Presidentvalet i Egypten: Ödesdigra timmar för det revolutionära lägret

Idag, den 23 maj 2012, öppnas vallokalerna för 50 miljoner röstberättigade egyptier som för första gången på 7000 år kommer att få välja sin president för de kommande fyra åren. Detta sker 16 månader efter den revolution som störtade Mubarak och hans ministrar - dock inte hans regim - från makten. Regimen finns kvar, representerad främst i det militära etablissemanget, som via ett militärråd har fått styra landet under övergångsperioden och som såg till att motverka revolutionärerna via en rad repressiva åtgärder, samtidigt som islamisterna lyckades få kontroll över det nya parlamentet med över 70 procent av rösterna. Det är ödesdigra timmar som väntar det revolutionära lägret i Egypten, då man inser att en jämn kamp mellan den övervintrande regimens representanter och islamisterna bli avgörande för vem som får makten i landet de kommande fyra åren. De sekulära krafter som medverkat aktivt i revolutionen både vänster och liberaler blir förmodligen förlorarna. 16 månader av oro och ekonomiska bakslag anstiftade och uppmuntrade av den gamla regimens hejdukar har sett till att många egyptier idag vänder revolutionen ryggen, och lär välja mellan ett återinförande av den gamla regimen med viss retuschering eller ett islamistiskt styre, vars framtida skepnad ingen riktigt vill eller kan föreställa sig.

Enligt Yousef Zidan, en av Egyptens främsta filosofer, romanförfattare och flitig skribent på al-masry al-youm, ska man inte vänta sig någon dramatisk förändring till att börja med. Blir det islamisterna som vinner valet så "lär de gå försiktigt fram åtminstone under de första månaderna. Lugnande besked kommer att ges till landets kristna kopter och det sekulära lägret som motsätter sig den religiösa staten. Kompetensflykten lär öka markant då alltfler begåvningar och forskare kommer att välja att utvandra i ännu högre takt än förr. Islamistiska kadrer kommer att gradvis ta över känsliga poster inom departementen, högskolorna och ekonomiska institutioner. De anpassningsbara kommer att låta sig islamiseras, så som de hade anpassats förr var gång regimen bytte skepnad från Nassers socialism till Sadats kapitalism till Mubaraks nepotism. Konstnärerna kommer att bli försiktigare eller välja att isolera sig, och frigjorda tjejer kommer att bli ännu mer utmanande i trots mot de nya makthavarna under denna heta sommar."

Så långt för de "odramatiska förändringarnas" skede enligt Zidan! Man kan bara ana hur det kommer att bli när islamisternas försiktighetsmått försvinner och islamiseringen tar fart på riktigt.

Det andra scenariot är att en av den gamla regimens kandidater vinner valet. Enligt Galal Amin, veteranen och Egyptens främsta sociolog, behöver detta inte betyda en återgång till den korruption och nepotism som härskat under Mubaraks tid. Både inre och yttre förutsättningar kan se till att en sådan regim går försiktigt fram och tvingas ändå införa vissa demokratiseringsåtgärder i samhället. Amin anser att Mubaraks regim var så rutten att den var till och med skadlig för sina vänner, och att en ny Mubarak i lightversion kommer att bli smartare än sin föregångare. Han inser dock ändå att den repression som utmärkt övergångsperioden, med enligt vissa källor över 12 000 politiska fångar sedan Mubaraks fall i februari 2011, inte bådar gott. Oavsett om det är islamisterna eller den gamla regimen som får makten lär de unga revolutionärerna få stryk. Situationen blir inte bättre av att hot om att åter bemanna revolutionens torg och gator görs gällande från de olika antagonisterna i fall motståndaren vinner. Detta lär bli en verklighet särskilt om Ahmed Shafiq sista premiärminister under Mubaraks tid vinner valet. Mindre så om Amr Musa utrikesminister under Mubarak, sedermera generalsekreterare för Arabförbundet gör det. En utlösande faktor kommer att bli den dom som väntas i början på juni mot Mubarak, hans söner och ministrar. Oavsett om domen blir mild eller hård kommer den att skapa ännu mer split mellan de olika lägren.

Det är i slutändan två faktorer som kommer att bli betydande för valets resultat; egyptiernas stora behov av trygghet, och av hopp. Egyptierna behöver känna sig trygga på sina gator och hem, och de behöver ha något att hoppas på inför framtiden. Det är tydligen dessa faktorer som gett gamla aktörer som Amr Musa och Ahmed Shafiq ett visst försprång. De sekulära revolutionära partierna har inte kunnat visa upp en enad front, vilket har spelat mot dem i statistiken. Medan islamisterna har använt sig av samma taktik som gav dem majoritet i parlamentet. Moskéerna har fungerat som en kampanjplattform för islamister, i trots mot lagen, och det enkla folket har fått välja mellan en biljett till paradiset som säkras av en röst på "Guds män" eller raka vägen till helvetet om de har för sig att rösta på "otrogna" sekulära krafter.

Kommer detta att fungera även under presidentvalet, nu när parlamentet visat sig vara fullständigt odugligt och allt fler vänt Muslimska brödraskapet ryggen? Kommer detta att fungera igen om fyra år när revolutionskrafterna har lyckats enas, kanske under Barade’is egid, och flera unga har blivit röstberättigade? Eller om islamisterna misslyckas med att lösa landets mest akuta problem, vilket många räknar med? Eller kommer det egyptiska folket att överraska oss och motbevisa alla statistiska beräkningar?

Rysaren med det egyptiska experimentet fortsätter och lär inte avstanna vid den ene eller andras tillfälliga seger. Med cirka trettio procent av folket bakom sig är det revolutionära lägret en betydande och upplyst minoritet som lätt kan vinna folkets förtroende om förutsättningarna är de rätta. Revolutionens första år kanske inte gett de frukter man hade hoppats på. Men fröna har såtts, och den som väntat i 7 000 år kan vänta i fyra år till.

Av Hesham Bahari 23 maj 2012 11:48