Skandalskrivaren August Strindberg

Detta säger historien:

Johan August Strindberg, mannen som mätte sitt kön, såg kvinnan som ett helvetes mirakel och älskade Eleonora Norling högre än Gud Fader i Himmelen, dog i sviterna av magcancer klockan halv fem på eftermiddagen tisdagen den 14 maj 1912.

Han blev sextiotre år gammal, om man räknar tiden mellan födelsen och dödsögonblicket, men legenden, myten, den av patriarkatet upphöjde rättshaveristen lever än idag. Han ringer i klockan från sitt fängelsetorn på Drottninggatan 85 tills människorna vänder sina blickar mot det de helst vill slippa se; sig själva.

I en tid av skrällande mobiltelefoner, reklamfinansierad latrintelevision, millimeterrättvis jämställdhet och akademiskt likriktad skönlitteratur är han en nagel i ögat på militanta feminister och rationella recensenter, en maestro för avantgardisterna och anarkisterna, en succé på världens fria teatrar och ett offer för den svenska avundsjukan.

Han är en i evigheten landsförvisad sanningsjägare, förlåten av kappvändarna inom borgarskrået och av socialdemokratins uppblåsta flegmatiker, en astralkropp i den moderna vetenskapens arsel, en subversiv Mark Twain när deckardrottningar toppar försäljningslistorna och inte minst - och detta är viktigt, antar jag - ett paradigm för hur litterata svin beter sig.

Han är författaren som satte eld på hela det här usla nästet i en tid av cylinderhattar, nationalromantik, industrirevolution och Freuds psykoanalys, en konstnär med tre stormiga äktenskap på sitt samvete, en resenär, journalist, språkforskare, poet, dramatiker och dåre förföljd av kvävningskänslor, elektriska stötar och drömmar om demoner.

Men framförallt så är han människa; svartsjuk, älskvärd, tungsint, gladlynt, nyfiken, förbannad och kåt.

Kanske att han också blivit en helig ko, i varje fall sedd med kulturelitens ögon, men då tar vi honom till slakten nu. Han skulle ha bett om det, vrång som han var och utan tillhörighet, utan klass, utan fack och land.

...

I den första artikeln som publicerades efter Augusts död om honom står hans allra sista ord i trycksvärta, ord som enligt vittnena ska ha sagts under själva dödskampen:
"Nu är allt personligt utplånat."

Plöjer man biografier, avhandlingar och artiklar presenteras andra förslag, variationer som menar att författaren sa si eller så innan hjärtat stannade. Jag skiter ärligt talat i vad han sa. Det som intresserar mig är Vladimir Smirnoffs vittnesmål där han - make till Augusts dotter Karin - beskriver hur liket liksom log:

"Men det var ingen vanlig vänlighet, riktad mot yttervärlden; det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt."

Han gäckade oss ända in i döden, den gode provokatören.

...

August var en jävla man som kunde göra många konster. Han fotograferade stjärnhimlen utan kamera och försökte framställa guld ur järn för att störta hela världsekonomin. Han spelade bräde och drack toddy med Baron Otto Löwen en sommar i ungdomen och funderade på att öppna krog i övermänniskostil; ett slags famöst klubbhus för alkemister, filosofer och andra gudar vilka skulle underhållas av första klassens luder.

Han var och ville vara en skandalernas man: Efter premiären på "Fadren" i Köpenhamn, december 1887, gick han och några vänner på Rydbergs källare där han drog en revolver ur linningen och avlossade ett skott rakt upp i taket. Sedan rusade han iväg för att bestiga bronshästen på Kongens nytorv. Polis tvingade vapnet ifrån honom, men lät berömdheten själv slippa undan fyllecell.

I samma stad, hösten 1896, åt han middag med danske skribenten Georg Brandes. Under måltiden föreslog han Brandes, apropå ingenting, att döda dennes fiender med hjälp av voodoo. Tio år senare skulle målaren Carl Larsson planera att mörda August med en kniv som han fått i gåva av Anders Zorn. Vad kan inte ett enda ord eller ett vanhedrande kapitel i en bok sätta igång?

Tack vare flera banbrytande vetenskapliga experiment blev August i mitten av 1890-talet hedersledamot av Association Alchimique de France. Aktad i Europa, häcklad i ankdammen Sverige blödde hans händer som stigmata. Han lekte fram ett eget språk i brevväxlingen med Leopold Littmansson och bad Gud förlåta honom hans uselhet.

Han var diktatorisk, hade komplex för sin veka manlighet, led av hypokondri, var löjligt rädd för hundar och misstrodde människor tvångsmässigt. Han skrev en hel radda skräp som i efterhand höjts till skyarna. Men han kunde konsten att arbeta fokuserat, han njöt sina lustar något samvetstyngd, sprang sällan till doktorn, anammade såväl Rousseau som Locke och individens frihet, älskade barn och föraktade auktoriteter. Han skrev flera romaner, noveller och dramer som utan tvivel är det bästa en svensk författare skrivit.

Snart hundra år efter döden spelas han på scener i Frankrike, Amerika och Japan. Han debatteras, studeras, analyseras, dissekeras, obduceras och institutionaliseras av självutnämnda experter.

Han har paradoxalt nog blivit en del av finkulturen, så till den grad att lärare på gymnasieskolor och universitet matar stackars elever med "Röda rummet" och "Fadren" tills eleverna, dessa oskyldiga lamm som söker eskapism via intellektet, kräks.

Men vem var han egentligen, med handen på hjärtat? Var han, som de värsta antagonisterna av idag hävdar, nazist? Var han homosexuell? Schizofren? Pedant? Posör? Gnostiker? Manschauvinist? Satanist? Misantrop? Var han ockultismens Zola? Nietzsches Übermensch förkroppsligad? Nordens Buddha, som författaren Balzac en gång kallade Emanuel Swedenborg; gudfruktig vetenskapsman och utpekare av apokalypsen. Var August skökornas riddare, mödrarnas helgon, en hustruplågare, en tiggare, ett geni, ett matvrak, en primitiv barbar, en klädsnobb? Var han folkhjälten som räddade Sverige undan första världskriget? Var han landets första miljökämpe? Var han, ve och fasa, vår första feminist?

Låt oss, som det heter, gå i hans fotspår och se om vi inte tillsammans kan tränga bakom västen på mannen som aldrig log när han fotograferades. Det började med ett berg och en by som hette Strinne.


Ur "En skandalskrivare i nattrock och kalsonger - August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet

Av Stefan Whilde 14 maj 2012 05:48