen. en dag upptäcker man att fötterna har stampat upp ett dike. då stannar man och tittar ned i det. som om man väntade på att något skulle växa upp och blomma. det kanske det gör också. man går inte längre än så. man får en långskaftad spade av någon som imiterar ett ansikte. man är torr i munnen och trött. man är färdig. var alltihop ett misstag. att man uppfanns överhuvudtaget.

Av Klara Norling 16 jul 2012 12:28