Smörgåsen

Sensommarmörkret rinner mjukt och ljudlöst över det avfolkade förortslandskapet utanför Svea Lindstöms fönster, en kväll, inte olik någon annan kväll vid den här tiden på året med sin närhet till längre nätter och tystare dagar.
Dagarna pockar på henne med en känsla hon inte vill kännas vid, som hon envist vägrar att befatta sig med, skeenden hon inte längre orkar skänka verklig betydelse. Hon vågar inte längre röra vid det därför att hon vet att det inte tjänar något till att frammana vare sig sorg eller saknad. Hon har ingen makt att förändra det som hänt. Det som skett har skett och det går inte, hur gärna hon än vill, att få en förfluten händelse ogjord.
En molande värk i sina knän är hennes enda sällskap, en kompanjon hon vet att hon kan lita på, dag som natt.
Resignerat har hon insett att personalen glömt bort henne. Det är inte första gången,
Svea är trots allt nöjd ändå, nöjd över att få avsluta sina dagar i en så fin miljö. Annat var det på den tiden då det begav sig. Ett nästan omärkligt leende lyser upp hennes ansikte och hennes blida, bleka ansiktsdrag får något obestämt och lugnt över sig i det mörka rummet.

Svea minns andra tider, men hon kan inte längre se de få saker som finns i rummet. Inte den gamla spegeln som hon fick av sin man för nästan sextio år sedan. Det hade tagit honom nio veckor att arbeta ihop en tillräckligt stor handpenning för att kunna köpa den, hade hon fått veta långt efteråt. Han hade arbetat på bryggeriet då. Det var ett tungt arbete och han kom hem sent på kvällarna med ölångor ända upp i hårfästet. Han hade kallat henne för sin prinsessa. Under spegeln borde byrån ha stått som de köpte tillsammans på våren 1931 i Pedersens Antikhandel. Men den, som så många andra av Sveas ägodelar, var försvunnen nu.
Efter Arvids död hade hon förändrats, det var åtminstone vad både barn och barnbarn påstod. Beatrice, den äldsta av flickorna, var den som först uttryckte dessa tankar som Svea har så svårt att förstå; att hon behövde vård, att samhället måste ta över.

Ta över vadå? Det hade Svea aldrig förstått, men med åren har hon accepterat det som ännu en av ödets många nycker, ett öde hon inte rådde över. Hon hade långsamt berövats sitt liv, barn och barnbarn hade med ord som "Det här behöver du inte längre Farmor", sakta men säkert tömt hennes hem på det liv som en gång var hennes och Arvids. Det var som om hennes liv tappat all legitimitet när Arvid inte längre fanns.
Alla möblerna är borta nu utom spegeln. Det skamfilade bordet i teakfaner som gömmer sig i halvmörkret har hon fått istället och en sliten soffa i brunt manchestertyg. I en gammal bokhylla finns de böcker som ingen i släkten vill ha. På golvet låg en utnött wiltonmatta i urblekt turkos och alggrönt. Detta är hennes hem.
Det är tjugo år sedan Arvid lämnade henne. Hans död kom som en fullständig överraskning. Ena minuten var han full av liv på väg till badrummet, i nästa låg han orörlig på hallgolvet. Hon hade stått där, oförmögen att känna något, bara en vag känsla av att något brast, som ett glas som fylls med kokande vatten och spricker. Långsamt sipprade hennes liv ur henne utan hon att märkte det, hennes förmåga att bry sig om det som händer har stannat.
Hennes barn började kalla henne för disträ, men snart byttes ordet ut mot det mer kliniskt klingande ordet senil. Hon insåg själv att något var fel när hon en dag glömde att stänga av spisplattan och nästan satte eld på köket.

Det hörs steg ute korridoren. Två unga semestervikarier fnissar med varandra och går med snabba steg bort mot hissarna. Tystnaden fylls av ljudet från en gammal motor i ett kylskåp i akut behov av tillsyn, eller skjuts till tippen.
En dörr öppnas. Det är Vera Persson på 223. Hon ropar med hög röst efter personalen, som hon brukar här hon vill ha sin vilja igenom.
- Hallå där. Jag vet nog att ni är där. Nu får ni allt lov att komma. Så här får det inte gå till.
Hon tystnar.
Ännu en dörr öppnas. Det är Gerda Larsson i rummet mitt emot. Hon tar några stapplande steg ut i korridoren med sin rullator, iklädd endast en tunn blus och nätunderbyxor ur vilka en tjock grön blöja hänger på trekvart.
- Och du kan gå in till dig, tillägger Vera, som om där fanns ett samband, synbarligen mycket irriterad. Jag har inte fått någon mat på hela dagen, hör du det, de behandlar oss som djur här.
Gerda gör en helomvändning och drar igen dörren bakom sig. Nu hörs snabba steg i korridoren.
- Jorå, du har fått både frukost och middag och nu senast kaffe och smörgås. Jag har själv gett dig. Har du glömt det redan?
- Prata inte till mig på det där sättet. Det vet jag väl bäst själv vad jag har fått och inte fått. Och förresten minns jag allting, svarar Vera förnärmat.
- Jorå, du har fått vad du behöver. Gå in till dig nu. Du stör ju dina grannar. Det unga vårdbiträdet ser strängt på henne.
- Jag vet vad jag inte har fått. Dessutom är jag hungrig, muttrar Vera, ännu inte helt övertygad.
- Om du går in till dig så ska jag hämta ett par smörgåsar. Det har blivit några över. Blir du nöjd då?
Vera svarar inte utan bara stirrar argt på vårdbiträdet som, när hon inte får något svar, vänder om och går in i köket för att hämta smörgåsarna. När hon återvänder med dem och ett glas mjölk står Vera fortfarande kvar i dörren och ser fortfarande lika förnärmad ut. Hon tar emot smörgåsarna och mjölken med en sur min och den unga flickan låser dörren efter henne med en suck.
Svea har både hört och inte hört hela händelsen. Den har skurit sig med hennes formlösa tankar som citron i mjölk, men i tystnaden som nu följer skiljer hon på nytt bort allt som inte tillhör henne. I dunklet omkring henne tycker hon att det är någon som rör sig, att det är någon som kallar på henne.
- Vet du, viskar hon ut i skymningen, jag skulle så gärna vilja ha fått en smörgås, så här till kvällen.
Sedan ligger hon still.

Av Bengt O Björklund 24 maj 2012 12:58