Blood axis: Verklighetsklyfta

Från takhöjdens skumma valv såg han ner över stadens solnedgång:

ett eko av månljus stod snart över honom och dimensionen han kastat i hamnen, från piren, med bistert sken över panikläpparna: kastade sig blixtar från hans skugga - tromber av ingenting mot människobröstens marianergravar, tystnadens pris hade tigit ihjäl halva staden, folkmord genom sömn och vakendrömmar. Liemannen på osynlig hängbro för liknöjda humanister i ett schizoeskapistiskt maratonlidande, kring vargtimmen till.

Klockan är på topp vid kyrkan, vid vägens slut på höjden där allt är kantat av as, där utmärglade barn sitter på huk med gamar på sina axlar - bergets höjder är söndagens tysnad; ordens domedag är hans egen.

Lämnar takåsen genom en lucka i taket och går två centimeter över marken hem i rödlätt stål och med sin rock vidöppen, in på bara huden.

Det var egentligen insikten om att det bara existerade en människa som hade nyckeln till hans avgrund som fick honom att dyrka fosterställningen.

Autistgungande, de ändlösa tårarnas missbruk. Föreställningen om deras gemensamma svartsyn; unisona änglalika harmonier och deras lilla hus långt borta från de själlösa ögonens aortor, missljud av instinktiv livslust på prärien där endast nyfödda eldflugors vingljud ackompanjerar deras fullständiga samvaro - där syrsorna skulle spela deras barn sina intetsägande godnattsånger, där ingenting annat gick att odla än pur kärlek.



Hennes inåtseende luftuppenbarelses empatitentakler pockade, slet i hans skinn, upplöste hans sinne lite mer för varje dag. Som om han befann sig mitt i en sandstorm och blev lite mer av den, sandkorn för sandkorn, timme för timme, sekund för sekund. Eller som om han sjönk i en organisk chimär, silvrig gyttja: och vaknade ur drömmen tömd och flyttade in en tunna till brädden fylld med blod och tyckte om det. En känsla av att han inte fanns kvar i sig själv flydde i ilfart mot glödgad horisont när han närmade sig och lämnade bara kvar det som fanns innan - det vaga minnet som försvann i apokalyptiskt mörkröd konstant solnedgång. Tangerar perspektiven.

Man går dit den inre kärlekens essens leder en likt man går i sömnen; hypnagogins deja vu omsluter determinerat känslolivets fria vilja med ett illusoriskt, kemiskt töcken sprunget ur hennes fitta, hennes makt - även i hennes svaghet fann han en otrolig kraft - hon var så vacker. Det vackraste den här planeten åstadkommit, han skulle dö för henne vare sig hon ville det eller inte.

På fotografiet av henne var det ett fotografi, ett ljust stoff och en lysande radioaktiv avgrundsröst, i bakgrunden: hon hängde på ett kors och själsligt och kroppsligt vanskapta exkrementandar, människor, piskade hennes kött med huggormar som självdött under fullständig tystnad. Hon sydde med tankekraft igen sin mun av ren tristess, en svart tröst. Fotografier av blåeldar, massornas spemakaskader i diffusa sorl. I det inre som inte bekommer.
Hon förvandlades med en sådan gracil enkelhet till de olycksbådande rökringarna som följde hans panna som ett tragiskt nattflor vart han än placerade sin pärlemorvita fötter, genom elementära delar av hypofysen. Som är en hel kropp, kärlekskroppen. Han skulle aldrig få dricka henne igen, han ville bada i hennes fostervatten, färdas tillbaka till dagen då hon blev till och spruta i hennes mor; titta snett uppifrån på hur modern krystar ut och bita av navelsträngen med tänderna - forcera skallens fragila babybrosk med granithårt dödslängtande kön, in, in i fontanellen och ejakulera i hjärnsubstansen.

Bli ett med intigheten,

kopulera med evigheten.



Tidsvargarna slukade allt inom räckhåll som om de vore herdar med dödserotiska erektioner på sina svärmödrars likvakor. Broarna i staden gick på knä och på varenda skylt hade skyltarna skrivit: detta är skyltar och ingenting mer.

Ur kloakerna kunde man höra den döda populationens dagligt stegrande, gälla stämmor gasta infernaliskt om att få försvinna helt. Det fanns mer stegar än väggar där nere i det kladdiga våta mörkret. Stegar av infernosymbolisk karaktär, ty de fördömda: babypederasterna, de lömska intrigmakarna, de som inte visade upp en sann bild av sig själva inför sig själva, de som föddes utan spegelbild, de som var som spöken, de som oroade sig i onödan, de som inte älskade på riktigt, de som var föräldrar, åskmolnen, albinoalligatorerna och häxorna med stillettögon, kunde inte andas den lite renare luften uppe i verkligheten som skulle leda till var de olyckliga nu befann sig.

Vid frukostbordet sitter hans mor som är skendöd sedan barnsben och ser ut som en skugga av det forna jag som aldrig blev av. En cementplåga fastetsad i ett spår hon valde själv en gång i tiden. Innan det blev verklighet. Innan hon blev den som hon nu för tiden är övertygad om att hon var dömd till från den bittra början till det upplösande slutet som skulle vara en kopia på början, innan upplösningen och kopian som på beställning inträder igen.

