Gula Febern

soundtrack


“Sometimes the appropriate response to reality is to go insane." - Philip K. Dick

Gula febern - 1,5-diklor-3-tiapentan kap 5

Gretas ljus är kvar hos förfäderna som dog i duscharna med senapsgas i sina lungor. Greta hade retirerat till en deterministisk surrealism. Hon ser sig som en åldrande damsamuraj, med ett nollställt skratt.

Hon skulle kunna bevittna en bilolycka, även om det var henne olyckan innefattade med ett likgiltigt hånflin. En livskraftig men nollställd drivkraft, vital i sitt beslutsamma sökande efter det spirituella, men samtidigt en rasande mördare utan att bry sig. Ying och Yeti.

Putsade fotografierna i kökshyllan eftersom det var torsdag, en ensam stund vid spisen gav henne den andra sidan av tiden hon upplevt, trots att hon var vid liv; minnena. Fiskbullarna var smaklösa fast Greta skulle i princip inte haft några problem med att leva på potatis eller ris eftersom hon inte hade något smaksinne kvar.

Elvira föreställde sig, på drift, att brevet skulle gå i den stilen. Hon var inte rädd. Förut blev hon skakig i kroppen och frusen, mentalt förstenad och kroppsligt olustig, vid tanken på övergreppen hon fallit offer för. Tärningen kan allt vara grym. Elvira var så hård att hon var på vippen till att upphöra nu. Hennes kropp och hennes sinne var som en docka i en tom dans när hon tänkte på hur pappa hade slickat henne ren efter att hon hade gjort sin toalett. Varje veckoslut var som i Thriller: a cruel picture för Elvira.

Syndiga färger i underkläder tvättas med frätande medel eller kastas. Ingen vet något. När det hela uppdagas tar hon sitt liv och pappa är som bortblåst.

Elviras följande öde kommer att utspela sig på ett katolskt barnhem. Harmoniskt och strikt, våldtäkterna faller snabbt i glömska i enlighet med katolsk sed. Ärrvävnaden i ändtarmen bär hon med sig:



som en

psykisk blodigel från alla håll
attackerande anfallen orgasmvrålens
transparanta migrängetingarna -

i miljardsvärmar elektriska panikbilder
kanylliknande gaddar att leva med



Inte från något håll fanns det några goda utsikter vad gällande den traumatiska ångesten och vad som kunde göras åt den. Just nu kände Elvira att den skulle dö endast med henne. Vad allt har inneburit för hur hon ser på världen är svårt att veta.
Hon kunde inte minnas sin fars ansikte. Hon uppfattade, under getingarnas ångestattacker, en skugga; ett mörkt stånd närmade sig hennes öppningar under diaboliska bröl och ansiktsuttryck med inslag av ansiktsförvridningens rosor som spydde fördärvande sanningsserum hamrade hennes pannben.

Elvira mediterar ikväll över ett nytt roligt mentalt uppslag, en kärleksfull våg far genom hennes bröst i vindstrappan upp. Hon skulle inte reda ut vad ondska är. Varken i form eller handling. Cement, bottensats, rutten grund, eller nya kunskaper. I ett laboratorium, spartanskt men kliniskt, minutiöst ren luft, sätter tänkare ihop en cell av pur ondska.

Illvilja.

Alltid med en motsats i munnen. Innan Elvira gick ner från vinden efter en ovanligt givande session började hon tänka på fru Greta och att hon inte kände sig nervös i hennes sällskap och hur kul det skulle bli att jobba med henne och komma henne nära.







Kap 6

“Bryant: I need ya, Deck. This is a bad one, the worst yet. I need the old blade runner, I need your magic."

Gula febern - Sawney’s family


Greta steg upp 05:30, så som hon hade gjort hela sitt liv. Sömnig i synen reste hon på sig. Drog sig mot toaletten. Tittade på sig själv i spegeln. Undrade. Misstänkte, blev livrädd och skrek. Det brann. Brinn iväg, brinn iväg, vrålade hon innan hon hann få kontroll över sin tunga igen. Ja, hon hade börjat bli gammal nu, varenda ben i kroppen ropande om nåd för att slippa kvävas i deg.

Klimakteriets kaos var längesedan förbi. Gråzonen hon levde i hade fått ett sterilt ljus kastat över sig, åtminstone i hörnen.
Greta hade längtat efter att Elvira skulle börja hos henne. Egentligen behövde hon ingen husa men ensamheten närmade sig kulmineringspunkten och hon ville undvika den till varje pris eftersom hon inte kunde föreställa sig vad som skulle kunna hända om hon fortsatte leva instängd i sig själv, men hon antog att det var något avskyvärt.

Damen drack nyponthé vid tiotioden.

Bläddrade rutinmässigt i lådan. Log gråtmilt vid tanken på dagarna för länge sedan i hemlandet. Allt det hemska. Hon fann sig oftare och oftare längre och längre bort i sina tankar. Om faster Maggie hade överlevt förintelsen hade allt kanske sett annorlunda ut idag.

Hon skyddade sig fast inte tillräckligt noga, med tankar om att vad som helst som händer är riggat. Jagade därför inte upp sig. Det hade kommit med åren, rynkorna, resignationen. Några sekunder senare ringer det på Gretas dörrklocka. Greta öppnar dörren och där står den lilla näpna Elvira.


- God förmiddag, tant Greta.
- Nej men välkommen. Välkommen in.


Elvira klev in i den mysiga 50-talsbonade hallen. Det vilade en dov och varm karaktär över rummet, tung luft, stillhet.
Vad mysigt du har det! Utbrast Elvira spontant. Jaså. Tycker du? svarade Greta förvånat.

De två kvinnorna skrattade sedan försiktigt gemensamt.

Angst hade i princip inte ägnat sin dotter någon ren tanke de senaste tio, femton åren och vad det innebar för henne bekom honom inte. Han kunde inte svara på varför. Han ville inte.

Han hade nu inte ätit någon frukost på tre veckor och det bekom honom inte heller. Aningen av att summan utav vreden är konstant gjorde sig tyvärr då och då närvarande. Lunchen hade börjat besvära Angst, å det grövsta. Hade dock ännu inte nått ett katastrofstadium, men Angst såg alltmer på råvarorna som medicin.


Någon Daily-Rape, kemiska kosmiska hopkok;
blue shots, sonata och absinth i glas med dödsskallar på.
Cellgifter. Varför vreden äcklet förflyttade sig solurs
hade han ingen aning om.


Tidigare på dagen bestämt
vid sjutiden om morgonkvisten till:


Elvira i trappuppgången och de hade för första gången fört ett lite längre samtal.Han hade inte berättat att han är tyskättad. Elviras mun gick lite för mycket. Åtminstone tyckte hon det själv, det syntes på henne när de skiljdes åt.

Av Johann Von Fritz 24 maj 2012 12:43