Kärlekstemplet

Långsamt vaknar Lone till liv. Det är söndag, så det finns ingen anledning att bekymra sig över att vakna snabbare än vad som faller sig naturligt. Han somnar om.
Nästa gång han vaknar råder samma underförstådda överenskommelse. Han plirar med trötta ögon på klockan. Den är närmare elva, men det intresserar honom inte; han är ledig och hans agenda är, som alltid på helgerna, helt ren.
Han suckar, formar om kudden och lägger sig på andra sidan. Vad ska han upp och göra? Springa runt i lägenheten för att övertyga sig själv om att han inte saknar något i sitt liv. Han är trött på att bedra sig själv; trött på att alltid vakna upp ensam.
Lone försöker komma ihåg vad det var för dröm han drömde innan han vaknade, men han minns inte. Kanske hade sömnen varit drömlös. Han suckar på nytt och gör ett tappert försök att hindra tankarnas utstakade väg, men förgäves. Han vänder åter på kudden för att få upp en svalare sida.
När klockan är elva sätter sig Lone upp och ser ut över sitt kungadöme på tjugotvå kvadratmeter. Rummet är fyllt med tekniska prylar. Det senaste han köpt är ett väggspel där kan han leva ut sina fantasier som han behagar. Igår hade han varit på safari på någon avlägsen planet med en grupp titanier, men nu är väggspelet mörkt.
Lone sträcker på sig och gäspar stort. Han gör ett tamt försök att stryka ner håret som står på ända, lyfter bort täcket, snurrar runt och ställer sig upp. Detta är ögonblicket lägenhetens hårddisk väntat på. Det blinkar till i frontpanelen och ett lätt surrande hörs när huvudminnet kör igång.
- God morgon Lone. Idag är det söndag den 18 juni 2103. Väderleksutsikterna, enligt sormsatteliten, förutspår en varm dag i Stockholm. Inga meddelanden har kommit in.
Lone fnyser föraktfullt åt den sista information, tar av sig nattskjortan och hoppar in i fuktrenaren.
Vad ska han hitta på idag? Han måste ut, det är det enda han med säkerhet vet. Inte en dag till innanför dessa väggar. Då minns han att det borde finnas ett tomt rum på kärlekstemplet.
Lone arbetar i receptionen där på vardagarna, men ingen på administration behöver veta att han tagit Holon i bruk. Allt han behöver göra är att ta sig in på sin tjänsteiris och, få se nu, jo det är ju Fred som står i receptionen idag, och ta hissen upp till rum 1007.
Kanske borde han ta sig dit och döva sin oro och ensamhet. Holofilmerna där är av utsökt kvalitet och framstår oerhört realistiska.
Med detta bestämda mål i sikte klär han sig snabbt.
Inom kort står han på Kungsgatans rullbana, på väg mot Stureplan. Där hoppar han över till rullbanan mot Humlegården. En gångstig leder upp mot kärlekstemplet.
Det låg en gång ett gammalt bibliotek på platsen där kärlekstemplet reser sig, våning efter våning, mot himlen. Här har alla tänkbara fantasier och lustar legat till grund för de program som finns, utvecklade för dem som har råd. Lone tillhör inte den kategorin, men det finns ju andra sätt.
Automatdörrarna går upp och mycket riktigt, där står Fred bakom disken.
- Tjena Lone. Va gör du här ida? E inte du ledi?
- Jo, ja tänkte bara kolla lite på holon. E rum 1007 fortfarande tomt?
- Vänta så ska ja se. Han vänder sig mot en bildskärm. Jo, de e fortfarande tomt. Men du får lova å inte andas om de te nån. Ok?
- De säjer väl se själv. Nästa gång kan de va min tur å ställa upp.
Han ler på kompismanér, vänder sig om och börjar gå mot hissarna.
Rummet är antiseptiskt rent. En svag klordoft hänger i luften. Det består av en liten bar, direkt innanför dörren, med några höga barstolar och så sängen förstås; en överdimensionerad kingsize säng med svart sammetsöverkast. På väggen bakom sängen finns Holopanelen. Runt om på väggarna sitter de holografiska projektorerna inmonterade.
Lone går fram till baren och häller upp en whisky. Vad gör han här egentligen? Borde han inte hitta på något meningsfullare att göra med sin tid? Han sveper undan tankarna med en stor klunk whiskey, ställer ner glaset, går över till sängen och slår på holon.
Via en roterande programtablå väljer han ut en film som verkar lovande. Den heter: Kvinnan i ditt liv.
När alla projektorerna tänds ligger det en kvinna på sängen, klädd i utmanande, blå silkesunderkläder. Hon vänder sig om och ser på honom.
- Hej! Hon ler mot honom. Jag heter Sandra. Vad vill du att jag ska göra?
Lone suckar djupt. Det här var egentligen inte alls vad han hade tänkt sig. Hur skulle Sandras 3-D formade kropp kunna lindra hans malande oro? Han kan ju inte ens hålla om henne.
- Klä av dig, säger han lågt, återvänder till baren och fyller på sitt glas igen.
Flickan gör som hon blivit tillsagd. Hon ser förbluffande levande ut. Hennes vita hud lyser i skarp kontrast mot det svarta överkastet.
Lone tömmer flera glas innan hans huvud faller mot bardisken.
Det har blivit mörkt i rummet när han vaknar. Ett overkligt blått skimmer flimrar över sängen. Han hajar till. Kvinnan ligger kvar. Det ser ut som om hon sover, men filmen borde vara slut för länge sedan.
Han reser sig upp och går fram till henne. Hon är fortfarande naken och har kurat ihop sig i fosterställning. Hon ser så sårbar ut där hon ligger, utlämnad åt hans blickar.
Försiktigt sträcker han ut sin hand mot henne. Handen stannar vid riktig hud. Lone drar tillbaka handen som om han bränt den. Han stänger av holon och går tillbaka till baren. Det blå ljuset försvinner, men kvinnan ligger kvar bland skuggorna på sängen. Hon rör på sig; sträcker ut benen och öppnar ögonen.
- Du sa aldrig ditt namn, säger hon och ler samma leende som förut.
Rummets enda ljuskälla är fönstret där stadens ljus mjukt filtras in genom ljuskänsligt glas.
Lone står som förstenad, tvivel och misstro rycker i hans ansikte. Han närmar sig åter kvinnan på sängen.
- Du finns inte, säger han, du är bara en 3-D projektion, viskar han.
Hennes blonda, lockiga hår ger hennes ansikte en overklig inramning. Hon skrattar.
- Vad vet du om verklighet egentligen? Hur kan du vara säker på att det inte är du som är en 3-D film, och det är jag och tittar på?
Hon plockar fram något under kudden och räcker honom. Det är ett fodral till en holodisc. Han blickar snabbt på titeln; Mannen i ditt liv.
- Det är inte någon idé att du sätter på den, tillägger hon, det har jag redan gjort.

Av Bengt O Björklund 04 jun 2012 12:33