På rader, deliciöst likgiltiga rader står så för hennes likriktade översiktsblick alla som någonsin existerat. Uppradade över ett plant asfaltsfält som sträcker sig bortom horisonten. För att slå sig fri från den sakrala icketidskedjan bör man höja sina knutna nävar mot skyn när det slumpmässigt faller sig så att det är dags att försöka. Betänketiden, förberedelserna, varar ibland i flera miljoner år men det är sällsynt, kanske aldrig förekommande, att någon listar ut hur man verkligen gör.


Hon stirrar inbilskt i sin kaffesvärta
och höjer instinktivt sin blick i avsky
mot honom när han försiktigt flyter ut
i stolen mittemot henne.

han är en son.

-Du har inte gjort din toalett.
-Jag vet.
-När hade du tänkt tvätta dig?
-När du vill.

Modern muttrar. Hennes morgonrock är trashig, grön och luktar bensin. Håret är rakpermanentat, hela hennes celluppbyggnad utsöndrar en sötrutten doft. En doft som för tankarna till en död likgasuppsvälld igelkott, doften som borrar sig in i näsborrarna då du sticker en nål i magen på en sådan; hennes läppar är sönderslagna, under söndagskvällarna har hon som vana att slå sig själv med ett revben över munnen, därav hennes avskyvärda tandlösa grin. Hon sitter brett isär med sina lår för att lufta sin intorkade blygd. Hon nynnar. Det finns ingen melodi i det. Bara ljud. Missljud. Atmosfären är kladdig men iskall.

- Du skall inte tro något.

- Om vad?

- Om någonting.

- Du har aldrig varit snäll mot mig. Du har ingen aning om vem jag är eller vad du har gjort mot mig, jag hatar mig själv.

- Tänker inte rättfärdiga mig eller något. Det är som det är. Är dömd till att upprepa det som hände igår och dagen innan, så har det alltid varit.

- Det är bara så du minns det.

- Måhända är det så, jag sa ju precis att det inte går att göra något åt det.

- Varför slår du dig själv med revbenet. Det skrämmer mig. Det har skrämt mig sedan jag var liten.

Hon skrattar till och tungan slår ett vasst snabbt reptilrapp kring de köttiga sårläpparna.

- Och det säger du nu?

- Hade det gjort någon skillnad om jag sa det tidigare?

- Det kommer jag inte ihåg.

Han suckar och går modfälld, resignerad,
invärtesskygg mot källarkryptan.


Öppnar en burk Temazepam och slänger i sig en näve, som elden och draken som ätit elden i hans mage; slår på Sarabande Oratoria och lägger sig raklång på golvet och läser baksidan på occult history of the third reich. En tanke är som en hinna,

hinnan över allt det som hänt
under den cykliska dagen,
jaget är ett cyklonsug,
lyckan ett nyckelhål
med tuggummi i.

Om dagen som övergår;
kvällstiden, hatets sånger,
öppna vidder -

spionflugorna sitter i väggarna

när tabletterna börjar verka; blir mjuk, lugn och glad men galen. Flyter vidare. Korken och vinden och havet och partiklarna allt består av. Elementarpartiklarna kritiserar öppet med flera olika röster, vad han säger genom dem. Ett glatt barn konstaterar han, men jag minns absolut ingenting, har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta hyckleri! Detta hyckleri, vem pratar han med? Är det någon där, han är där. Han smeker sig över korsryggen. Obalansen kretsar kring orden, orden tar sig inåt, djupare och djupar trots att djupet måste relateras till ett djupare djup; eller att det inte finns någon början, något slut.

Färgerna flimrar existerande in i varandra och försöker vagt bli till något han inte sett, men stannar av i grått, färgen som inte finns är en korsväg. Han har alltid haft smak för det befängda och det blodiga allvaret. Pannbenet är en satans och därute, kommer det att gå illa.

-Jag finns, jag finns, jag finns!

-Jag erövrar, jag krossar, jag dödar!

-Ditt eko, mitt eko, försvinn!

Säger
de
olika
rösterna.

Ja,
det
är
en
sådan
dag.

Erövra barnens kött innan de skäms. Innan föräldrarna är skämda, de är skämda, de skäms inte.

Splittrad, förstörd, ingen mittpunkt. Vansinnet är en frenesi. En ynnest, ett töcken; att vara ett med det som är fullständigt inom. För några sekunder: är värt resten av tiden. Efter den passerat är den ingenting. Han reser sig men faller.

Han kryper mot papperskorgen och kör sina fingrar i halsen och spyr. Välter en blomkruka och skär sig i bröstet med lerskärvans slöa egg.

Jesushitler.

Han somnar med tungan hängande över det blodiga bröstet.
Drömmer att han skär upp sin mage utan att tänka på morgondagen
och hänger sig i kyrkklockan från sin tolvfingertarm.

Av Johann Von Fritz 27 maj 2012 12:01