NÄR DET KNACKAR PÅ PORTEN

När det knackar på porten
och vi är nästan där
ser vi då som i dimma
den verklighet som är?


Kunde vi väl glömma
oförrätter som var
även om de inföll
i flydda dar?


Kunde vi då samla
allt i en enda hög
och se utöver helheten
se efter om den dög?


Har vi då försökt
att sanningen förstå
och inte bara handlat
sådär apropå?


Betalat tillbaka
med samma mynt
är inte lösningen
från den tid som begynt…



Vet vi egentligen hur det var från början?
Förstår vi egentligen någonting alls
av livet det svåra och mångfacetterade
dit vi slängdes ut, utan minne, utan trygghet, utan kärlek
utan någonting alls?
Vi fick ta bördan av våra misstag, av våra felhandlingar
och när vi ångrat vad vi gjort
kanske vi stött på sten
för sådant är människans sinne
döma, döma, döma


Döma.



Ibland kan det hända, att vi möter en vänlig själ
som behandlar människor med silkesvantar
Då vaknar vi till liv, växer och känner lyckan
som den verkligen är, ren och svår att ta miste på



Vi ler, vi känner igen, vi gråter
för lyckan kan vi inte ta miste på
den kan vi ge vidare
vi kan andas i den
och livet har plötsligt blivit fullödigt…



När det knackar på porten
kan vi stå där
med detta i bagaget
som vi hämtat hem
som vi fått till skänks
som vi aldrig vill ge bort
som är den enda behållningen vi fått


som vi vill föra vidare…


i en blick
i en varm hand
i en tanke
i en gärning



När det knackar på porten
är vi redo att gå…

Av Pia Isaksson 11 jun 2012 11:11